Det börjar sakta gå upp för mig att mitt ihärdiga tjat om rosévin verkar ha satt sig hos folk. Bara under den senaste veckan har jag vid flera tillfällen konfronterats med udda idéer om rosévin. Det började ute på Kristianstad Österlen Airport.
Efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen och ställt mig för att titta när flygplanet landade från Stockholm drabbades jag av akut törst. Jag såg mig omkring och insåg att det inte fanns något vatten tillgängligt. Alltså gick jag tillbaka till säkerhetskontrollen och undrade om de kunde fixa ett vattenglas till mig, så kunde jag fylla på vatten inne på toaletten.
Gulliga Jessika, som stod i incheckningen, rusade genast iväg och var snart tillbaka med en tom pappersmugg, som hon ställde på bandet. Det såg så klart helt galet ut med den enda muggen som långsamt och darrande åkte igenom röntgenkameran och alla började skratta. – Nu är det bara rosévinet som fattas, Åsa, konstaterade personalen glatt, sedan kan partyt starta. Jag vill härmed föra till protokollet att det i alla fall inte var morgontrafiken jag flög med utan ett eftermiddagsplan.
Men det var i onsdags, det. Två dagar senare var det dags för ett mycket tidigt morgonseminarium på Yllan och jag var återigen på jakt efter vatten (ja, jag dricker mycket vatten – minst två liter om dagen ska man ju tydligen häva i sig). Och att det var förfärligt tidigt bevisades av att jag i bilen dit insåg att jag fortfarande hade sovrynkor i hela ansiktet. Helt galet.
Hursomhelst – i mitt febrila vattenletande lyckades jag lokalisera två trevliga yngre personer i personalen och gick fram för att fråga om de kunde hjälpa mig. – Ja då, svarade killen glatt. Det finns vatten där borta, men tyvärr har vi inget rosévin. Jag liksom skakade till i hela kroppen och det var i det ögonblicket jag tvingades till denna ovanliga självrannsakan. Har jag gått för långt? Kan man gå för långt..?
Hela fredagen ägnade jag åt dessa ganska jobbiga funderingar och när jag öppnade tidningen på lördagsmorgonen kändes det som att jag hade fått min dom. Rubriken på den vinkrönika jag alltid med stor förtjusning läser var nämligen: ”När ska rosévinsbubblan spricka”? Den liksom talade rakt till mig och det var inte ett dugg roligt.
Men sedan började jag läsa och humöret blev bättre och bättre. Krönikören börjar med att konstatera att om du tillhör storkonsumenter av rosévin så är du förmodligen ganska ung och har inga förutfattade meningar om saker och ting. Han fortsätter med att förklara att ett rosévin är som en god vän – den ställer inga krav (och vad skulle det plötsligt vara för fel på en god vän?).
Sedan följer en analys om varför denna rosa bubbla med automatik kommer att spricka och jag sitter under hela läsningen och laddar med motargument – jag tror inte ett dugg på vad han säger, inte ett dugg! Och slutligen får jag min revansch när krönikören och vinkännaren själv motvilligt konstaterar att det finns en plats där rosévinet aldrig har varit någon trend och aldrig kommer att sluta drickas – i St Tropez. Där är rosévinet en del av jetsettarnas dna sedan 1950-talet. Bättre bevis på att jag trots allt har rätt går ju faktiskt inte att få…
Åsa Scharin