IFK:s framgångar i handboll engagerar många, men hur uppstod sporten?
Människor har kastat bollar till varandra i tusentals år, men den moderna handbollen fick sin fasta form i Danmark. Det började 1898 med att rektorn på Odrups gymnasium förbjöd sina elever att sparka boll på skolgården efter några krossade rutor. Skolans gymnastiklärare Holger Nielsen, för övrigt dubbel olympisk medaljör i OS i Aten 1896, blev då så arg på rektorn att han utarbetade regler för en helt ny bollsport. Den gick ut på att eleverna istället kastade bollen till varandra. Att studsa var inte tillåtet och för säkerhets skull fick man heller inte springa med bollen eller hålla i den längre än tre sekunder. Allt för fönsterrutornas bevarande och rektorns behagande. Den nya sporten spred sig till Sverige där Svenska lekförbundet bildades 1918, sedermera Svenska handbollsförbundet. Handbollen kom med till OS i Berlin 1936 där finalen avgjordes utomhus på en ordinär fotbollsplan med 11-mannalag. Sedan dröjde det till 1972 innan sporten återkom i OS. Det första världsmästerskapet för herrar hölls 1938 och för damer 1957. Sedan 1966 spelas VM enbart inomhus. I dag är handbollen större än någonsin med 31 miljoner spelare i 183 olika länder. Sverige är den handbollsnation som deltagit i flest VM genom tiderna och vunnit flest medaljer.
Hur blev IFK till och när kom handbollen in i bilden?
IFK ”föddes” i Kristianstads högre allmänna läroverk, nuvarande Söderportgymnasiet, där Adolf Johnsson med vänner samlades och bildade IFK Kristianstad med första styrelsemötet den 7 november 1899. När IFK bildades var det kamratskapet, inte sportutövandet, som stod i centrum. Men snart kom sporten in i bilden och fick samma höga rang som det goda kamratskapet. När IFK många år senare, 1930, bildade en handbollssektion hade föreningen redan fuskat inom denna sport i några år. Kristianstad var en utpräglad regementsstad och då handbollen var mycket populär bland militären fick den tidigt fäste i Kristianstad. Stadens regementen – men även Läroverket – hade dessutom gymnastiksalar som lämpade sig väl för sporten.
När spelade IFK sin första handbollsmatch?
Första turneringen i Kristianstad anordnades av militären 1925. IFK vann finalen – i gula tröjor och bruna långbyxor – mot ärkerivalen Kristianstads AIF. I sitt referat från denna nymodighet kände Kristianstadsbladet sig tvungna att påpeka att handbollen var en ny sport och hade ”endast få gånger visats offentligt i Kristianstad”. Den allsvenska debuten lät vänta till 1936.
Var det målrikare i handbollens begynnelse?
Tvärtom! IFK vann sin första turneringsseger 1925 med siffrorna 4-1 efter 2-1 i halvlek. Året därpå föll IFK i samma turnering i semifinalen mot Läroverkets elever. Vid full tid stod det 6-6, men under förlängning satte skollaget ytterligare två mål. Läroverket vann sedan finalen mot Kristianstads AIF. Det blev den målsnålaste finalsegern i svensk handbollshistoria. Läroverket vann med 2-1 efter 0-0 i halvlek.
Hur populärt var utomhushandbollen i Kristianstad?
Utomhushandbollen lanserades i början av 1930-talet. Man spelade på fotbollsplan med 11 spelare. Precis som i fotboll. Lika spännande som fotboll blev det däremot långt ifrån. Inledningsvis talade missnöjda åskådare hånfullt om det som ”terränglöpning med boll”. Men åtminstone delar av IFK-publiken skulle ändra uppfattning i paritet med IFK:s framgångar i utomhushandbollen. Första gången föreningen var med 1937 blev det förvisso förlust i DM-finalen. Men redan året därpå inleddes den makalösa raden av DM-segrar. Totalt 16 titlar blev det åren 1938-1956. Av bara farten tog IFK även hem det första svenska mästerskapet i utomhushandboll 1941. Åtskilliga SM-slutspel förlades därefter till Kristianstads idrottsplats gräsplan. Åren 1940-55 spelades även sex utomhuslandskamper i Kristianstad. I en av de första besegrade Sverige Danmark med 8-4 inför 3 287 åskådare på idrottsplatsen. IFK spelade därtill ett antal uppvisningsmatcher mot utländska lag. År 1961 avvecklades 11-mannahandbollen och det blev enbart tävlingsmatcher inomhus i hallar.
I skolan hade jag flera handbollsspelare i IFK som lärare. Hur vanligt var det?
Det var tämligen vanligt. De A-lagsspelare i IFK som genom åren tjänstgjort i kommunens skolor i olika funktioner räknas i hundratal. Av utrymmesskäl väljer jag slumpmässigt att namnge endast en handfull av dem: Åke Moberg, Sten Olsson Lennart Ebbinge, Uffe Larsson, Joachim Stenbäcken och Pelle Sjödin. För kommunen har de nämnda presterat mervärde. Likaså för IFK genom sina sammanlagt 784 allsvenska/elitseriematcher och 2 271 mål. Och för vår nation blev det totalt 158 A-landskamper i handboll. Nämnas i sammanhanget måste också Anders och Hjördis Uhler, med handbollsspel på högsta nivå i IFK:s herr- respektive damlag under den gamla anrika tiden. Åtskilliga tusen är de elever i Kristianstad som med stor uppskattning ännu minns deras idrottslektioner. I dag erbjuder Kristianstads kommun särskilda handbollsutbildningar på både grundskole- och gymnasienivå under ledning av gamla kända IFK-profiler.
Vilka hemmahallar har IFK använt sig av genom åren?
Den första var Södra kaserns gymnastiksal där IFK spelade åren 1935-47. Den var för övrigt så trång och smal att målgårdslinjen anslöt till långsidorna och döptes till Korridoren. Nästa var Sporthallen, ett ombyggt militärt ridhus på Södra kasern-området med läktare endast på kortsidorna, där IFK höll till åren 1947-64. Året 1965 blev det flytt till nybyggda Idrottshallen där IFK huserade i 45 år innan det 2010 blev spel i nya mäktiga Kristianstads Arena. Samtliga dessa fyra hemmaarenor nyttjas i dag på olika sätt inom den kommunala utbildningsverksamheten. Dagens supermoderna multiarena kom i första hand till för vardagsidrott för föreningar och skolors idrottslektioner, men har utvecklats till landets i särklass främsta handbollsarena med omkring 5000 trofasta och hängivna IFK-supportrar per match.
Hur fick IFK sin orangea färg?
Många är de som genom åren sökt svaret på den ”orangea gåtan” om IFK Kristianstads dräktfärg. En gåtfull fråga om en gåtfull färg. De medeltida riddarna använde sig gärna av orangea på sköldar och flaggor då färgen för dem signalerade uthållighet. Den första kända användningen i svenska språket av färgordet orangea finner vi 1791, det vill säga året före Gustav III:s död. En internationell studie för några år sedan lät undersöka färgernas betydelse för nutidens människor runt om i världen. Studien befäste tidigare resultat i att orangea har en positiv påverkan på människor, den upplevs stå för energi, uppmuntrar till rörelse och uthållighet samt signalerar värme, kraft och glädje. Så IFK har gjort ett högst passande färgval till sitt matchställ.
IFK är för övrigt en förkortning av ”Idrottsföreningen kamraterna”. Det finns 168 sportklubbar i Sverige som har dessa tre bokstäver i sitt namn och ofta med en fyruddig stjärna i emblemet. Ursprungligen spelade nästan samtliga dessa klubbar i färgerna vitt och blått, som stod för oskuld och trohet. En del uppger att IFK redan på 1930-talet spelade i orangea tröjor. Men i dåtiden Kristianstadsblad, visar mina djupdykningar i stadsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beskrivs tröjfärgen som gul de få gånger den nämns i referaten (de svartvita fotografierna ger föga vägledning). Så var det exempelvis i derbyt den 5 mars 1933 då IFK Kristianstads och Ystads IF möttes i DM-final i Korridoren inför 900 åskådare. IFK vann och tog därmed sitt första DM-guld. På plats i den överfyllda ”hallen” fanns Kristianstadsbladets reporter Erik Meléns, som under signaturen ”Ericus” skriver:
”Applåderna smattrade och man hejade och skrek när det vitklädda Ystadslaget gjorde entré, men allt detta oväsen verkade dock endast som en stilla viskning mot det jubel som mötte våra Kamrater, då de i gula tröjor och bruna långbyxor stormade in på plan.”
Under 1940-talet spelar IFK, som de flesta andra kamratföreningar vid denna tid, mestadelen i vitt och blått. I dessa färger vinner man bland annat SM-titeln 1948 och allsvenskt serieguld 1950. Det förekommer uppgifter om att det var påföljande säsong som det definitiva skiftet gjordes till orangea. Men dåtidens Kristianstadsblad ger vid handen att laget fortsatte att spela matcher även fortsättningsvis i den vitblåa tröjan en bra bit in på 50-talets första hälft. Först därefter slog den orangea färgen igenom fullt ut på IFK:s ordinarie matchställ.
En trovärdig uppgiftslämnare har för mig uppgett, att hennes pappa, engagerad supporter till IFK, nämnt för henne hur det kom sig att färgen på dräkten blev orangea.
Hustrun till en styrelseledamot i IFK, berättar hon, hade en yngre bror som flyttat till USA någon gång under 1940-talet. Ledamoten bestämde sig i slutet på årtiondet att med familj besöka hustruns broder, som efter en del flyttande slagit rot i San Fransisco. Bland mycket annat blev det naturligtvis på plats ett besök vid Golden Gate-bron, efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke. Den iögonfallande färgen på bron undgick dem inte. Färgvalet var orangea och hade valts av Irving Morrow, en av arkitekterna bakom brobygget. Han ansåg denna färg var bäst lämpad till brons omgivningar omkring San Franciscobukten. Orange, som kommer från franskans apelsin, avviker från de flesta av naturens färger och som därför fungerar bra som signalfärg. Färgen fick också bron att synas bättre i dimmigt väder. Men det blev protester. U.S. Navy satte sig emot och krävde att bron istället skulle målas gulrandig för att synas bättre från flottans fartyg.
Morrow protesterade, skrev en mångsidig rapport till broprojektets ledning och påtalade att Golden Gate var ett så fantastiskt monument gällande både storlek, form och koncept att det inte fick fördröjas av tvister om färgvalet. Morrow avslutade med att det dessutom gick fortare att måla med en och samma nyans. Ledningen instämde och när Golden Gate invigdes den 27 maj 1937 var det i Morrows ”International orange”.
Drygt tio år senare stod IFK-ledaren med sällskap och blickade över San Franciscos gröna kullar och det blå vattnet, varöver Golden Gate-bron gnistrade i orangea. Han påstås då blivit så betagen att när IFK något år senare skulle införskaffa ett nytt dräktställ föreslog han ”den där Golden Gate-färgen”. Då det inte var någon större fråga för styrelsen blev det så. Men den karaktäristiska rödorangea brofärgen var svår att överföra direkt på tröjorna så det blev en något mer apelsingul variant.
Det är en fascinerande historia, även om den inte är möjlig att få verifierad i dag, mer än ett halvt århundrade efter händelsen utspelade sig. Men det som med säkerhet kan fastslås är att redan under Golden Gate-arkitektens Irwing Morrows levnad kom hans favoritfärg att bäras av IFK. Samma år som Irwing Morrow dog 1952 vann IFK allsvenskan. En serieseger som säkrades i de orangea matchtröjorna!
Är dagens IFK bättre än gårdagens klassiska IFK-uppsättning?
Svaret på frågan bör egentligen varje enskild söka i djupet av sina egna minnesbetraktelser då det är relaterat till en vars subjektiva referensramar. Således ur det perspektivet omöjligt att svara på, men låt mig kort notera följande jämförbara fakta avseende segrar:
Efter att ha tillbringat tolv år på handbollens bakgård återkom IFK till elitserien 2009. Sedan tränaren Ola Lindgrens ankomst till klubben 2012 har dagens IFK kvalificerat sig för spel i Champions League, uppvisar tre raka seriesegrar, är svenska mästare i handboll för tredje året i rad i den femte finalen på de senaste sex åren. Min personliga reflektion är att nämnda nutida framgångar står sig ytterst väl mot de gyllene och i dag nostalgiska åren 1947-55 då den tidens handbollsvirtuoser i IFK erövrade nio allsvenska medaljer i följd, varav tre guld.
Kenth Olsson