I sju år bodde den spanskfödda George Dixon i Åhus. Här trollband han sin omgivning med sin sång och charmanta stil och spåddes av många en lysande framtid. En kall och stormig vinterdag 1954 ville ödet annorlunda.
Den 15 februari 1931 föds en liten gosse i den andalusiska hamnstaden Cádiz. Det är en orolig tid med sociala och ekonomiska svårigheter. Under kommande år präglas Spanien av konflikter och politiska spänningar som kulminerar i inbördeskrig och diktator Francos maktövertagande. Livet började svårt och orättvist för den lille gossen. Bara några dagar gammal mister han sin mor, troligen i sviterna efter en besvärlig förlossning. Födelsenamnet är inte känt, men han kommer tidigt att kallas för George Dixon med Leonard som mellannamn. Möjligen hänger namnet samman med fadern, som påstås vara Amerikan. Vem fadern var är däremot okänt och uppgifterna går isär huruvida han var närvarande under Georges första tid eller om han försvann tidigare. Den hjälplöse pojkens öde leder till att han tas om hand av några nunnor som placerar honom på ett katolskt barnhem i trakten.
Klockan fem i gryningen den 18 juli 1936 bryter spanska inbördeskriget ut. George är då drygt fyra år gammal. Oroligheterna når snabbt Andalusien som hamnar under nationalisternas kontroll och det beslutas att evakuera barnen till en säkrare plats. Det förefaller som om man uppehållit sig i Madrid en kortare tid, men ganska snart finner man ingen annan utväg än att skicka dem utomlands till grannlandet Italien. Barnen sätts på en italiensk ångare för att slutligen hamna i vackra Neapel, vid foten av det beryktade berget Vesuvius. Livet i den nya omgivningen blev emellertid inte den trygga plats de kanske hoppats på. Nunnornas närvaro blev allt mer sällsynt och i takt med att andra världskriget närmar sig blir stämningen allt mer hätsk och ransoneringarna allt mer kännbara. Dagarna bestod av arbete, oftast städning eller skötsel av barnhemmets jordbruk. Framåt kväll inföll dock två timmars ledighet, som en ljusglimt i tillvaron. Den katolska läran och kriget begränsade förstås utrymmet för vad man kunde och fick göra, men att sjunga gick utmärkt och just sången visade sig tidigt vara Georges stora passion och glädjeämne i livet. Han sjöng så ofta han fick möjlighet och gjorde det redan då på ett sätt som tilldrog sig åhörarnas stora beundran.
1939 bryter andra världskriget ut och i juni 1940 förklarar Italien krig mot de allierade. Hotfulla toner mullrar runt om i Europa och Mussolinis naiva föreställning om att kriget skulle vara över på några veckor grusas snabbt. På barnhemmet, som kanske mer var att likna vid en kombination av internatskola och arbetsläger, instruerades de äldre barnen hur man skulle förhålla sig vid eventuella bombangrepp.
Ju äldre George blev, ju mer växte tvivlet och insikten om att barnhemmet inte skulle vara hans hem för alltid. Kanske hägrade friheten som ett skimrande ljus i krigets mörker. Det visade sig snart att fler pojkar gick i samma funderingar och plötsligt var han mitt uppe i en planerad rymning tillsammans med tre av barnhemsbarnen. Hur långtgående planer man hade är inte känt, men plötsligt uppenbarade sig en rymningsmöjlighet under dramatiska former. Den 28 april 1943 bombades Neapel svårt av allierade flygstyrkor. Drygt 400 civila miste livet och mer än 1200 skadades. Vid upprepade räder under samma år dödades ytterligare minst 2000 Neapelbor. Vid flyganfall placerades George och barnen i skydd under barnhemmet, men de allra äldsta barnhemsbarnen skall ha blivit satta som handräckning till luftvärnsbatterierna. Barnhemsbarnen stod lågt i social rang och några större moraliska betänkligheter verkar man inte haft att de oskyddade fick bära granater och sprängmedel till luftvärnskanonerna. Vid någon av räderna träffades barnhemmet som demolerades fullständigt. Om några barn kom till skada är inte känt, men ur kaoset som uppstod i mörkret såg George och de tre andra rymlingskumpanerna sin chans att fly. När barnen senare skulle räknas in var George och hans kamrater borta.
Rådande krigstillstånd försvårade eftersökningarna och förmodligen blev de relativt begränsade. Pojkarna färdades mestadels nattetid genom landskapet och George minns hur man en natt hittade en bondgård att övernatta vid. Bland doftande vindruvor i ett lagerskjul somnade de trötta pojkarna några timmar innan de väcktes abrupt av att bonden upptäckt dem. Hans avsikt var troligen först att lämna dem till myndigheterna, men när han fick höra deras hjärtskärande berättelser mjuknade han. Han gav dem mat och de fick möjlighet att byta ut sina barnhemsuniformer mot civila kläder. Ganska snart uppstod dock frågan vad han skulle göra med barnen? Pojkarna ville stanna, men en sådan iögonfallande förändring på gården skulle göra det svårt att dölja tilltaget i fall myndigheterna började undra. Kanske fanns heller inte de ekonomiska möjligheterna. Kriget hade emellertid orsakat brist på arbetskraft och han kunde därför sprida ut barnen till andra bönder där de fick arbeta i utbyte mot mat och husrum. Ett av barnen behöll man på gården och det slumpade sig så att det blev just George. Det ställde säkerligen höga krav på arbete och några ransoneringskuponger vågade man inte hämta åt honom. Situationen framstod ändå som ett stort lyft för pojken som aldrig haft ett riktigt hem.
Efter en tid kommer George i kontakt med två amerikanska befäl som intresserade sig för den lille spanjoren som kunde prata både spanska och Italienska flytande. Snart har de fått hela hans livshistoria berättad, inklusive påståendet om att han var son till en amerikansk soldat som lämnat honom i sticket. Man beslutade att ta med honom och snart förstod man att den unge George hade något speciellt. Förutom att han underhöll soldaterna med skönsång lärde han sig tala engelska på rekordtid och kom att användas som tolk när sådana behov uppstod. I övrigt hjälpte han till med lite av varje tills en dag då kriget närmade sig sitt slut och det var dags för soldaterna att bege sig hem. Deras berättelser om Amerika hade väckt hans intresse men avsaknaden av intyg och handlingar gjorde att han tvingades smita ombord som fripassagerare på ett fartyg för att ta sig dit. Det dröjde inte länge förrän han blev upptäckt, men då man redan var på väg fanns inget annat att göra än att ta med honom.
Att George saknade id-handlingar skulle komma att bli ett stort problem. Väl framme i sin faders hemland arresteras han och sätts i väntan på utvisningsbeslut i fängelse i Norfolk. Förhållandena är dåliga och leder till en besvärlig lunginflammation och en flytt till ett sjukhus. Där blir han behandlad som en vanlig patient, vilket är det enda positiva minne han tar med sig från Amerika och drömmen om ett nytt liv. I en av sängarna bredvid ligger en brasilianare som uppmanar honom att bege sig till Brasilien och skapa sig en ny identitet. När George kommer ut väntar en utvisningsorder och han begär omgående att få resa till Brasilien. Innan byråkratin kring detta gjort sitt tvingas han dock återvända till det usla fängelset. En dag då han ligger och vilar och drömmer sig bort på den hårda och kalla britsen vaknar han av en fruktansvärd smärta. Förskräckt inser han att en stor råtta bitit honom i handen. Blodet forsar och snart har infektionen spridit sig i hela armen. Efter behandling tillfrisknar han och när han släpps är han fri att lämna landet. För usel lön får han följa med ett fartyg till Brasilien där det blir tvärstopp. Samma visa sker sedan i flera andra länder där han försöker komma in. Inte heller telegram till Spanien hjälpte honom. Han förblev utstött var han än vände sig.
Efter flera hopplösa försök hamnar han slutligen i Rio de Janeiro där han till en början får en tillfällig fristad hos en tjänsteman vid amerikanska legationen. En strimma hopp tändes, men grusades snart när tjänstemannen blev återkallad till USA. Ett tillfälligt uppehållstillstånd räddade honom men då han inte fick något arbetstillstånd stod han snart utan både pengar och mat. Desperationen är nära då George möts av nästa nyckfulla öde, något som ständigt verkar kanta hans väg. På något vis kommer han i kontakt med några besättningsmän från den amerikanska lastångaren S/S Jean och hamnar slutligen på en bar med dem. Sjömännen fyllnade till och det finns sedan olika versioner om hur han hamnar som fripassagerare på deras fartyg. Oavsett hur, kommer det att bli en mardröm. Han behandlas mycket illa och tvingas slita hårt. Det enda han fick var matrester efter övriga besättningsmän. Vid något tillfälle gömmer ett par besättningsmän några filtar bland hans tillhörigheter och anmäler honom sedan för stöld. Det blir ett dråpslag och han betraktas därefter som tjuv ombord. Det hela går så långt, att han under de stunder han inte arbetar får sitta fastkedjad längst ner i båten under miserabla förhållanden. Efter olika rutter är man i december 1946 på väg med last av kil och majs till Sverige. Fartyget gör stopp i Malmö för att lasta av delar av lasten. Det förefaller som om det fanns personer som kände till att det satt en fastkedjad yngling när fartyget låg i hamnen, men att man valde att blunda för problemet.
Den sjätte december når S/S Jean Åhus hamn dit ryktet om missförhållandena redan spridits och nått ortens landsfiskal. Det enklaste för landsfiskal Martin Larsson hade varit att lämna den unge fripassageraren kvar ombord och låta honom försvinna ut ur landet, precis som alla andra tjänstemän gjort längs vägen på den föräldralöse ynglingens slingrande resa över halva jordklotet. Landsfiskalen ingrep i stället direkt och med honom vänder livet för Georg. Han beordrade att alla utrymmen skulle låsas upp för inspektion och fann i mörkret den hemskaste syn han någonsin skådat. Där satt, precis som det ryktats, en mager, smutsig och halvnaken pojke fastkedjad. Snart är pressen inkopplad och den tragiska flyktinghistorien skapar stora rubriker. Larsson flyttar George till polisstationen där han får sova och erbjuder sig att personligen ta hand om honom. Till slut tar han med honom hem och plötsligt har George fått ett nytt hem och en ny familj på Stubbagatan i Åhus. Äntligen har han funnit sin fristad och i tidningen berättar han att han är den lyckligaste mannen i världen. Sakta men säkert växer han in i familjen som förutom landsfiskalen bestod av hustrun Nancy och fyra döttrar.
Redan första julen 1946 får han ett munspel i julklapp och det dröjer inte länge förrän han börjar göra sig omtalad för sin sångbegåvning. Under kommande år finner man honom uppträda runt om i Skåne och han får även tävla i en riksfinal i Stockholm. En stor lycka är det när han genomför en bejublad konsert inför hemmapubliken i Folkets park i Åhus. Han provar olika yrken och arbetar bland annat i hamnmagasinen och som stuveriarbetare. Framtiden ser ljus ut för honom och rykten florerade att självaste Lennart Hyland planerade en föreställning med den begåvade spanjoren. För den otursförföljde Dixon, som drömde om att få arbete i Stockholm för att kunna bedriva sångstudier, skulle framtiden emellertid bli allt annat än ljus.
I december 1953 anlöper ett mycket illa beryktat fartyg till Åhus hamn. Ångaren Nedjan som var byggd i Skotska Greenock var dåligt underhållen och hade en lång historia av incidenter bakom sig. Tidigare samma år hade hon råkat ut för tre grundstötningar och hade även tvingats uppsöka nödhamn i Visby efter att ha tagit in vatten i lastrummet. Bara en dryg månad innan fartyget anlände till Åhus hade det varit nära att gå under i en storm på väg från Preston då både panna och maskin havererat. Enligt vittnesuppgifter var fartygets ordinarie ångdrivna styrmaskin oduglig och kunde bara användas under kortare perioder när det var nödvändigt. Så fort man kom ut på mer öppet vatten riggades en reservstyrning, bestående av block och taljor upp på akterdäck.
I Åhus mönstrade stora delar av besättningen av. Några ville nog fira jul, men framförallt fanns det farhågor om att en olycka skulle kunna inträffa. Bara några dagar tidigare hade en incident ägt rum i Scheldefloden. Bland de nya sjömännen som mönstrade på var två hemmahörande i Åhus och en i grannorten Yngsjö. En av dem var George Dixon som på självaste julafton steg ombord som jungman och lämnade Åhus. De båda andra var eldare och hette Bertil Övall och August B Hellström. Som enda fartyg lämnade Nedjan Åhus hamn denna dag och begav sig mot Norrsundet, strax norr om Gävle, för att lasta timmer.
Dåligt väder gjorde att Nedjan blev liggande i Norrsundets hamn i två veckor och besättningen kom att fira nyår med ortsbefolkningen. Vid några tillfällen förefaller det som om George varit ute och sjungit och även bekantat sig med en flicka. Klockan 14.00 den 9 januari 1954 beslutar man, trots mindre bra väder och stormvarning, att lämna hamnen. Strax före avgång postar Georg ett brev till sin nyfunna kärlek, därefter sätter fartyget kurs mot engelska Ipswich. En lots följer dem en bit utan att rapportera några problem, men senare under dagen är det uppenbart att man har bekymmer. Vid femtiden noterar lotsstationen att Nedjan inte rör sig nämnvärt framåt och att vinden ökat till drygt 20 meter per sekund. Fram till klockan 19.00 kan lotsen följa fartyget genom lanternorna, då hon ändrar kurs vid två tillfällen för att sedan försvinna. Vinden fortsätter att tillta men då inga signaler uppfattats från Nedjan och kursen föreföll logisk hyste man ingen direkt oro och klockan 21.20 gick lotsförmannen och lade sig. I själva verket hade man dock stora bekymmer. Både styrningen och reservstyrningen är ur funktion och i bortåt åtta timmar sliter manskapet i 15-20 minusgrader med att reparera fartyget. Till sist sätter vädret stopp. Det råder orkanliknande storm med överspolning och förmodligen också isbildning.
Av outgrundlig anledning verkar det dröja till 23.40 innan kapten Johan Alfred Jönsson anropar radiostationen i Härnösand. På förfrågan berättar han sin position och informerar om vad som hänt med bland annat orden ”All styrinrättning har gått all världens väg. Vi driver i Geflebukten”. Kapten beställer ett samtal till rederiet i Trelleborg och klockan 23.55 ringer han upp kamrern i sitt hem. Det första kapten Jönsson säger är ”Nu är det samma historia igen” och berättar att både roderlinan och handstyrningen gått av. Han är också tydlig med att det inte går att reparera och frågar vidare om de kan få en bogserbåt. Kamrerns märkliga svar är att han inte vet hur det skall gå till och att han dessutom måste höra med assuransen först. Kapten påpekar då att Härnösands radiostation kan ordna en bogserbåt men får åter till svar att invänta assuransen. I Härnösand har man förstått allvaret i situationen och anropar åter Nedjan med orden ”Nu går det ut en båt, en kutter från Bönan. Den är framme om två timmar. Tänd era strålkastare så dom hittar er. Vi avvaktar rederiets svar Ska jag meddela Neptun?” Svaret från Nedjan gick inte att uppfatta och trots flera anrop förblev det spökligt tyst i etern. Förutom livräddningsbåten sattes Lotsverkets tjänstefartyg Gävle in i sökandet. Spaningar gjordes också från stranden men snöyran begränsade sikten och man kunde till slut bara konstatera att Nedjan med sin besättning på 16 man var försvunnen.
På morgonen dagen efter sätts ett omfattande sökande med bland annat flygspaning i gång. Snart upptäcker man utspridda vrakdelar och senare under dagen en eka, en livbåt och flera livbojar tillhörande Nedjan. Även ett lik återfanns under dagen, det var eldare Bertil Övall från Åhus. Längs stränderna gick ett stort räddningspådrag i sökandet efter överlevande. Meterhöga vågor slog upp mot de istäckta hällarna och de flesta insåg nog att ingen människa kunnat överleva en sådan förlisning. De flesta sjömännen återfanns aldrig och vrakplatsen förblev okänd ända fram till 1996, då man fann fartyget på 32 meters djup strax norr om Eggegrund. I Åhus rådde nedstämdhet och upprörda känslor kring det inträffade. De båda eldarna hade familjer och den unge George hade fångat mångas hjärta, inte minst genom sin sång och sin bakgrund. Och på tal om hjärtan, så fick flickan som hette Marianne sitt kärleksbrev från George i sin hand två dagar efter förlisningen. Även Sölvesborgsmatrosen Oscar Gottschalk hade skickat ett brev strax före avgången. I det spöklika brevet till några släktingar framgår det att han oroar sig för vädret och att Nedjan är i mycket dåligt skick. Nedjan var över 60 år gammal när hon förliste och tillhörde de sista fraktfartygen i sitt slag som fortfarande användes. Med sitt usla skick är det uppenbart att rederiägarna i Trelleborg bär ett stort ansvar för det inträffade, men trots påtryckning från landsfiskal Larsson i Åhus så friförklarades man. Stort ansvar vilar också på den omkomne kaptenen från Simrishamn, som gravt underskattade den fara som rådde.
Man kan förstås undra varför George valde att mönstra på detta misskötta fartyg, mitt under stundande julhelg. Det har berättats att han hade två stora önskemål i livet, att kunna köpa en motorcykel samt att ta sånglektioner. Att gå på sjön var inget nytt för George och dessutom ett naturligt sätt att få in pengar för en Åhusbo. Så på sätt och vis var det kanske hans vackra drömmar som blev hans slutgiltiga fall.
En tid efter förlisningen påträffas liket efter George Leonard Dixon på ett skär nära Karleby. Han hade livräddningsbälte på sig och mycket tyder på att han simmande försökt ta sig i land i det kalla vattnet. Om han lyckades eller om vågorna fört honom till skäret gick inte att avgöra. Kroppen skickades till Kristianstad där den sedan hämtades hem till Åhus i AB Ålexportens kylbil, något makabert och annorlunda kan tyckas. Den 4 juni 1954 gravsattes han slutligen på Nya kyrkogården i en grav där även det godhjärtade paret som tog hand om honom, senare kom att läggas. Ett kort och sorgligt, men synnerligen fascinerade liv var därmed över.
H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg