Bild: Under 1800-talet förliste många fartyg utanför Yngsjökusten, bland annat vid Tvillingaboden. Bild: Tomas Tillberg
Det ska ha förlist ett fartyg med dödsoffer som följd utanför Yngsjökusten omkring 1800-talets mitt. Vet du vilket fartyget var? (Björn Skoogh via Asta Olsson).
Tullkammaren i Åhus dokumenterade alla förlisningar i Åhus- och Yngsjötrakten. En djupdykning i arkivets 1800-talsdokument visar på ett otal fartygsincidenter i denna trakt. De blir emellertid betydligt färre om sökandet koncentreras till åren kring 1800-talets mitt. Vid ytterligare avgränsning till förlisningar som dessutom krävde dödsoffer återstår ett fåtal som stämmer in på det Björn Skoogh undrar över. Två av dem inträffade den sällsynt stormiga oktobermånaden 1845 då många sjömän fick sin grav i Östersjöns djup.
Den fartygstragedi som jag bedömer som mest sannolikt den frågeställaren efterfrågar, inträffade den 9 oktober 1845. Skonerten Duc Wellington, förd av kaptenen Robert Mann och hemmahörande i Skottland, förliste då utanför just Yngsjö. Lasten bestod av linfrön och fartyget var på väg till Hull i England då det överraskades av en förfärlig storm. Kaptenen och hans son drunknade när en våg sköljde över fartyget. De övriga fyra i besättningen lyckades mirakulöst nog rädda sig i land. Under månaderna som följde spolades skeppsinventarier upp på stranden och omhändertogs av Yngsjöfiskare. Enligt traditionen ska bland annat fartygets skeppskikare ha hamnat i en av byns fiskestugor.
Den andra förlisningen med dödsoffer, som emellertid inträffade betydligt längre söder om Yngsjö, inträffade elva dagar senare, den 20 oktober. Då strandade skonerten Fidelitz utanför Juleboda. Kapten var Dewerall och hemmahamnen Banff. Fartyget kom från Danzig med last av vete med destination London. Besättningen bestod av sex man. Tre av dem band fast sig för att inte spolas överbord, men drunknade då en störtvåg sänkte fartyget. Kaptenen och två övriga i besättningen räddades.
Ytterligare en fartygsincident inträffade i Yngsjötrakten omkring 1800-talets mitt, men då utan dödsoffer. Det var aftonen den 4 januari 1856 som den engelska briggen Henry, med Hull som hemmahamn, strandade utanför Tvillingabodarna i Furuboda (en svår storm 16 år senare, 1872, tog de båda Tvillingabodarna, året efter uppfördes nuvarande Tvillingaboden). Kaptenen W. Godrick hade fört fartyget från Pilau och var på väg till England med lasten full av lin. Ur lasten kunde närmare 1300 linbalar räddas samt merparten av skeppsinventarierna. Det skadade fartyget såldes på auktion, reparerades i Åhus och gick åter till havs. Dess vidare öde är okänt. Även vid denna förlisning ska en mindre del inventarier efterhand ha spolats upp på land och blivit till souvenirer i närliggande bodar.
Närslutet till ovan ämne är den fråga som Nenne Johansson skrivit till mig om fartygsförlisningar under andra världskriget med omkomna sjömän från Kristianstadstrakten. Vilka var fartygen och hur många sjömän omkom?
Om vi utesluter utländska fartyg och likaså småbåtar, har jag funnit belägg för att minst tre sänkta fartyg på den så kallade ”malmtraden”, den sjötrafik där neutrala Sverige under Andra världskriget försåg den tyska krigsmakten med livsviktig järnmalm, hade besättningsmedlemmar med anknytning till Kristianstadstrakten. De tre fartygen är Margareta, Venersborg och Bengt Sture. Av utrymmesskäl redogör jag endast kortfattat för de två förstnämnda för en mer utförlig redogörelse angående Bengt Sture, det i särklass mest omskrivna och gåtfulla fallet.
S/S Margareta hade just avlämnat sin last av järnmalm i tysk hamn och var med kollast på väg till Köping. Klockan var runt 18-tiden den 9 juli 1942. Då ser fartygets kapten plötsligt en ubåt i övervattensläge. Den sovjetiska ubåten S7, under befäl av kapten S.P. Lisin, avlossar utan förvarning en torped på cirka 400 meters avstånd. Margareta träffas midskepps, klyvs i två delar och går till botten på mindre än en minut. Av besättningens 18 man följer 14 fartyget i djupet, bland dem tre med hemvist Yngsjö, Rinkaby och Kristianstad.
Klockan var 19.55 den 29 december 1944. Platsen Hanöbukten. I detta ögonblick avfyrar den ryske ubåten K-56 under befäl av I. P. Popov en torped mot ångaren S/S Venersborg, som fram till denna ödesminut, trots idel fartygstrafik på Östersjön, hade klarat sig helskinnat genom både första- och andra världskriget. Torpeden träffar Venersborg på styrbordssidan och fartyget sjunker inom 10 minuter. Mirakulöst nog räddar sig hela besättningen i livbåtar, men den höga sjön, det nollgradiga vattnet och ett piskande snöblandat regn förvandlade det hela till en mänsklig katastrof. En efter en fryser de svenska sjömännen ihjäl, bland dem fartygets smörjare från Kristianstad. Av besättningens 20 man överlevde endast en.
Med sina 1 350 ton var fartyget Bengt Sture ett av de minsta fartygen som gick på malmtraden. Fartygen var på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg, då det försvann på Östersjön natten mellan den 28 och 29 oktober 1942. Ombord fanns 15 besättningsmedlemmar, varav två med anknytning till Kristianstadstrakten. Det var den 23-årige lättmatrosen Nils Fritz, född i Östra Vram den 2 april 1919, men skriven i Huaröd, och 44-åriga Ketty von Hamm, förestånderska och enda kvinnliga besättningsmedlemmen på Bengt Sture. Hon var född 1898 och gjorde sin första resa med fartyget som vikarie för den ordinarie förestånderskan. Hennes syster i Kristianstad, Martha Ströbeck-Carlsson, kom att föra en mångårig kamp mot myndigheter för att finna sanningen om systerns öde.
Svenska myndigheter utgick från att alla ombord omkommit. Vid 1950-talets mitt började emellertid vittnesuppgifter cirkulera om att delar av besättningen varit synliga i sovjetiska fångläger. De nya vittnesutsagorna födde nytt hopp hos de anhöriga. I november 1955 besöker en UD-tjänsteman Martha Ströbeck-Carlsson i hennes och makens (hon var gift med chefredaktören Hugo Carlsson på Kristianstads Läns Tidning) lägenhet på Östra Boulevarden 58 i Kristianstad. Hon frågar tjänstemannen om UD nu avser inleda en ny undersökning med anledning av uppgifterna från återvändande tyska krigsfångar om fångna Bengt Sture-sjömän i sovjetiska läger, då hon befarar att ”Bengt Stures besättning kunde ha omhändertagits och transporterats till Ryssland”, men får undvikande svar.
Två veckor senare får hon brev från UD att ”hittillsvarande efterforskningar icke givit något som helst belägg för att besättningen från Bengt Sture skulle befinna sig i Sovjetunionen”. Samma svar erhöll för övrigt också John Jönsson, halvbror till den försvunne Nils Fritz från Huaröd, sju dagar senare då han hos UD ville veta vad man från svensk sida gjorde för att vinna klarhet i besättningens öde med anledning av de nya vittnesuppgifterna om att de kunde befinna sig i sibiriska fångläger.
Det skulle dröja nio år innan Martha Ströbeck-Carlssons farhågor – som inte fick något stöd av svenska myndigheter – om att Bengt Stures besättning kunde ha förts till Sovjet, besannades. Då avslöjas att det i sovjetisk krigslitteratur fanns angivit hur en sovjetisk ubåt torpederat Bengt Sture och dessutom tillfångatagit överlevande ur besättningen. Ryssarna tvingades erkänna att uppgifterna var korrekta, men vad som hade hänt svenskarna som förts till det sovjetiska fastlandet sade de sig inte ha någon kännedom om. Den svenska regeringen godtog förklaringen och avskrev fallet. Beskedet tog hårt på Martha Ströbeck-Carlsson. Hon bröt samman. Från sjuksängen i Kristianstad uttalade hon sig: ”Ni kan inte förstå hur en nära anhörig känner det vid ett sådant här besked. Det är mer än förtvivlan. Jag är sjuk – alldeles slut efter beskedet…”. En kort tid senare avlider hon.
Det skulle sedan dröja närmare tre decennier innan nya sanningar presenterades. Sovjetunionen hade upplösts, demokratiska tendenser började göra sig gällande i Moskva, en del tidigare hemliga arkiv öppnades och blev tillgängliga för forskare även från Väst. Hösten 1993 upprättades en gemensam svensk-rysk Bengt Sture-kommission. För första gången lämnade ryssarna nu också ut namnen på de sju sjömän som tillfångatagits. Med på listan fanns Nils Fritz och Ketty von Hamm.
I ett sovjetiskt fängelsearkiv hittades ett kvitto om mottagandet av ringar för förvaring från Ketty von Hamm. På kvittot fanns en kryptisk handskriven anteckning: ”Hon avreste den 25 december 1942”. Ketty von Hamm var alltså bevisligen i livet ännu två månader efter tillfångatagandet på Östersjön. Men vart reste hon?
Resterande åtta i besättningen antogs ha omkommit vid torpederingen. Något mer av värde framkom inte av kommissionens arbete innan det avsomnade och arkiven åter slöts i ett alltmer auktoritärt Ryssland. Svaren på de fångna svenskarnas öden kan finnas i den Speciella NKVD-avdelningens arkiv, i dag förvarat hos den ryska säkerhetstjänstens lokalstyrelse i S:t Petersburg.
Problemet är att alla dokument åren 1941-1945 ligger under hemligstämpel i 75 år. Det innebär att (om inte Putin får för sig att förlänga hemligstämpeln) det tidigast 2017 kan framkomma nya fakta om vad som hände Nils Fritz och Ketty von Hamm.
Kenth Olsson