Vår lokala dagstidning brukar ju fladdra runt på stan (eller snarare någon av journalisterna) och ställa frågor till folk om något aktuellt ditten eller datten och för det mesta tänker jag ”vilken tur att de inte frågade mig”. Men en av frågorna riktigt grämde mig och jag gick en hel dag och var förbittrad över att jag inte hade råkat komma förbi deras sommarpatrull och fått möjlighet att säga mitt.
Den aktuella frågan var: ”Känner du dig besvärad över alla getingar i sommar?” Fem personer fick uttala sig och fyra av dem tyckte att det var fruktansvärt med så många getingar. De beskrev hur de slog ihjäl så många de kom åt och hur jobbigt det var med dem som de inte lyckades döda. Den femte personen sade sig inte ha märkt av att det var fler getingar än vanligt. Han hade kanske hållit sig inomhus.
Ååh, jag skulle ha varit där så att jag kunde ha berättat om hur många getingar jag har räddat livet på i sommar! Flera av dem höll på att drunkna i mitt rosévin, men om man bara lyfte upp dem lite försiktigt och ställde ned dem på bordet – och tittade till dem lite då och då med tanke på deras uppenbara berusning – så brukade de kvickna till efter några minuter och glatt flyga iväg.
En geting lyckades vid ett tillfälle hamna mellan mitt pekfinger och min lunchmacka och låg obekymrat på rygg och kittlade mig med alla benen. Det var på vippen att jag hade tuggat i mig honom, men en skarpsynt pojkvän såg vad som höll på att hända och även denna lilla sötnos fick chansen till ytterligare dagar i livet.
Det ser otroligt gulligt ut när en geting sitter och äter. Man riktigt ser hur gott de tycker att det är. Självklart ska de inte vara på min mat medan jag äter, men jag lämnar gärna lite rester åt dem. Räkor verkar vara en favorit, om ni vill ha ett tips.
Blev jag stungen? Naturligtvis inte! Redan i skolan fick man, om man lyssnade, lära sig att getingar inte har som livsuppgift att flyga omkring och attackera folk – de sticker bara när de känner sig trängda. Så varför håller alla på och viftar som galningar, skriker, springer, flaxar med armar och ben? Jag har också sett vuxna människor skapa panik bland små barn och fått även barnen att tro att getingar är livsfarliga.
”Du har en geting i håret” vrålade en av väninnorna när jag satt och läste i min bok. ”Var då”, undrade jag, ”sitter den fint så att vi kan leka att den är ett hårspänne?”. Vid ett tillfälle blev jag dock lite orolig, för en geting lyckades trassla sig in i mina lockar och kunde inte komma ut. Det måste ha känts som att ha gått vilse i en labyrint för den. Stackarn.
Eftersom jag tror benhårt på karma – i bemärkelsen att det du ger får du också tillbaka – så känner jag mig mycket nöjd med min sommar. Jag har räddat massor av djur, inte bara getingar. Hur det går för alla som gjorde till sin livsuppgift att döda så många getingar som möjligt vet jag inte. Min väninna läser just nu en bok om en man som hade så dålig karma från ett tidigare liv att han återföddes som tarmbakterie.
Undrar hur många getingar han hade slagit ihjäl under sitt liv.
Åsa Scharin