Ignabergamordet 1927
Bild: Syskonen Widell som förlorade sin mor i Ignabergamordet 1927. Från vänster äldsta syskonet Svea, sedan Inga, Anna-Karin och Ingvar.
Den fjärde mars 1927 förändrades sjuåriga Svea Widells liv för alltid. Hon blev vittne när en granne sköt hennes mor och far, hemma på gårdsplanen. Det sista hon hörde innan mördaren gav sig av:
– Håll flabben på er ungjävlar annars skjuter jag min själ er också!
Svea sprang in, tog nyckeln och låste om sig och sina tre småsyskon.
I dag är Svea Olsson 94 år gammal. Snart fyller hon 95. Hon bor i en vacker lägenhet på Skolgatan i centrala Hässleholm, reder sig själv, och har så starka minnen av mordet att hon fortfarande får tårar i ögonen då hon tänker på det.
Anna, hennes mor förblödde och dog av skottskadorna på sjukhuset i Kristianstad. Hennes far, Carl, överlevde. När han kom hem till torpet i Vedhygge utanför Ignaberga från sjukhuset sade han till Svea, som inte ens fyllt åtta år:
– Nu är du äldst. Nu får du ta hand om det.
Hon säger:
– Jag förstod att barndomen var över.
Trots sin ålder är Sveas minne exakt och i dag berättar hon gärna för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn om vad det var som hände. Hon tycker att det känns bra att inte längre bara bära det rysliga inom sig. I årtionden teg nämligen både Svea och hennes far Carl
– Jag visste ingenting om vad som hade hänt mormor förrän jag var i tonåren. Och då var det skolkamrater som berättade, säger Sveas dotter, Gerd Persson.
Mordet på Anna Widell blev ett livslångt trauma för maken Carl. Han som hade varit en utåtriktad och glad man, som ofta sjöng, blev inbunden, tyst och nästan folkilsken. Han förändrades totalt av mordet på hustrun.
Sveas barnbarnsbarn Therese Palmér Eek har forskat kring mordet och skrivit en essä om vad det var som hände. Låt oss med hennes hjälp, och Sveas egna minnen kring mordet på Anna Widell, rekonstruera vad som hände.
Förspelet skedde i oktober 1926. När Carl Widell stod på gården i Vedhygge och skyfflade betor kom grannen Viggo Andersson på snabbvisit med bössan på ryggen.
Viggo var en känd tjuvskytt och alla visste att han kunde bli våldsam. Han ville ha med Carl på en jaktrunda. Carl litade inte på Viggo så han skyllde på att det väntades frost och att han måste få in betorna. Då kom Svea hem från skolan och frågade sin mor vem det var som hennes far pratade med.
– Det är den rälige Viggo, svarade Anna Widell.
Svea minns Viggos blick under den svarta slokhatten. Viggo gav sig iväg. En stund senare hörde Carl hur hundarna skällde och sedan föll tre skott. Viggo hade skjutit en älg på grannen Viking Linderbergs ägor.
Viking fick höra talas om tjuvskyttet och gick hem till Viggo, som bodde med hustrun Signe och sex barn. Han försökte förmå Viggo att göra upp i godo, men denne vägrade och stämningen blev hotfull.
– Jag har jagat här i över tjugo år utan att ni har fått fast mig och jag ska nog jaga här i tjugo år till, sade Viggo till sin granne.
Tjuvjakten anmäldes och Viggo blev stämd inför tinget. Det skulle bli rättegång den sjunde mars 1927. Trots sin tidigare karskhet blev Viggo orolig inför det som komma skulle. Han dövade ångesten med sprit. Och ännu mer sprit. Sin hustru bedyrade han att han var oskyldig.
Några dagar före rättegången var det auktion i Grantinge och där träffades Viggo och Carl Widell. Viggo hade hört att Carl skulle vittna i den kommande rättegången och ville veta vad denne skulle säga.
Carl berättade att han inte hade sett något men att han hade hört hundarna och tre skott gå av. Viggo ville inte att Carl skulle berätta något, och när Carl ville gå därifrån hotade Viggo:
– Ja, det ska jag säga dig Carl att du ska inte vara patron på Vedhygget länge till. Så mycket ska jag göra att du inte ska komma att vittna på måndag.
Så skildes männen åt. Carl bar obehaget med hem. En stund senare dök Viggo upp hos en annan granne, Ola Nilsson, synbart spritpåverkad och upprörd förklarade han att han skulle skjuta Carl Widell.
Väl hemma berättade Viggo bedrövad för sin hustru att Carl Widell skulle vittna emot honom i den kommande rättegången och han var rädd att bli dömd. Signe försökte trösta sin deprimerade make och satte fram spritflaskan. Hon visste att han blev lugnare om han fick dricka. Sedan gick hon ut i ladugården.
Klockan sju på kvällen, det hade mörknat, den fjärde mars 1927, knackade det på dörren till Widells stuga. Därute stod Viggo Andersson med bössan.
-Kom ut, jag vill snacka med dig.
Ännu efter 87 år minns Svea Olsson Viggos blick under slokhatten. Hon säger att han såg mordisk ut. Han bar geväret under armen.
Carl ville inte gå ut utan öppnade dörren och bjöd in grannen att sitta ned, men Viggo bara blängde på honom. Svea berättar att två av småsyskonen sov. Den yngste, Ingvar, vara bara ett halvår gammal. Viggo gick.
– Far sade till mig att jag fick passa Ingvar, för han och mor skulle gå ut och mjölka, berättar Svea.
Hon vet inte var hon fick det ifrån, men samtidigt fick hon en konstig känsla. Hon blev rädd och grät och försökte förmå föräldrarna att stanna inne. Hon förstod att något allvarligt skulle hända.
– Far sade bara till mig att jag kunde äta så mycket risgrynsgröt jag ville. En konstig uppmaning då jag redan var mätt, säger Svea, när hon återkallar alla sina minnen.
Carl och Anna gick men hann bara till förstugan då Viggo dök upp runt husknuten med geväret. Carl försökte dra Anna in i köket igen. Då sköt Viggo. Ett skott som träffade Carl i nedre delen av ryggen. Han sköt igen och träffade Anna.
Sedan slog han med bössans kolv över armen på Carl och när Carl springande gav sig iväg för att hämta hjälp sköt han igen och träffade honom på nytt i ryggen med en hagelsvärm.
Carl satte fart mot grannar som hade telefon. Han hörde Anna ropa på hjälp. Hon vinglade svårt sårad i armen iväg mot granngården.
Inne i huset hade Svea hört skotten, lagt Ingvar som somnat och sprang skrikande ut för att se vad som hände.
– Jag skrek efter mor, berättar 94-åriga Svea, som när minnena kommer fram åter blir en förtvivlad sjuårig tös.
Det var månsken och kallt. I mörkret hörde hon mördarens röst:
– Håll flabben på er ungjävlar annars skjuter jag min själ er också.
Svea sprang tillbaka in, tog fram nyckeln, och låste om sig. Trots sin rädsla handlade hon rådigt. Med nyckeln i handen kröp hon upp i sängen och försökte kika ut mellan pelargonerna för att se vad som hände därute
– Viggo stod kvar därute en lång stund och funderade väl på om han skulle gå in eller inte. Det tog en evighet innan han gick sin väg, berättar hon.
Carl Widell lyckades ta sig till en granne som hade telefon och de hade ringt till doktorn. Anna hade kämpat sig fram till en annan granne, där hon utpumpad sjönk ihop över staketet. Grannarna hade hört skotten och försökte förbinda hennes arm med ett lakan. Det tog en halvtimme innan doktor Gabrielsson var på plats. Då var Anna mycket svag på grund av blodförlusten. Gabrielsson ringde ambulans och gav sig sedan iväg för att se hur det var med Carl.
Efter en halvtimmes intensivvård på länslasarettet i Kristianstad avled Anna Widell av sina skador.
Carls skador var mindre allvarligare och han fick återvända hem efter några dagar på sjukhus. Men det var en bruten man som kom hem till barnaskaran.
– Far slutade sjunga. Han blev aldrig som han hade varit tidigare, säger Svea.-
Min lillasyster Anna-Karin förstod inte vad som hade hänt och frågade under lång tid efter mor. Det mådde far bara sämre av.
Själv såg hon sin mor i en syn en tid efter händelsen. Då hon tittade upp såg hon mor Anna stå klädd i en sommarhatt som hon hade älskat. Så tonade synen bort för Svea. Efter det hittade man aldrig mer just den sommarhatten.
Jakten på mördaren Viggo Andersson blev ett spektakel för nästan hela landet. Han efterlystes i tidningarna och med hjälp av en belöning på 500 kronor kom det in rapporter att han hade synts än här, än där. Så långt bort som i Värmland och Stockholm hade han skymtats.
Viggo Andersson efterlystes som en 39-årig man, 175 centimeter lång med framåtlutad gång, mörkt hår, bruna ögon och dolsk blick.
Eftersom ingen visste var han hade tagit vägen höll rädslan kvar Ignaberga i ett järngrepp.
– När far kom hem i droska från sjukhuset ville inte chauffören köra den sista biten upp till Vedhygge. Han påstod att bilen inte skulle klara backen. Men pytt, han var bara rädd för mördaren, berättar Svea Olsson.
Den tredje april hade snön börjat töa bort. Våren var på intåg och av Viggo Andersson fanns ännu inte ett spår. Då samlades man ännu en gång till skallgång i skogarna runt Ignaberga. I ett tätt skogsparti vid Magleryd hittade man så en kropp som identifierades som Viggo.
Therese Palmér Eek skriver i sin berättelse om mordet:
”Viggo låg på rygg. Geväret låg mellan benen med pipan riktad mot det som en gång varit hans huvud. Halva huvudet var borta. Hjärnsubstans och benbitar låg utspritt över området. Kroppen hade börjat ruttna…”
Resterna av kroppen kördes till likboden vid Ignaberga kyrka och dagen efter kom en lastbil med svart kista. Chauffören och kyrkovaktmästaren tippade med en duns över Viggo i den svarta kistan. Viggos kropp fördes till anatomiska institutionen i Lund för undersökning, men bedömdes vara i så dåligt skick att den istället begravdes på Norra kyrkogården.
Viggo Andersson var barnbarn till den berömda Posta-Nilla som gick med posten mellan Hovdala och Kristianstad under stora delar av 1800-talet.
I många år var mordet ett tabubelagt ämne i Sveas familj. Carl Widell gifte aldrig om sig. Han dog ensam och bitter 1981. Först de allra senaste åren har minnena kring mordet kommit upp till ytan. En orsak är att Sveas barnbarnsbarn Therese Palmér Eek intresserat sig för historia och forskat kring händelsen.
Kanske är det för att Svea under alla dessa år dolt sina egna minnen och tigit, som hon nu, snart 95 år gammal, kan plocka fram dem så klara och tydliga som om de hände i går.
Även om mordet fullkomligt raserade framtiden för två familjer, brottsoffret Widells, och mördaren Anderssons, så har det aldrig funnits några hårda känslor familjerna emellan. Det bevisar inte minst den i all bedrövelse så ljusa historia som Sveas dotter, Gerd Persson, berättar:
– Min bror Kalle Olsson satt och samtalade med sina grannar för många år sedan och kom till att berätta om mordet på sin mormor.
– Då säger grannen ” det var min morfar som var mördaren”, berättar Gerd.
Kalle Olsson tystnade först men replikerade sedan:
– Skit i det. Vi är kompisar ändå.
Om Ignabergamordet skaldades, som tidens melodi var, ett skillingtryck. Det var Robert Widell, Carls bror, som lät sin poetiska ådra svälla och berättade hur han fick höra om det förfärliga som hänt brodern och hans hustru:
”Ett mord här har förövats i Ignaberga by,
En moder mistat livet för hagel utav bly.
Och broder min han skulle nog också säkert dött
Om han ej blitt förbunden, då även han förblött…”
Per Erik Tell