I samband med kommunsammanslagningen 1975 bytte Dalgatan i Tollarp namn till Onkel Adams väg. Vem var denne Onkel Adam och vad hade han för koppling till Tollarp?
Onkel Adam hette i verkligheten Carl Anton Wetterbergh och var militärläkare i mitten av 1800-talets Sverige. Han var också en kulturens fanbärare och skrev, målade och musicerade. Onkel Adam var Wetterberghs pseudonym. Han var oerhört populär i de breda folklagren.
En septemberdag 1848 var han i prästgården i Västra Vram som gäst hos prosten Jöns Peter Lilljeborg och som tack för besöket målade han en liten akvarell över den gamla kyrkan, som bara några år senare, 1868, skulle rivas och ge plats för en ny kyrka.
Akvarellen hänger idag på pastorsexpeditionen.
Han lär också ha gjort en liten modell i papper, trä och mossa av kyrkan och prästgården. Den ska finnas på Kulturen i Lund.
Någon annan koppling till Tollarp eller Västra Vram har inte gått att finna. Gatunamnskommittén i Tollarp tyckte emellertid att det räckte för att ge Dalgatan ett nytt namn. Onkel Adam var under sin aktiva tid en av Sveriges största kändisar men få människor vet idag vem han var eller vad han gjorde.
Det berättas historier om hur han som fältläkare följde den svenska militären på deras marscher och hur folket hurrade när de förstod vem det var som åkte i en av vagnarna.
Låt oss börja från början.
Carl Anton Wetterbergh föddes 1804 i Jönköping, eller möjligen i Östersund. Det finns olika uppgifter kring detta. Hans far var hovrättsrådet Anders Johan Wetterbergh och hans mor hette Anna Christina Lyckman. De var inte gifta och hans mor dog bara några år efter sonen födelse. Då gifte fadern sig med Anna Charlotta von Strokirch. Det var alltså i en väl förankrad borgerlig miljö som Carl Anton växte upp.
Hans far tog själv hand om Carl Antons uppfostran, som enligt den tiden, var radikal och tämligen fri. Carl Anton botaniserade i pappans bibliotek och därutöver fick han en del muntlig undervisning. Det bar hela vägen till Lunds universitet där han skrevs in som 18-åring.
Inledningsvis fick han för sig att läsa juridik, men efter ett tag blev det istället medicin. Han blev läkare och kom efter en kort sejour som provinsialläkare i Sörmland att hamna hos Smålands grenadjärer som fältläkare.
Det fanns aldrig någon som helst kritik gentemot Wetterberghs gärning som läkare. Tvärtom. Han var fylld av plikt och samvetsgrann, ömmade för de svaga och sårbara. Han gjorde stora insatser under två svåra koleraepidemier bland de fattiga i Jönköping och Norrköping.
Ändå var det skrivandet som var hans liv.
Skrivandet som terapi
Sedan han gift sig med Hedda Brydolf och flyttat till Östersund som läkare hos fältjägarna blommade fick hans skrivarådra fart. Det tros att han satte igång att skriva på allvar som en terapi då tre familjemedlemmar, däribland en tvåårig dotter, inom en kort tidsrymd avled.
Hans litterära produktion var enorm. Trots det hann han dessutom med ett socialt och politiskt arbete, vid sidan av den rena läkargärningen.
I Ur Onkel Adams portfölj berättar han om en resa han gjorde till landets fängelser 1846. Han besökte bland annat det gamla fängelset i Kristianstad tillsammans med Nyköping, ”det uslaste på resan”, och skrev om de omänskliga villkor som fångarna levde under i fästningen.
”I Kristianstad var ett så kallat logement, alldeles mörkt utan någon direkt öppning till den yttre luften och som hela dagen endast upplystes af en enda lampa, som hängde ned från taket vid ena gafveln.
… Och i detta valv vistades omkring 50 fångar, ibland flera. Flera af dessa, som hade försökt rymma ur denna qvalens och glömskans mörka håla, skramlade med hela seltyg af järn, och de öfriga stodo der och betraktades oss, då vi inträdde, solblinda af de ljus vi hade med oss, och stirrade på oss med blickar fulla af ilska eller liknöjd kreaturlig slöhet.
Dessa grupper af brottslingar i den fladdrande belysningen hade något hemskt med sig för betraktaren. Han stod här på det nedersta trappsteget af mänskligheten och hade svårt att förlika sig vid den tanken, att ändå alla dessa en gång varit glada, lekande barn och ämnade att bli något ändå bättre.”
Fängelset i fästningen i Kristianstad ersattes samma år, 1846, av det nya centralfängelset som blev ett av landets första och frågan är om inte Onkel Adams rapport var en av många incitament till en humanare fångvård i Sverige.
Två år senare var Wetterbergh i Stockholm. Han hade varit med och bildat Konstnärsgillet och tog aktiv del i samhället. I mars 1848 pratade höll han ett tal på Reformsällskapet. Han ville ha slut på den föråldrade ståndsriksdagen och införa en riktig demokrati i Sverige.
Detta var ett revolutionsår i Europa och även i Stockholm sade folket ifrån. Samtidigt som Wetterbergh pratade sig varm för demokratin samlades allmänheten utanför och det som i ett historiskt perspektiv kallats Marsoroligheterna bröt ut.
Kung Oscar I beviljade amnesti för en rad upprorsmakare som gripits och lyckades därmed lugna ned folket. Det blev ingen revolution i Sverige den här gången heller. Historikern Dick Harrison tror att ett trettiotal personer dog i oroligheterna i Stockholm. Det var folkets stenkastning mot beridna soldaters vapen.
Carl Anton Wetterbergh hade bränt sina skepp i de fina salongerna i Stockholm genom att ställa sig på folkets sida. Han lämnade huvudstaden och gav sig iväg med en kontingent beredskapssoldater som skulle övervaka freden som slutits i Slesvig.
Det är samma år han också hamnar i Västra Vram där han målar av den gamla kyrkan.
Det finns många historier om Onkel Adams popularitet i de breda folklagren. Det sägs att när han red med militärerna hurrade folk när de insåg att det var deras favoritförfattare som satt på vagnen. Oavsett om det var själva kungen som satt bredvid i vagnen.
När han en gång kom till fattigt folk i Landskrona för att övernatta beklagade husfolket att de inte hade mer än en bok att erbjuda sin gäst som nattlektyr. Den var inte heller särskilt bra, sade de. Det var en av Onkel Adams egna alster! Så spridda var hans böcker att de allra flesta, oavsett hur fattiga, hade något av honom.
Hans litterära betyg var högst varierande. Kritiker avundades honom och konstaterade att han fick folkets beröm oavsett pm det han skrev var kvickt, eller dumt.
Den kände nykterhetsivraren Peter Wieselgren som också var litteraturhistoriker konstaterade att de båda skribenter som stod högst i rang på hans egen lista var Fredrika Bremer och C A Wetterbergh.
Själv tyckte Onkel Adam att han, som den autodidakt han var, aldrig riktigt nådde toppen som skriftställare. Han skriver:
”Jag har aldrig lärt, aldrig blivit gesäll, ännu mindre gjort något mästerstycke, aldrig kommit i burskap, utan är endast en bönhas.”
Enligt Wikipedia är bönhas en obehörig hantverkare, en som gjorde intrång i skrånas privilegier och utövade yrket utan tillstånd.
Wetterbergh ömmade för de svaga i samhället. Han skrev om de utomäktenskapliga barnens situation, om friare uppfostran, en förbättring av kvinnans situation, om lika arvsrätt, om torparnas och arbetarnas hårda villkor. Mest ömmade han för barnen och 1861 startade han tidningen Linnea som blev Sveriges första barntidning. När han startade var han livligt påhejad av den finske författaren och barnpoeten Zacharias Topelius. De båda lärde också känna varandra och blev goda vänner.
Topelius skrev till Onkel Adam:
”Vet nig väl, bäste Onkel, att edra ord hafva ett långt eko, och eder kärlek ett djupt gensvar?”
Tidningen hade olika delar med läsarbrevlåda, olika knep och knåp och välgörenhetskampanjer för barn och djur. Han lärde sig också göra egna träsnitt för att illustrerar artiklarna.
Tidningen Linnea gavs ut fram till förra sekelskiftet. Onkel Adam, alias Carl Anton Wetterbergh dog emellertid redan 1889 i Linköping, där också hans gamla gård, Onkel Adamssgården, finns bevarad. Förutom i Tollarp har den gamle skriftställaren gator uppkallade efter sig i en rad andra svenska städer.
Per Erik Tell