Bild: På sin ålders höst var Järnkanslern en märkt och bitter man.
Det är i alla fall tre författare med anknytning till Kristianstad som besökt Friedrichsruh och sett järnkanslern Otto von Bismarcks slott Schmetterlinge, några mil öster om Hamburg.
Fast frågan är om fakiren överhuvudtaget kom dit. Han är lite svår att ta på allvar, den gode Axel Wallengren, som en tid i sitt korta liv skrev notiser för Kristianstadsbladet.
Axel Wallengren var född i Lund 1865, hade rötterna i närheten av Östra Tommarp vid Simrishamn på fars sida och Trolle-Ljungby och Gualöv på mors.
Under titeln En hvar sin egen gentleman (1894) berättar han under författarpseudonymen Falstaff, fakir bland annat om hur han och Adrians moder ger sig iväg mot Italien, men i Hamburg finner tillfället excellent att sticka emellan med ett besök hos furst Bismarck.
Friedrichsruh ligger vid Aumühle i Sachsenwald, ett skogsparti några futtiga kilometer norr om Elbe.
Per tåg beger de sig dit, träffar först generalstabschefen Helmuth von Moltke (oklart om det är den yngre eller den äldre eller hur han kopplas ihop med päronet), och därpå Bismarck i paradkalsonger med strumpebandsordens stora band och på fötterna ”morgonslöffsor av rött saffian”.
Då Bismarck omedelbart kände igen fakiren bjöd han in dem på frukost och toddy, varefter han underhöll sina gäster på piano och därpå dansade en kvadrilj med Adrians moder.
Så långt den fabulerande satirikern Falstaff Fakir, som avled endast 31 år gammal i tuberkulos i Berlin. Året var 1896 och visst kan Wallengren ha stigit av tåget och tagit en tur i environgerna i Friedrichsruh och fått idén till den lilla lustifikationen. Det är inte alls omöjligt.
Jag är mer tveksam till att han verkligen träffade Bismarck. Boken kom ut 1895 och Bismarck var förvisso alltjämt vid liv, även om han fått foten av kejsaren en handfull år tidigare. Istället ägnade sig den tyske fursten åt att äta och dricka och åldras med viss bitterhet. Äkta fransk champagne lär ha varit hans mentala räddning.
Otto von Bismarck var inte ointressant som person och inte alls den krigsherre som vi kanske föreställer oss av alla pickelhuvebilder Tvärtom manade han ständigt till besinning då mer hetlevrade politiker och framförallt kejsar Wilhelm ville krig och ut och göra upp med knytnävarna.
Stambanan mellan Hamburg och Berlin ligger alldeles vid Friedrichsruh. Idag dundrar snabbtågen förbi. Ett svårbegripligt och burkaktigt utrop hörs plötsligt över de tomma perrongerna när jag är där och strax därpå passerar Berlinexpressen i rasande fart.
Bismarck tyckte det var ett utmärkt ställe att bo på, rent infrastrukturellt. Gästerna kunde snabbt sättas på tåget hem. Visiterna behövde inte dra ut på tiden. Människor hade han inte mycket kärlek för.
Däremot älskade han skogen, träden. Kanske till och med lite för mycket.
Fredrik Böök berättar i sin bok Resa till Friedrichsruh (1930) om en man som så håller av alla sina träd att han idag nog närmast hade betraktats som en rättshaverist. När han dog låg han fortfarande i en förbittrad process med sin överskogvaktare för att denne högg ned, gallrade och föryngrade i trädbeståndet.
Böök:
”Sina lyckligaste timmar, sina enda helt lyckliga timmar tillbringade han bland dessa sina tysta, gröna vänner, vandrande bland nyutsprungna hasselsnår, där trastarna slå, försjunken i anblicken av en friskt spirande granskog, där daggdropparna blixtra i i spindelvävarna.”
På norra sidan av järnvägen ligger stationshuset som idag är museum och drivs av Bismarckstiftelsen. Det är gratis entré och stänger man av blixten får man fotografera bäst man kan.
En bit nedanför detta ligger ännu ett Bismarckmuseum (4 euro) i korsvirke och sedan ligger slottet där bakom sina höga murar. Slottet är privatägt och dit når man inte idag. Det grundades av familjen själv för att ha någonstans att placera alla gåvor fursten fick.
På södra sidan, bara en bit upp i den skira och ljusgröna försommarskogen, ligger ett kapell och Bismarcks mausoleum. För att komma in där krävs en liten pollett som man köper i museet.
Gör man inte det får man smyga bland hasselmöss och koltrastar i bokskogen. Då kommer man bland annat till en skulptur som föreställer två vargar som gett sig på en kronhjort.
Om den skriver Fredrik Böök i sin bok:
”Den gamle jägaren tyckte om att betrakta gruppen och han anknöt till den säkerligen många allvarliga betraktelser.”
Här misstänker jag att Bööken hittar på, eller vet han verkligen vad Bismarck tyckte om den här rätt osmakliga bronsgruppen. Jag gillart den i alla fall inte.
Det går också bra att lösa entré och gå in i en begränsad del av slottsträdgården, med rosenträdgård, rhododendron, fjärilshage och lite annat väl tillrättalagt för besökarna. Det finns ett kafé innanför vändkorset och souvenirshoppen.
Jag har inte riktig koll på hur Fredrik Böök beter sig vid slottet, eller varför han blir insläppt, mer än att furstinnan von Bismarck som tar emot är svenska. Här är den gode Böök väldigt diskret och nämner inga namn.
Schmetterlinge är fortfarande idag i den Bismarckska släktens ägo, och järnkanslerns sonson Otto von Bismarck-Schönhausen gifte sig med svenskan Ann-Marie Tengbom. Deras dotter Gunilla von Bismarck-Schönhausen är kompis med det svenska kungaparet , sedan Tjabo och hon gått på Sigtuna tillsammans. Kungen och Silvia är också gudföräldrar till nästa generation von Bismarck, Francisco.
Skvallerpressen har haft bilder från vilda fester och maskerader på slottet i Friedrichsruh där kungen och Silvia partat loss.
Vem är då Böök?
Den svenska akademiledamoten från Kristianstad, skomakarepågen Fredrik Christofferson Böök, som har en gata uppkallad efter sig på Österäng och väl kanske är en av de mest produktiva författarna och aktade kritikerna vi haft i Kristianstad, med ställning som kulturchef på Svenska Dagbladet, kör till Friedrichsruh i sin stora Cadillac på väg mot Berlin för att övervara det utlysta nyvalet till riksdagen 1930.
Han har skrivit ett antal reseberättelser. Den här resan är bara en i mängden, men det är en resa som nog kan anses bli ödesdiger för Böök, fast det vet han ännu inte om.
Som från ingenstans blir nazistpartiet i valet 1930 det näst största partiet efter socialdemokraterna. Böök lyssnar till Hitler, nickar och delar hans åsikter, även om han tycker att Hitler inte alls lever upp till sitt rykte som folktalare. Då är Joseph Goebbels som inleder mötet betydligt mycket mer vältalig, menar Böök.
Två år senare blir Hitler rikskansler, avvecklar demokratin och inleder statsterrorn. Vi vet hur det gick.
Vurmen för nazismen blir Fredrik Bööks fall. Efter det andra världskriget har han förlorat sin plattform och tas inte längre på allvar.
Otto von Bismarck var den kansler som enade alla de tyska småländerna till ett stort tyskt rike, och lade därmed grunden till det Tyskland vi känner idag. Det var 1871. För detta är han ihågkommen.
Det var också vid Friedrichsruh som Folke Bernadotte samlade de vita bussarna i krigets slutskede och körde utarmade lägerfångar till ett nytt liv i Sverige.
Per Erik Tell