I Stockholm slog tidningarna upp Grammofonmordet 1949 med feta rubriker, då en kvinna hittades mördad och hennes grammofon fortfarande stod och spelade när polisen kom till mordplatsen.
Redan sexton år tidigare, i maj 1933, hade emellertid lilla Snärshult utanför Vittsjö sitt eget grammofonmord.
Då hittades före detta lantarbetaren och enstöringen, 74-årige Andreas Johansson skjuten i sitt lilla torp. I Snärshultsfallet var dock grammofonen både orsak till mordet och dessutom den som slutligen satte legendariske landsfiskalen i Vittsjö, Sigge Fluur, på spåren efter gärningsmannen.
Andreas Johansson hade köpt sitt lilla torp i Snärshult, alldeles invid vägen mellan Vittsjö och Värsjö några år tidigare. Han hade gett hundra kronor för det. Hans pension var måttlig, ungefär tvåhundra kronor per år och för att dryga ut kassan reparerade han ibland klockor.
Grannarna betraktade Johansson lite grann som en enstöring och han var inte särskilt social av sig. Snarare lite snarstucken och tålde absolut inte intrång i sitt hem. Trots det hände det att han tog emot och logerade luffare som passerade. Ibland stannade de flera dagar i sträck.
Några år före mordet hade en toffelmakare passerat och stannat till hos Johansson. De hade då ackorderat om huruvida toffelmakaren skulle kunna få hyra in sig med en liten verkstad i ett av rummen i torpet.
Toffelmakaren hade stannat ett tag hos Johansson och denne hade till och med marknadsfört sin hyresgäst. Han hade traskat runt bland gårdarna i grannskapet och bett dem komma till hans hus för att få sina skor omsedda.
När huset inte hade mer mat att erbjuda så drog toffelmakaren vidare. En tid senare stod det klart att de båda inte längre var de bästa vänner. Toffelmakaren återkom men blev inte insläppt. Han försökte då till och med bryta upp dörren, men då steg Johansson ut med bössan i högsta hugg och sagt:
– Tar du ett enda steg till är du dödens!
Mumlande att ”han nog skulle märka gubben” fortsatte toffelmakaren sin vandring bortåt vägen och försvann. Det blev aldrig fullt ut konstaterat att den okände toffelmakaren var identisk med den gärningsman som senare erkände mordet på Johansson.
Däremot kom vid 14-tiden på eftermiddagen den fjärde maj 1933 Ivar Harald Nilsson från Tormestorp cyklande och stannade till vid Johanssons stuga. Han var på väg från Klippan till Markaryd och kände gubben sedan några år tidigare.
När han steg in i huset steg Johansson upp från sin middagstupplur och bryggde kaffe åt sin gäst. Nilsson hade då tagit fram en klocka som Johansson blev intresserad av. Femton kronor ville Nilsson ha för klockan, men hur det var så kom de överens om att istället för kontanter skulle Nilsson byta bort klockan mot en grammofon som Johansson hade.
Sålunda överens satte de sig, drack kaffe och Johansson spelade grammofon för sista gången i sitt liv.
En stund senare kom Johansson på andra tankar. Han hade studerat klockan och tyckte inte riktigt att den höll måttet. Han ville låta bytet gå tillbaka. Det vägrade Nilsson.
Nu blev det bråk och hårda ord från båda sidor och Nilsson gjorde sig beredd att lämna torpet med grammofonen under armen. Samtidigt, sade han i förhören som följde efter det att han hade gripits, fick han för sig att gubben skulle ta ned geväret som hängde på väggen och skjuta honom.
Bättre förekomma än förekommas, tänkte Nilsson, tog själv ned geväret och konstaterade att det var laddat. Så satte han sig på spisen strax invid ytterdörren och väntade på ett lämpligt tillfälle att skjuta den gamle mannen.
Ordkriget dem emellan fortsatte och plötsligt reste Johansson sig för att gå ut i vedboden och hämta ett tillhygge som han skulle kunna använda för att driva ut sin hotfulle gäst. Då sköt Nilsson.
Johansson föll ihop i en hög precis vid dörrposten och dog omedelbart. Ansiktet massakrerades fullständigt av hagelkärven som avlossades på mycket nära håll. Nilsson tyckte själv att det såg otäckt ut så han vände på Johansson så att han låg med sitt söndertrasade ansikte nedåt.
Sedan sökta han igenom huset efter pengar. Under kudden hittade han den gamles börs med sammanlagt tolv kronor. Den stoppade han på sig, liksom några klockor, en rakkniv, matvaror och den tidigare nämnda grammofonen, som han packade på cykelns pakethållare. Innan han gick försökte han arrangera bössan så att det skulle se ut som ett självmord.
Från Snärshult cyklade Ivar Harald Nilsson till järnvägsstationen i Vittsjö. Där paketerade han om stöldgodset i tre mindre paket och skickade dem med järnväg till en fiktiv Gunnar Persson i Vankiva. Sedan cyklade han själv till Vankiva och övernattade i en lagård i närheten.
Dagen efter hämtade han ut paketen och behgav sig till en skrothandlare på orten som köpte ett och annat utan att ställa nyfikna frågor var det kom ifrån. Han fick sex kronor för ett fickur, rakkniven, en skinnväst och en kaffekittel.
Trots närheten till vägen låg Andreas Johanssons torp i Snärshult ensligt med stora skogar runt om och inga grannar hade hört skottet. Därför tog det också några dagar innan grannarna undrade var Johansson hade tagit vägen.
När han väl hittades trädde landsfiskalen Sigfrid Fluur i Vittsjö in på scenen.
Sigge Fluur var en legendarisk landsfiskal i Vittsjö, som ofta syntes och hördes i samhällsdebatten. Han kom ursprungligen från Norrland. Redan 1929 föreslog han att Sverige skulle gå över till högertrafik, då han menade att resten av Europa snart skulle hålla till höger och det bästa vore om Sverige gjorde detsamma. Det skulle underlätta Sveriges kontakter med resten av Europa.
När Fluur kom in i storstugan och såg hur kroppen och geväret låg på golvet insåg han ganska snart att det handlade om mord, inte självmord. Misstankarna bekräftades desto mer när han inte kunde hitta varken portmonnä eller fickur i stugan.
Dessutom berättade grannarna att Johansson även ägde en grammofon. Den fanns inte heller att finna i torpet. Grammofonen skulle bli Fluurs spår efter gärningsmannen.
Han började fråga folk i bygden om någon luffare möjligen hade försökt sälja en grammofon. Han fick napp vid ett tältläger med romer vid Emmaljunga. Där hade någon av romerna köpt en grammofon några dagar tidigare, men redan hunnit byta bort den mot en fiol.
Den kunde dock snabbt skaffas fram. Det konstaterades att det var Johansson grammofon och romerna som köpt den gav Fluur ett signalement på säljaren.
Nu inriktades spaningarna på luffarvägar och luffarhärbärgen såväl uppåt södra Småland till som mot Hässleholm. Fluur mindes ett ställe i Vankiva där luffarna brukade övernatta och for dit. Där hittade han på lördagskvällen den 13 maj Ivar Harald Nilsson, som stämde in på signalementet.
Nilsson nekade först, men redan samma natt hade landsfiskalen Fluur fått honom att erkänna mordet på Andreas Nilsson, och berätta precis hur det gick till.
Måndagen den 15 maj 1933 häktades Ivar Harald Nilsson och fördes till länsfängelset i Kristianstad. Han hade två tidigare vändor inför skranket för stöld, 1929 och tidigare under 1933.
Per Erik Tell
Källor: Sydsvenska Dagbladet 15 maj 1933.