Esarpsmordet
Bild: Nils Andersson Esarp 1947 november, dom i Esarpsmålet avkunnat i Malmö. N A säger adjö till fängelsedirektör Catengren efter frikännandet.
Kvarnägaren Nils Andersson vid Alberta kvarn i Esarp var 54 år gammal 1932. Nittonåriga Edith hade varit hans älskarinna sedan hon var 15 och hans jämngamla hustru Hanna vägde 108 kilo.
Alla visste att Nils Andersson ville skiljas från sin hustru.
När Hanna Andersson föll i kvarndammen och drunknade blev Nils Andersson Esarparen för hela svenska folket och dömdes av Bara och Torna häradsrätt till livstids fängelse.
Men var han en mördare?
Nej, konstaterade samma häradsrätt femton år senare, 1947, då Andersson genom sin nye försvarare advokaten Einar Bjure-Dehlén, lyckats få till en resning i målet.
Efter femton år på Långholmen som Nils Andersson mestadels tillbringade med att tillverka fågelholkar frikändes han så helt sensationellt från mordet en höstdag 1947.
Skadeståndet för de femton år han suttit, som oskyldigt dömd, i fängelset skrevs till 148 000 kronor, men advokatarvodet och statens nota för kost och logi (!) samt skatt gjorde att han bara fick ut drygt 30 000 kronor.
Vem var egentligen Esarparen och vad var det som hände den där februarinatten 1932?
Nils Wilhelm Andersson var född 1878 i Stora Råby, son till en lantbrukare. Som 22-åring gifte han sig 1900 med Hanna Jönsson som bidrog med 6 000 kronor i boet i samband med äktenskapet. En icke oföraktlig summa vid den tiden.
Nils Andersson var en inte helt okomplicerad person som även före Esarpsdramat hade varit i klammeri med rättvisan, om än i mindre omfattning. Han hade slagit ut tänderna på en 54-årig kvinna och dömts för misshandel till tre månaders fängelse, han hade åkt dit för rattfylleri och byggt om kvarnen efter en märklig brand 1925 då han fick ut försäkringspengar och kunde modernisera.
Det var allom känt att Nils Andersson inte gillade polismän eller andra lagens företrädare.
Andersson hade också misstänkts för att ha stulit 2 000 kronor av en dräng på kvarnen och han var, om än till synes ytligt, bekant med den kriminellt belastade möllaren Martin Svensson som i TV-serien Skånska Mord i Ernst-Hugo Järegårds skepnad blev den vedervärdige Veberödsmannen.
Allt låg honom till last när han ställdes inför skranket i Malmö Centralfängelse den 10 mars 1932.
Lördagen den 20 februari hade Nils Andersson tillbringat på hotell i Malmö tillsammans med sin unga älskarinna Edith Nilsson. John Nilsson, Ediths halvbror, var parets chaufför och hade kört dem dit och hämtade dem också på söndagen och körde dem hem till Esarp igen.
Hemma hos Andersson hittades i samband med rannsakningen omkring 200 teaterbiljetter och åtskilliga hotell- och restaurangnotor på betydande belopp.
Edith Nilsson hade tidigare varit anställd hos Andersson, men slutat i samband med att Hanna Andersson kommit på henne och maken i en intim situation i garaget. Nils Andersson hade sagt till Edith att de skulle gifta sig om han blev änkeman eller fick möjlighet att ta ut skilsmässa.
Bara några veckor före Hanna Anderssons död hade skilsmässa varit på tapeten i det Anderssonska hemmet. Hanna hade i början av februari 1932 räknat ut att det skulle kosta maken 20 000 kronor att lösa ut henne från äktenskapet. I den vevan hade Nils Andersson vunnit en arvsprocess och kvitterat ut just 20 000 kronor.
Frestelsen att söka en annan, mindre kostsam, utväg måste ha legat nära för Andersson, sade åklagaren i ett av sina anföranden då resningsrättegången pågick.
Samlivet makarna emellan var slut. Enligt flera vittnesuppgifter accepterade Hanna Andersson också att hennes man sökte sig andra kvinnor för sina sexuella äventyr. Detta till trots ansåg ingen av vittnena annat än att förhållandet mellan Hanna och Nils i grunden var gott.
Edith Nilsson uppges bara ha varit en av älskarinnorna, om än den dominerande. Det förekommer också en Gerda i periferin och en annan ung flicka som anställdes vid gården låste in sig på rummet och slutade sin anställning då husbonden försökte våldföra sig på henne.
När Nils Andersson kom hem tillsammans med chauffören John Nilsson på söndagseftermiddagen den 21 februari serverades Nilsson kvällsmat av Hanna Andersson innan han åkte hem. Nils Andersson berättade att han redan hade ätit och gick ut i garaget för att pula med sin bil.
När han kom tillbaka in var inte hustrun kvar. Några timmar senare gick han till grannarna och frågade om de sett henne. Det hade de inte. Till slut gick han till sängs och vaknade vid femtiden på måndagsmorgonen, när turbinerna i kvarnen drog igång. Då upptäckte han att Hanna fortfarande inte kommit hem, men han låg trots det kvar och drog sig i sängen till klockan var sex. Då steg han upp.
Mjölnardrängen Elof Andersson hade kommit hem vid halvelvatiden på söndagskvällen. På morgonen fanns också grannkvinnan Astrid Nilsson där. Hon kom dit för att göra frukost när Hanna nu saknades.
Inte bara Hanna var borta. Även kaffekitteln. Då gick Astrid ut för att se om fru Andersson möjligen glömt den kvar på bryggan vid kvarndammen där hon brukade skölja ur den. Mycket riktigt låg locket där, men kitteln saknades.
Upptäckten gjorde emellertid att man började söka efter den försvunna vid dammen. Kanske hade Hanna Andersson fallit i vattnet. Det hade hänt tidigare. Chauffören John Nilsson som också hade anlänt tog en räfsa för att känna efter i vattnet om han kunde finna något.
Då upptäckte han kroppen.
Nils Andersson deltog inte själv i bärgandet av kroppen utan höll sig på avstånd, men föreslog att man skulle ringa till landsfiskalen.
Två dagar senare anhölls Nils Andersson och John Nilsson. Den senare släpptes några dagar senare medan Nils Andersson häktades den 29 februari misstänkt för mordet på sin hustru.
Nils Andersson nekade envetet till att ha bragt sin hustru om livet.
I obduktionsprotokollet framkommer att Hanna Nilsson hade skador på halsen som skulle ha orsakats innan hon dog. Läkarna och experterna kunde emellertid inte avgöra hur märkena kommit till. Det spekulerades i att livstycket dragits åt hårt, kanske av någon, kanske av något. Försvaret föreslog att Hanna hade fastnat i ställningen under bryggan då hon försökt ta sig upp efter att ha fallit i vattnet.
Rättens ordförande frågade Nils Andersson:
– Förefaller det inte som om hon har blivit strypt?
Nils Andersson svarade bara att det hade han ingen aning om eftersom han inte hade varit närvarande.
– Men vet ni hur jag tror att det har gått till, sade domaren. Någon har dragit henne i kläderna och släpat henne i vattnet.
Andersson svarade:
-Jag tror för min del att hon ramlat i vattnet och stött emot någonting.
Nils Andersson hade motiv och saknade alibi. De vittnen som fanns var oberäkneliga. Bland annat var det ett vittne som tydligt hade hört kvinnoskrik på söndagskvällen. När resningsrättegången hölls femton år senare kunde samma vittne konstatera att han hört inte bara skrik utan dessutom ett plask i vattnet och en suck, samt ett rop på hjälp.
Vittnet som varit ett av åklagarens trumfkort i den första rättegången som fällde Nils Andersson hade gjort bort sig då han broderade ut sin historia vid denna nya rättegång.
Vid resningsrättegången kunde rätten inte finna att det var helt klarlagt att Nils Andersson hade mördat sin fru. Den 29 november 1947 friades han från brottet som han tillbringat femton år med att sona på Långholmen.
När rättegången var över och alla formalia avklarade förklarade Nils Andersson att han inte var det minsta bitter över Esarpsborna som vittnat emot honom.
Han flyttade efter frigivningen till Lund där han kom att bo granne med domaren som en gång fällt honom för mordet. Det sägs att de hälsade avmätt på varandra då de möttes.
Nils Andersson lät sig aldrig intervjuas och hävdade livet igenom att han var oskyldig.
Per Erik Tell