I centrala Grossbeeren i Brandenburg hörs ett ständigt bakgrundssus från trafiken på motorvägen Berliner Ring. Ibland dundrar ett flygplan in för att landa på Berlin-Brandenburg flygplats. Tjugotvå kilometer från Berlin stod Napoleons arméer 1813 när Preussen tillsammans med i första hand Ryssland och Sverige stoppade honom. Detta var början till slutet för Napoleon.
Grossbeeren är det första i raden av namnen på tre segerrika krigsskådeplatser under några månader 1813 som broderades in på Wendes Artilleriregementes fana.
Napoleonkriget 1813 betraktas som ett tyskt frihetskrig och det vimlar av monument och minnesmärken över ledare och mannar, på den tyska landsbygden. Det finns krigsvandringsleder och cykelleder som tar dig runt på de gamla slagfälten.
Byamuseer och informationstavlor berättar om de enorma truppsammandragningarna som möttes vid de här slagen. Landskapet är platt som en pannkaka. Åkrarna breder ut sig mellan de tätt liggande byarna.
På tyska kallas det schlachtfeld. Det betyder slagfält, men bara några bokstäver bort ligger tolkningen slaktfält. I mångt och mycket så den krassa verkligheten såg ut.
Vid Grossbeerens träskmarker ösregnade det den 23 augusti. Det innebar att många gevär och handeldvapen i princip blev värdelösa. Man tvingades se sin fiende i ögonen och möta hans skräckslagna blick i det ögonblick man stötte bajonetten i bröstet på honom eller krossade hans skalle med bösskolven.
Artilleriet fungerade emellertid och ett batteri från Wendes Artilleriregemente i Kristianstad, under befäl av kapten von Mühlenfels sägs ha gjort en viktig insats. I övrigt hölls de svenska styrkorna undan så att de inte i nämnvärd utsträckning deltog i slaget.
Den svenska kronprinsen Karl Johan var nordarméns befälhavare och det tros att han försökte spara sina svenska mannar för att senare, efter det tyska äventyret, kunna ta Norge från danskarna med en frisk och stark här.
Danmark och därmed också Norge hade mer eller mindre tvingats stötta Napoleon i kriget.
Intressant är också Karl Johans raska kappvändning. Bara ett halvt dussin år tidigare befann han sig som Jean Baptiste Bernadotte på Napoleons sida som fransk officer. Han hade varit krigsminister i Frankrike och Napoleons guvernör i Hannover. 1806 både stormade och tog han Lübeck från preussarna, samtidigt som han tillfångatog en svensk kår på cirka tusen man.
Jean Baptiste Bernadotte var gift med Desirée som var svägerska till Napoleons bror Joseph, och faktiskt tidigare varit förlovad med just Napoleon.
Bonaparte och Bernadotte visste var de hade varandra. Nu var han dock på andra sidan. Denne franska revolutionens och republikens trotjänare som sagt sig vara motståndare till kungahusen var Sveriges kronprins, på väg att själv bli kung.
Att han skulle ha haft en tatuering med orden ”död åt kungar” på bröstet lär vara en skröna, om än en kittlande tanke.
Slaget vid Grossbeeren var alltså ingen debut på slagfältet för Karl Johan. Han var en erfaren krigsman och hade ett rykte om sig som fältherre. Nu ledde han nordarmén som med totalt 80 000 man slog tillbaka fransmännen och deras allierade saxarnas cirka 70 000 soldater.
Den franske befälhavaren Charles Nicolas Oudinot blev orolig att hans styrkor skulle omringas och tilldelas ett förödande slag så han valde att retirera ganska snabbt. Antalet stupade blev ”bara” omkring 3 000 man på den franska sidan och 1 000 i Bernadottes led.
Napoleon blev vansinnig. Berlin var trofén han suktade efter. I sina memoarer från fångenskapen på den lilla atlantön St Helena flera år senare skriver Napoleon bittra rader om sin före detta underordnade Bernadotte, som han menar var alltför förtrogen med fransk stridsteknik och taktik.
”När man gifter sig med en kvinna avsäger man sig inte bekantskapen med sin mor, än mindre genomborrar man hennes bröst eller river ut hennes tarmar”.
Napoleon hade väntat sig få en allierad då han accepterade Bernadottes vilja att bli svensk tronföljare.
Monumenten efter slaget vid Grossbeeren består främst av ett torn som står placerat i en rondell mitt i den lilla staden som idag har kring 7 300 invånare. Det är ganska högt och det finns i icke-coronatider möjlighet att gå upp i tornet och få en bra utsikt. Det syns på långt håll.
Även om det var Bernadotte som hade högsta befälet över nordarmén under slaget vid Grossbeeren är det preussaren baronen Friedrich Wilhelm von Bülow som i Tyskland får äran av utgången. Det som inte så ofta nämns i svensk historieskrivning är att von Bülow i strid med Bernadottes order bestämde sig för att gå till attack mot fransmännen och saxarna. Ett orderbrott som kan ha räddat segern. Kanske hade Karl Johan inte bara kommande strider mot Danmark i tankarna, kanske han ändå hyste viss motvilja mot att slåss mot sina före detta landsmän.
På tornet i Grossbeeren citeras von Bülow, som utan att tveka med ryggen mot Berlin utbrast:
”Våra ben ska förblekna från Berlin. Inte bakåt!”
Där kallas han också för fältherren som räddade Berlin och gav staden dess frihet. En bit från centrum och monumentet finns ännu ett minnesmärke tillägnat von Bülow. Det är en pyramid som rests i ett naturområde där man kan sitta ned på en bänk och fundera över varför människorna slår ihjäl varandra.
Alldeles bakom ligger tennisbanor och i en damm har man en linbana för att åka wakeboard och vattenskidor så om man tröttnar på pyramiden kan man titta på andra hållet och följa det sportande fritidsfolket.
Fransmännen retirerade mot Wittenberg för att därifrån kunna samla sig och göra ett nytt försök nå Berlin. Kraftmätningen kom att ske i Dennewitz den 6 september.
Dennewitz är en bondby på cirka 300 invånare. Den ligger ännu några mil söderut i Brandenburg. Huvudgatan genom byn ser övergiven ut. Husen är sammanvuxna som radhus, bildar en enda mur ut mot gatan med portar stora nog för traktorer och jordbruksmaskiner. Bondgårdarna är, i motsats till det skiftade Sverige, koncentrerade i byarna.
Vid kyrkan står monumentet som minner om slaget i Dennewitz. En klassisk soldatstaty där general von Bülow, som nu uppgraderats till arméchef, med handen vilande på axeln på en knästående och skjutklar soldat. De står tvärs en övergiven kanon och von Bülow pekar framåt. Mot segern.
En bra bit upp på stenkyrkans fasad sitter siffrorna 1813 som ett magiskt tal som för alltid ska följa Dennewitzborna. Det finns också ett anslag som ber om livsrum för kyrktornets invånare, fladdermöss, ugglor och råkor. Tvärs över gatan ligger byamuseet som har en modell med 1 400 tennsoldater som åskådliggör slaget. Det är dock stängt på grund av pandemin.
Vart femte år klär man ut sig och leker ”völkerschlacht”.
Wendes var mest känt för sitt ridande artilleri. Sex hästar drog en liten artilleripjäs och de kunde snabbt gruppera sig. Den som låg bakom de här idéerna var preussaren Carl von Cardell som gifte sig rikt, satte upp ett eget kompani och gick i svensk tjänst.
Anders Wesslén på Statens Historiska Museer har skrivit om Cardell och Wendes insatser vid Dennewitz på websidan digitaltmuseum.se:
”Cardells trupp, beväpnad med 6-pundiga pjäser, fick det franska artilleriet att tystna och fiendesoldaterna att överge sina ställningar. Artilleriöversten ska ha stått bredbent och flatskrattat åt fransmännen innan hans mannar avfyrade sina kanoner. Efter slaget befordrades Cardell till generalmajor.”
Kvar på Dennewitz slagfält var cirka 30 000 döda kroppar när eldgivningen tystnat och dammet lagt sig. Två tredjedelar från den franska sidan och resten från koalitionen. Von Bülow hade mer eller mindre tagit över befälhavarrollen från Bernadotte.
Fransmännen gav sig iväg än en gång. Men det slutliga avgörandet hängde ännu i luften. Det skulle komma i mitten av oktober i Leipzig. De tyska småstaterna hade insett att de skulle kunna bli av med det franska styret en gång för alla.
På genomfartsleden rakt igenom Leipzig, från norr till söder, ser jag på långt håll ett enormt byggnadsverk. Innan jag förstår att det just handlar om slaget vid Leipzig 1813 tror jag att det är ett av många sovjetinspirerade arbetarmonument som Östeuropa en gång bestod av. Det är det alltså inte.
Byggt under fem år och invigt 1913 på hundraårsdagen har det blivit ett storvulet minnesmärke över ett av Europas största slag
För att tala i siffror: 120 000 kubikmeter betong och 26 500 granitblock som satts ihop till en enhet på 300 000 ton som täcker 85 000 kvadratmeter.
Monumentet skulle bidra till tysk enighet och stolthet och åskådliggöra det ganska nyligen enade tyska kejsardömets storhet.
Idag är det en park och ett fritidsområde och drivs av en stiftelse som vill bevara monumentet som en plats för en öppen dialog människor emellan och kritiska reflektioner över historien.
Det finns en bistro, ett museum och en souvenirshop som alla är stängda på grund av corona. Annars skulle man kunna gå upp i monumentet och få en milsvid utsikt över Leipzig och dess omgivningar.
Det var den 16 oktober det brakade loss i Leipzig. Mer än en halv miljon soldater skulle slåss om herraväldet i Europa. Fransmännen var numerärt och utrustningsmässigt underlägsna. Karl Johan höll svenskarna i bakgrunden, men det ridande artilleriet från Wendes under von Cardell gjorde sitt när ryssarna blev attackerade vid ett frontavsnitt vid Schönefeld.
När röken skingrats över Leipzig såg det rätt obehagligt ut. Totalt sett hade omkring 90 000 man slagits ihjäl men av dem var bara 178 svenskar.
Ett ögonvittne, Claes Livijn, har berättat i ett brev:
”…du kan ej föreställa dig huru det ser ut. Den ena menniskan bredvid den andra, och ibland dessa låga ännu på tredje dygnet åtskillige, som ännu lefde…”
Direkt efter slaget när svenskarna packade ihop för att dra mot Danmark och kräva Norge, istället för att fortsätta förfölja Napoleon, gick kronprins Karl Johan runt på slagfältet med von Cardell och pekade chevalereskt ut en del franska kanoner.
– De där kan du ta med hem som krigsbyte, sade han.
Napoleons kanoner finns idag till beskådan på Artillerimuseum i Norra Åsum.
Per Erik Tell