Bild: Ett tiotal från Kristianstadstrakten stred i det amerikanska inbördeskriget 1861-65. En av dem var C.L.J. Staël von Holstein som ledde ett ”negerregemente” innan han startade en tidning i Kristianstad. Men han överglänstes i amerikanska inbördeskriget av tre framgångsrika militärer från Wendes artilleriregemente. Fotot visar Wendes Södra kasern några decennier efter amerikanska inbördeskrigets slut.
Vem var den färgstarke ”negergeneralen” C.L.J Staël von Holstein som bland annat gav ut en tidning i Kristianstad? (Albin Svensson)
Cortitz Ludvig Joakim Staël von Holstein föddes den 1 december 1841, antogs vid 15 års ålder som kadett vid anrika Karlberg, lämnade krigsakademin efter fyra år och emigrerade till Nordamerika, där han deltog i inbördeskriget. Han stred på nordstaternas sida som överstelöjtnant (inte general som frågeställaren skriver) vid ett, som det då benämndes, ”negerregemente”. Två år efter krigsslutet återvände han till Sverige och fick även fortsättningsvis lukta krut, men inte på slagfältet, utan i mera fredliga sammanhang som disponent för krutbruket i Torsebro. Han ingick äktenskap i Kristianstad 1874 med den 13 år yngre Kristianstadstösen Laurentia Lovisa Krook.
På krutbruket stannade han i 14 år innan han 1881 plötsligt fick för sig att – utan någon som helst erfarenhet – starta en tidning i Kristianstad som skulle utkomma tre dagar i veckan. I staden fanns då redan två tidningar: Nya Skånska Posten och Nyaste Kristianstadsbladet. Den politiska inriktningen på den nya tidningen skulle vara ”på alla områden frisinnad och självständig” och med valspråket ”ej blott med kraft utan ock med sans, med omutlig ärlighet verka i liberal anda”. Han döpte tidningen till Södra Sverige och första numret såg världens ljus den 6 maj 1881. Men ekonomiska svårigheter medförde att tidningen redan inom ett år försattes i konkurs.
Redaktören lyckades dock in i det sista hålla sina läsare ovetande om det förestående slutet. Inte ens sista numret, som utkom den 29 mars 1882, innehåller en rad om att tidningen skulle upphöra. I stället fick tidningens prenumeranter läsa om det den 1 april i Nya Skånska Posten, som meddelade att ”Södra Sverige har upphört att utgivas” och att dess prenumeranter för den tid de prenumererat på Södra Sverige istället kunde välja mellan tre andra tidningar, bland dem Nyaste Kristianstadsbladet.
Redaktör Cortitz Ludvig Joakim Staël von Holstein lämnade efter konkursen raskt Kristianstad och emigrerade på nytt till Amerika. Om han återvände till sitt ”negerregemente” eller gav sig i kast med att ge ut en ny tidning ”Over there”, finns inga uppgifter om. Han dog den 6 maj 1921 och begravdes på National Military Home i Ohio.
Den profilstarke Ludvig Joakim Staël von Holstein lär med säkerhet varit den ende publicist och tidningsutgivare i Kristianstad med erfarenhet från det amerikanska inbördeskriget 1861-65. Men han var inte den ende från Kristianstadstrakten att strida i detta blodiga inbördeskrig. Hur många de var vet man inte, men militärhistoriker har gissat på ett tiotal. Men vi tar allt från början med fokus på tre framgångsrika wendister från Kristianstad som med framgång stred i det amerikanska inbördeskriget.
Vid krigets utbrott 1861 drog mer än 3 000 svenskar i fält för unionen. De allra flesta blev anonyma meniga, men ett fåtal gjorde enastående karriärer. Som Hans Mattsson, Carl Johan Möller och Carl Berlin. Samtliga tre kom från anrika Wendes artilleriregemente, som redan från första början 1794 fått sin hemort i fästningsstaden Kristianstad. När Kristianstad upphörde som fästning 1847, och vallarna raserades, kom stadens garnison fortfarande att utgöras av Wendes artilleriregemente.
År 1861 bröt det amerikanska inbördeskriget ut. Kampen stod mellan unionisterna i nordstaterna och utbrytarna i sydstaterna. Striderna inleddes med utbrytarstaternas angrepp på unionsfästet Fort Sumter den 12 april 1861 och avslutades fyra år senare, den 9 april 1865, då general Robert E. Lee kapitulerade med resterna av sydstaternas armé i Appomattox Court House.
Unionen gick segrande ur detta stora och blodiga krig. Totalt dog fler amerikanska soldater i inbördeskriget än i de bägge världskrigen tillsammans. Bland de döda fanns även många svenskar, eftersom inbördeskriget sammanföll med den begynnande svenska massemigrationen till Nordamerika.
Den stora majoriteten svenskar hade slagit sig ner i Illinois, Iowa, Wisconsin och Minnesota. Av svenskarna kom drygt 4 000 att delta i kriget, mer än 3 000 av dem på unionens sida. Av exempelvis Illinois omkring 2 400 svenskar i vapenför ålder anmälde sig mer än hälften som frivilliga på nordsidan. Att döma av de svenska insatserna i kriget förefaller Wendes artilleriregemente i Kristianstad ha varit en särskilt god plantskola.
Carl Johan Möller var den svensk som avancerade högst i graderna. Efter att ha värvat sig vid Wendes bytte han efternamn till Stålbrand, tog avsked 1850 som sergeant och flyttade med familjen till Chicago. I det nya landet bytte han på nytt namn, nu till Charles Stolbrand. Direkt efter krigsutbrottet 1861 tog han initiativ till upprättandet av ett artilleribatteri, innehållande många svenskar. Samma år utsågs han till major och året efter till chef för artilleribrigaden vid 15:e armékåren, deltog i general William T. Shermans fälttåg 1864, och den berömda marschen genom Georgia, som slutade med att hamnstaden Savannah intogs. Charles Stolbrand hamnade som fånge i det beryktade fånglägret Andersonville, men lyckades rymma och återvände direkt i militär tjänst.
Han kände sig emellertid missmodig över utebliven befordran, funderade allvarligt på att begära avsked när general Cherman beordrade honom att bege sig till president Lincoln med hemliga dokument. Väl framme titulerade presidenten honom general och förklarade för en förstummad Stolbrand, att han som tack för sina krigsinsatser just blivit befordrad till brigadgeneral. När kriget var över tog han avsked och kom att ägna resten av sitt liv åt politiken och sin plantage i South Carolina. General Shermans omdöme om Stolbrand var att det inte funnits en tapprare och bättre artillerigeneral i unionsarmén. Charles Stolbrand dog vid 62 års ålder 1894 och fick en begravning med militär pompa och ståt.
Carl Berlin lämnade Wendes som löjtnant 1863 och hamnade, närmast av en tillfällighet, i Nordamerika. Efter några kortare perioder i stabs- och kavalleritjänst i nordstatsarmén blev han 1864 löjtnant vid ett artilleriregemente och utmärkte sig i flera strider, bland annat vid belägringen av Petersburg. För hjältemodiga insatser utnämndes han till kapten och stod med sitt regemente i Appomattox när sydstatsgeneralen Robert E. Lee kapitulerade. Därifrån skriver Carl Berlin i ett brev hem: ”Kriget anses nu vara nära sitt slut. Armén tog en välbehövlig vila nära Appomattox, ett ställe som alltid skall bli historiskt märkvärdigt.”
Efter kriget utnämndes han till major och blev ansvarig för ett soldathem för krigsinvalider i Ohio. År 1889 besökte han Sverige och erhöll svärdsorden av kung Oscar II. Carl Berlin dog 76 år gammal på sitt soldathem 1910.
Hans Mattsson hade värvat sig vid Wendes 1849, som 17-åring. Två år senare lämnade han Wendes och Önnestad, flyttade till Minnesota och inledde juridikstudier, blev advokat och öppnade egen byrå. Då kriget bröt ut utnämndes han till kapten och blev chef för ett skandinaviskt kompani i tredje Minnesotaregementet. Under kriget slogs regementet mot såväl sydstaterna som siouxindianerna som gjort uppror och gått över gränsen till Minnesota. Hans Mattsson utsågs till överste och regementschef 1864, och blev därmed en av totalt 13 svenskfödda överstar i unionsarmén.
Året därpå upplöstes regementet och Mattsson inledde en ny bländande karriär inom det civila; blev chefredaktör för två tidningar, var under flera perioder statssekreterare i Minnesota, och kom även under några år att tjänstgöra som USA:s generalkonsul i Calcutta. Han besökte sitt gamla hemland Sverige vid flera tillfällen innan han dog 1892, 60 år gammal.
Läste dina tidigare svar om fotbollslagen Åhus, Yngsjö och Djurröd. Som gammal Åhusbo undrar jag vilka som gjort flest matcher i Åhus A-lagströja? (Kjell)
Flest framträdanden i Åhus IF:s A-lag har Frans ”Putte” Fridén med 620 matcher, tätt följd av Berry Lindau-Persson med 607. På tredje plats återfinns legendaren Sigge Åhlander med sina 577 matcher. Därefter följer Rolf Eriksson 558, Olle Ståhl 556 samt Åke Tillberg, som spelade sin sista match i Åhus IF 2006 vid 69 års ålder, med 520 matcher.
Kenth Olsson