Bild: Huvudstäderna: Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, Berlin, Warsawa, Vilnius, Riga och Tallin är enkla mål för den som har herraväldet över Gotland, berättar Estlands president Toomas Hendrik Ilves i en artikel i Svenska Dagbladet den 10 maj 2014.
För omväxlings skull är det inte chefredaktören som har tvingat på mig detta uppdrag utan jag själv som insett nödvändigheten av det. Ivrigt påhejad av nämnda chefredaktör, bör tilläggas.
Det är nämligen hög tid att vi som bor i Sverige – ett av världens absolut bästa länder med en av världens absolut lyckligaste befolkningar – börjar förstå att vårt land är värt att försvara. Och inte bara det – att vårt land i värsta fall behöver försvaras.
Ingen i vår vänskapskrets har hållit med mig och min sambo när vi på olika middagstillställningar har kommit in på ämnet. De har bara fnyst och sagt att ”det är över med den typen av hot”. Jo, tjoflöjt.
Innan vi går vidare i berättelsen behövs lite riktigt kalla fakta:
Under kalla kriget hade Sverige ett mycket stort territoriellt existensförsvar. Med tanke på vårt lands storlek var det faktiskt imponerande stort. Men från och med 1996 riktade man istället in sig på internationella insatser och en massa förband lades ned, bland annat på Gotland. Märk att det idag inte finns något försvar kvar på Gotland överhuvudtaget.
Minns ni förra påsken när ryskt bombflyg övade anfall mot Sverige? Eller i höstas när ryska signalspaningsfartyg patrullerade mellan Gotland och Sveriges fastland? Det finns ingen anledning att hoppas att detta är något slags lek från Rysslands sida. I själva verket finns ett intensivt intresse för just Gotland, gissningsvis beroende på att de – med existerande egna robotar placerade på denna vår vackra ö kan göra stor skada.
Estlands president Toomas Hendrik Ilves berättade i en artikel i Svenska Dagbladet den 10 maj 2014:
”-Från Gotland kan man med existerande (ryska) robotar täcka Oslo, Köpenhamn, Berlin, Warszawa, Vilnius, Riga, Tallin och Helsingfors. Därifrån är det möjligt att kontrollera hela regionen. Det går också att från Gotland åstadkomma en dominans även av hela luftrummet…”
Den pensionerade svenske generalmajoren Karlis Neretniks har varnat för att det svenska försvaret är så dåligt att Ryssland utan vidare skulle kunna sno Gotland och placera ut sina robotar där.
Och det är alltså därför jag ringer till Rekryteringsmyndigheten för att få genomgå testet för GMU – Grundläggande Militär Utbildning. Det är dags att spotta i nävarna och sluta tramsa, helt enkelt. Jag tänker i alla fall inte tvingas börja dricka rysk vodka, jag vill ha tillgång till mitt älskade rosévin. Möjligen kunde jag tänka mig deras kaviar, men nej, inte ens det är värt priset.
Turligt nog ligger ett av Rekryteringsmyndighetens urvalskontor i Kristianstad. De övriga två finns i Stockholm och Göteborg. Jag har stämt träff med chefen för Kristianstadskontoret, Tommy Carlqvist, och han ska inte bara berätta om utbildningen utan även låta mig cykla på en testcykel. Om jag får grönt ljus från läkaren, vill säga.
Rekryteringsmyndigheten hette fram tills 2010 Pliktverket, men eftersom värnplikten då togs bort, så fungerar man idag i princip som en vanlig rekryteringsfirma. Fast med staten som kund. Och bortsett från att flera av dem man rekryterar kommer att bära vapen. Förutom Försvarsmakten rekryterar man bland annat åt polisen och tullen.
Men jag är idag bara intresserad av Försvarsmakten och viljan att försvara mitt land från vodkadrickande grobianer. Lite orolig är jag dock över om jag verkligen kommer att klara fystestet och har därför en Plan B. Med tanke på min ålder har jag nämligen räknat ut att jag skulle kunna vara general, minst, om jag hade börjat tidigare. Så varför inte hoppa in direkt i den uniformen? Jag tror inte att generaler behöver bära jättetunga ryggsäckar och annat.
”…jag har en fablesse för att stjäla snygga askfat på
restauranger.”
Tommy Carlqvist, som visserligen inte alls har svårt att varken uttrycka sig eller förklara detta komplicerade system, blir tyst. Han vet inte riktigt vad han ska svara men säger sedan glatt att det är bäst att jag tar det med chefen för Yrkesvägledningen, Lennart Stridsberg.
En annan sak som har gnagt i mig sedan vi bestämde detta möte är att man inte får göra testet om man finns i straffregistret. Nu gör jag visserligen inte det, och har aldrig gjort det, men jag känner ändå att jag behöver få ur mig detta: jag har en fablesse för att stjäla snygga askfat på restauranger. Inte för att jag ens röker utan för att, ja, jag vet faktiskt inte. (Om någon krögare i Kristianstad skulle läsa detta så vill jag poängtera att jag bara stjäl askfat utomlands).
Tommy suckar och skakar på huvudet:
-Nej, det där får du ta med psykologen. Jag vägrar svara. Kul, det här blir bara mer och mer spännande.
På tal om detta så intervjuade jag för ett tag sedan den dåvarande direktören på fängelset i Kristianstad. Hans teori var att kriminaliteten har ökat sedan den allmänna värnplikten togs bort. Min egen teori är att det beror på att folk faktiskt fick lära sig att ”veta hut” när de gjorde lumpen. Nu är det ingen som lär sig någonting.
Tommy nickar lite lätt och berättar att i forntiden, typ på 70- och 80-talet, så kunde de som blivit dömda för ringa brott till några månaders fängelse istället få sitt straff omvandlat till militärtjänst. Så något ligger det kanske i den där teorin men det överlåter jag till läsaren att bedöma.
Man vill ha fler kvinnor till det svenska försvaret och det känns ju bra för mig – kanske kan jag peta undan någon biffig kille genom könskvotering? Att det blir bra med kvinnor bland alla män har visat sig på många sätt. Tommy berättar att det är perfekt på u-båtar, till exempel. Det är ju så trångt i en u-båt och man delar säng med en kollega i och med att alla jobbar skift. När en sover så jobbar den andra. Himla fiffigt uträknat, men det är ju bland annat det militärer är bra på. Att räkna ut saker.
Hur som helst så höll killarna på och slängde strumpor och kalsonger runt omkring sig hela tiden, precis som de gör överallt. Men när det plötsligt kom tjejer ombord så blev det bättre ordning. Det är väl flickorna som plockar upp efter dem. Precis som de gör överallt.
Kvinnor brukar också kunna bli utmärkta flygstridsledare tack vare vår oslagbara förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt. Så.
För att genomgå testet till GMU krävs en mängd olika saker. Du ska göra ett lämplighetsprov, ett fystest, ett medicinskt test samt ett psyktest. På en skala från 1 till 9 måste du ha minst 4 på alla. Annars är det över. Beroende på hur högt upp du kommer på skalan blir du sedan med hjälp av en Yrkesvägledare slussad till lämplig tjänstgöring. Ligger du jättehögt på skalan, säg att du har fått 9 på allt, så kommer man att föreslå att du gör ett test till jägare – Sveriges absoluta militära elit.
Vägen kanske ändå inte är stängd för mig? Tommy säger att det är bäst att jag tar det där med askfaten med psykologen innan jag ropar hej, och leder mig varsamt till Ann Tyche, som är en av psykologerna på Rekryteringsmyndigheten. Hon ser jättesnäll ut.
Hur bedömer man om någon är psykiskt lämpad att bli soldat, undrar jag. Ann menar att om ens vanliga liv fungerar bra så brukar man fungera även i det militära. Har man däremot ett krångligt liv på olika sätt så är det ofta en varningssignal. Jag berättar om askfaten och Ann skrattar:
-Det är ju inte bra. Men jag har ju aldrig blivit ertappad, försöker jag. Tvärtom är jag faktiskt riktigt duktig på att smyga ned askkopparna i min handväska. (Och det är väl imponerande med tanke på att det nog bara är fyra askkoppar jag har tagit. Totalt).
Något nedstämd beger jag mig nu till det ultimata testet – cyklingen. Men först måste jag ta ett EKG och blodtryck för att se att jag inte är dödssjuk. På vägen dit stöter jag ihop med ett gäng småkillar (de flesta är småkillar för mig numera) som är där för att genomföra testet på riktigt. Jag frågar varför de vill bli militärer och svaret är upplyftande: de vill in i det militära för att upprätthålla freden i Sverige, som en av småkillarna hitflyttad från ett annat land, uttryckte det.
Jag frågar om de inser att Ryssland skulle dominera hela Norra Europa om de tog vårt försvarslösa Gotland och det har ingen av dem en aning om. De riktigt sjunker ihop och ser oerhört deprimerade ut. Jag lämnar dem i förvissningen om att jag har upplyst ännu några aningslösa svenskar.
Mitt EKG och blodtryck ser bra ut och jag får gå till en läkare för några ytterligare frågor. Martin Brandt är överläkare och ser ut som en av killarna i MAS*H.
-Vad är det man brukar falla på när det gäller den medicinska delen, undrar jag. Martin förklarar att det som flest åker dit på är om de har astma eller allergi. Sedan måste man ha ledsyn, det vill säga, har du glasögon så måste du se så pass mycket att du faktiskt hittar dem när du har lagt dem någonstans. Vill du bli pilot eller spanare krävs däremot en perfekt syn.
-Man måste tänka på att vår bedömning inte handlar om huruvida du är frisk i vardagen, förklarar Martin. -Många tycker att de är helt friska och blir jättebesvikna när de inte blir godkända. Men vi bedömer utifrån en tänkt krigssituation och det är en helt annan sak. Vad händer i krig om din medicin tar slut eller du tappar glasögonen?
-Jag är plattfot och överrörligt, erkänner jag. Men det har tydligen ingen betydelse för min framtida militära karriär.
-Och så har jag snygga ben, lägger jag till. Beklagligt nog påstår Martin att det inte kommer att ge mig några pluspoäng. Det borde det göra. Likaså att jag har så bra taktsinne att jag med all sannolikhet kommer att kunna marschera jättesnyggt.
Med detta gjort är det nu äntligen dags för cyklingen. En djävulsk plan går ut på att man ska cykla i en ständig uppförsbacke som blir hemskare och hemskare. Låt oss göra historien kort – jag har ramlat av en roddmaskin vid ett tillfälle och nu kan jag till mitt CV lägga till ”har ramlat av testcykel”. Fast hade jag lyckats hålla mig kvar i tio sekunder till så hade jag klarat en 4:a. Så det så.
Fullkomligt slut, genomsvettig och rätt bedrövad släpar jag mig nu på darriga knän till chefen för YVL (Yrkesvägledningen) i Kristianstad, Lennart Stridsberg (vilket alldeles underbart efternamn, förresten). Han var tidigare kapten i artilleriet och ska berätta om jag har en enda möjlighet att få försvara mitt älskade land. Trots stulna askfat och avramlade cyklar.
Det ser mörkt ut. Han sågar omedelbart min idé om att gå direkt till general. Trots att jag förklarar att jag har en egen dödsbricka sedan 1990 (den damp ned genom mitt brevinkast av delvis oförklarlig anledning). Jag koncentrerar mig därför på att försöka summera hur, varför och när det gick åt skogen med vårt försvar.
Lennart tittar upp i taket och berättar drömmande om den sista riktigt stora militära övningen i modern tid. Det var 1989 och Sverige ställde upp imponerande 25.000 man i Skåne och Blekinge där övningen hölls.
Som jämförelse nämner han den, i skrivande stund, pågående övningen med Nordic Battle Group (den nordiska delen av EU’s ”brandkårsstyrka”), som också befinner sig i våra regioner. Här deltar 2.500 personer. Fjuttigt, va?
Men livet är ju outgrundligt, oförutsägbart och alldeles underbart. Bara några minuter efter att jag har lämnat mina nya kamrater på Rekryteringsmyndigheten ringer en av mina vänner och skriker:
-Är du medveten om att det står en massa Black Hawk-helikoptrar på Kristianstad Österlen Airport? De ingår tydligen i någon övning!
Jag fattar blixtsnabbt telefonen och har efter någon minut ett namn på den person som förhoppningsvis ska låta mig få flyga med i helikoptern. Han heter Jan Bohman och är informationschef på P7 – Södra Skånska Regementet.
-Hej Jan Bohman, jag heter Åsa Scharin och jag håller på att skriva en livsviktig artikel om det svenska försvaret. Jag har hört att ni har en massa häftiga Black Hawk-helikoptrar på Everöd – kan jag få flyga med er? Tystnad. Och sedan ett totalt asgarv:
-Ha, ha, ha, nej det får du inte.
Jag är rökt. Men tursamt nog har jag fått en broschyr av Lennart Stridsberg. Han räckte över den till mig innan jag gick med orden:
-Detta är Sveriges ryggrad – våra frivilliga försvarsorganisationer. Utan dem hade vi inte klarat det.
Ytterligare fakta:
I försvarsbeslutet för tio år sedan, 2004, fanns inget klart angivet militärt hot mot Sverige. Nästa försvarsberedning såg klimatet som största hotet. 2014 beskrivs nu istället ett upprustat Ryssland som oberäkneligt och destabiliserande. Tvärsäkra ord om att Sverige inte hotas under överskådlig tid är borta. I stället understryks att förändringar sker snabbt, är komplexa och svårförutsägbara. Sug på den!
Åsa Scharin