Att bo på en ö är till stor del som att leva i karantän. Författaren Ernest Hemingway bosatte sig på Cuba efter ett kringflackande liv. I boken Öar i strömmen talar författarens alter ego Thomas Hudson om sin ö-tillvaro och att han ”lyckats ersätta allting utom sina pojkar med arbete och med den regelbundna arbetstillvaro han hade byggt upp på ön… Nu när han längtade efter Paris kunde han minnas Paris i stället för att åka dit.”
Att arbete i viss mån ersätter upplevelser och botar rastlöshet är rimligt. Och att gå i minneslunden kan vara nyttigt för att få perspektiv och insikter. Men skulle detsamma kunna gälla tedrickande? Varför inte? Själv väljer jag gärna en kopp Assam Golden för mina ensamma stunder i min dröm-fåtölj. Lite musik på vinylspelaren i bakgrunden och det förflutna börjar leva bakom mina slutna ögonlock.
När den tjeckiske författaren och dramatikern – och senare presidenten – Vaclav Havel sattes i fängelse för sina politiska övertygelser skrev han i brev till sin hustru om betydelsen av den teceremoni som vissa fångar innanför murarna hänger sig åt:
”När jag var utanför, förstod jag inte kulturen runt te som finns i fängelset, men jag var inte här länge förrän jag begrep dess betydelse och gav efter för den själv. Te, tycks det mig, blir ett slags symbol för frihet här inne:
Det är i praktiken det enda födoämne som man kan förbereda själv, och därmed fritt – när och hur jag tillagar det är helt upp till mig. Vid beredning av det, känner jag mig som en fri varelse, så att säga, i stånd att ta hand om mig själv.
I den fria världen förknippas tedrickandet med fritid. Att sitta ner för en kopp te här blir ett substitut för en värld av barer, vin, rum, matcher, ätande, socialt liv, något som du väljer själv och där du uppfattar ett slags frihet …
Jag dricker te varje dag. Jag ser fram emot det, och konsumerar det (noga planerat, så det inte blir en formlös och slumpmässig aktivitet), och det är en viktig del av min dagliga egenvård.”
Att laga och dricka te är med andra ord en del av ett cerebralt hälsoprogram. Den japanska teceremonin försiggår helst i ett för detta ändamål särskilt rest hus, sukiya. I brist på hus avdelar man en del av bostadsytan. Hela proceduren kan ta upp till fyra timmar och är som ett skådespel, inövad med repliker vid speciella tillfällen. Det är en mångfacetterad kultur som skiftar från stad till land, årstid till årstid och varieras beroende på vem man är på samhällets stege. Men i stort sett alla har möjlighet att ägna sig åt den. Även fängslade människor, berövade sin frihet.
Jag talade i telefon med Vaclav Havel en gång under 1980-talet, apropå en pjäs han skrivit och som jag skulle sätta upp för radioteatern. Ämnet för pjäsen var skuld och texten byggde på Kafkas Processen. I pjäsen anklagas en man för något han inte förstår och som trotsar hans förnuft. Vid tidpunkten för vårt samtal befann sig Vaclav Havel i Tyskland, portad från sitt hemland. Han menade att yttre exil kunde vara lika kännbar som inre exil – något han också upplevt i sitt land – fast på ett annat sätt.
Det är väl ett slags inre exil vi lever i nu. Oförmögna att röra oss fritt i vårt eget samhälle. Dock, en exil utan politiska förtecken. Så: Fysisk träning på vardagsrumsgolvet i all ära, prova också att laga en kopp te, låt tankarna arbeta i ditt inre och se om inte hjärnans hyrkusk kan föra dig vart du vill. Till Paris, exempelvis.
Jan Sigurd, Ven- & Malmöbo, tedrickande författare med hjärtat i musiken