Det finns faktiskt ingen hejd på hur roligt man kan ha om man bara bestämmer sig. Med risk för att bli precis lika tjatig som alla andra i dessa coronatider, så känner jag ändå att det finns vissa poänger med att fortsätta komma med lite skojiga råd, som förhoppningsvis kan göra vardagslivet (nästan det enda vi har just nu…) lite roligare.
Häromdagen var det en kille som skrev på sin Facebook att han hade gått ut ur sin lägenhet och ställt sig i trapphuset, stängt dörren bakom sig, bankat på den, öppnat igen och gått in och sedan skrikit bakom dörren: ”Vem är det”???
Det är ju fullkomligt lysande. Och så kreativt! Jag blev riktigt imponerad måste jag erkänna. Sedan kan man så klart fundera över hur tråkigt den där stackaren har i livet… Å andra sidan är det känt att konstiga skeenden tar fram just kreativiteten i oss människor och det ska vi känna oss både glada och stolta över!
Vi får hela tiden höra att det är extra viktigt att vi är ute och rör på oss nu. Så det gör jag. Mycket. Senast för en stund sedan tog jag en härlig promenad i ett strålande vinterväder. När jag skulle korsa en gata, på min väg mot Kristianstads underbara Vattenrike, såg jag ett gäng killar från Tekniska Förvaltningen som höll på att gräva upp ett jättehål vid trottoarkanten.
Det fullkomligt vällde upp lera och vatten och gatan var nästan helt spärrad av lastbilar, kranbilar och grävmaskiner. Vid hålet stod tre män och såg strålande glada ut. De såg faktiskt så glada ut att jag på hemvägen en timme senare var tvungen att stanna och prata med dem.
– Vad håller ni på med, undrade jag. En av killarna förklarade att de hade fixat en ventilstång (aha, tänkte jag, en SÅDAN! Ja, dem känner man ju till…). Jag berättade för dem att de hade sett ut som ivriga småpojkar när jag passerade tidigare.
– Så där som bara ni pojkar kan se ut när ni får gräva gigantiska hål, förklarade jag.
Killen jag samtalade med sa att det inte alls hade varit lika roligt som det såg ut, men det tror jag faktiskt inte på. Ingen ser så där glad ut om man inte har roligt. På riktigt. De var i alla fall ruskigt effektiva – på två och en halv timme var allting i princip fixat och hålet igengrävt. Snyggt jobbat, Tekniska Förvaltningen!
Slutligen lite allvarsamma tankar. På sidan 6 skriver jag om tre fruktansvärda kvinnoöden från andra världskriget. Även om vi längtar tillbaka till ett ”normalt” liv med resor, fester, härliga middagar med alla våra vänner och släktingar, så tycker jag att vi också måste försöka se saker och ting ur ett större perspektiv.
Vi har mat, de flesta av oss har tak över huvudet och det faller inga bomber över oss. Om det är någon gång i livet som vi skulle behöva se glädjen i de små sakerna, så är det nu. Små saker förresten – detta är ju verkligen inga småsaker, eller hur? Kanske kan denna pandemi få oss att börja uppskatta sådant som vi har tagit för givet under väldigt lång tid, att gräva där vi står. Då hade den ju fört något gott med sig, trots allt…
Åsa Scharin