Kvacksalvaren Swensson från Lyby kallades hem till bonden Anders Persson i Årröd, som den första veckan i december 1860 bara blivit sjukare och sjukare. Swensson ordinerade saltomslag om händer och fötter och varm ull kring halsen. Han gav bonden också en blandning av salt, hjärtstyrkande droppar och ytterligare några märkliga blandningar som rördes ut i skirat smör och vatten.
Det hjälpte inte. Samma dag, den 11 december 1860, avled Anders Persson på Årröd nr 2 i Östra Sallerup. När änkan Elna Olsdotter tre dagar senare pratade med prästen om begravningen och fick beskedet att den kommer att dröja, därför att det har ställts krav på obduktion, är ett skånskt dubbelmord på väg att rullas upp.
Elna Olsdotter är från Starrarp utanför Frenninge i närheten av Vollsjö. Hon är född 1826 och 23 år gammal gifter hon sig med Måns Mårtensson i Brandstad. Sju månader efter bröllopet blir Måns sjuk och efter tre veckor dör han. Det uppkommer misstankar om att Måns Mårtensson inte dött en naturlig död, men det kommer först efter det att Måns blivit begravd och ryktena ebbar så sakteliga ut.
Elna Olsdotter gifte om sig med Anders Persson, som var dräng på gården.
Paret får två barn som 1860 är två och ett halvt respektive fyra och ett halvt år gamla. Ett tredje barn är på väg. Ingen säger någonting annat än att det verkar som om den lilla familjen har det bra. Hemmet sägs andas god harmoni.
Anders är tystlåten och, uppfattar omgivningen det som, undergiven mot sin hustru.
Måndagen den 3 december 1860 mår han inte alls bra, Anders Persson. Han känner sig ruggig och misstänker att en förkylning kan vara på gång. Han är med häst och vagn på väg till Åkarp i Lyby för att leverera en last säd till en undantagsman. Efter middagen kör han tre lass enris tillsammans med drängen Nils Persson. Sedan går han hem och lägger sig, blir sämre och kräks.
Dagen efter är det husförhör i Årröd, men Anders mår inte bättre, avbryter och åker hem till sängen.
Ännu två dagar senare är han sjuk. Han skickar bud till sin far, Per Jönsson, att han ska komma med brännvin, för beskt brännvin vet han, gör gott för magen. Far har inget brännvin hemma. Istället skickar han bud efter barnmorskan Svensson i Hörby som kommer och koppar honom på ryggen. Det onda i magen släpper, men han får istället ont i ryggen och tänderna.
Anders vägrar låta skicka efter doktor Eneroth eftersom denne inte ville komma då Elna hade en besvärlig förlossning. Istället fortsätter han med sin självmedicinering genom de förtvivlade huskurerna. Smeden Rosengren i Ulatofta levererar krut som blandas ut med vatten, som Anders sätter i sig, men det hjälper inte ett dugg det heller.
Sista chansen får alltså kvacksalvaren Swensson i Lyby. Men inte heller hans dekokter hjälper Anders Persson.
När Anders dör får de gamla ryktena kring Elna Olsdotters tidigare makes död ny näring. Anders bror Jöns kräver att det ska göras en obduktion av broderns kropp och doktor Eneroth träder in i handlingen. Han skickar magsäckens innehåll till apotekare Nordqvist i Hörby som gör en analys och konstaterar att den kemiska analysen visar en inte oväsentlig halt av arsenik. Nordqvist hade varit engagerad också vid Bessingemordet. Efter apotekarens undersökning författar doktor Eneroth i sitt protokoll:
”… upplyser att åboen Anders Persson å Nr 2, Årröd, aflidit till följd av förgiftning med arseniksyrlighet/acidum arsenicesum/; hwilket jag icke allenast på förut aflagd embetsed intygar, utan ock med denna min edeliga förpliktelse; ”så sant mig Gud hjelpe lif och själ” bekräftar.”
Det är den 17 december 1860. Efter jul- och nyårshelgerna ställs Elna Olsdotter inför rätta den 16 januari 1861.
Hon nekar.
– I huset har aldrig funnits rottekrut eller arsenik. Jag vet inte ens hur sådant ser ut. Jag har inte gett Anders Persson något gift, säger hon i ett förhör.
Pigan Kristina Persson i Hörby berättar emellertid annorlunda. Hon säger att Elna ljuger och talar om för rätten att hon själv har förmedlat ett köp av rottekrut till Elna. Några kringvandrande påsakarlar från Trensum i Blekinge sålde giftet till henne. Flera vittnen styrker pigans berättelse.
Åklagaren börjar nu också fundera på om Elna Olsdotter dessutom tagit livet av sin första man som ryktet säger och fler vittnen kallas in. Det blir en lång rättegång. Elna häktas.
När hon sitter på häktet funderar hon på om hon kanske kommer undan med ett lindrigare straff om hon erkänner. Hon inser att hon inte går fri på grund av de starka vittnesmålen. Någon större ånger över sina gärningar visar hon emellertid inte.
Gråtande erkänner hon under ett kort möte med rätten båda morden och när rättegången på nytt tas upp den femte februari berättar hon mer utförligt om sina gärningar. Motivet till mordet på den första maken sägs vara missämja, han hade hotat henne med stryk, och att hon också tog livet av Anders Persson var för att han hade förebrått henne för slöseri. Bland annat hade Elna lovat drängen löneförhöjning. Misstankar om mer än vänskapligt förhållande till drängen fanns också.
Hon berättar att hon gav männen arsenik i små doser så att inte döden kom för abrupt. Den förste maken, Måns, fick det under pålägget på frukostsmörgåsarna, En bekant sedan ungdomen, en skomakare Lundgren, skulle ha gett henne idén till det första mordet.
Elna äger sig beredd att underkasta sig sitt straff, men vädjar om en så lindrig dom som möjligt.
Hon rannsakas först vid Frosta häradsrätt i Hörby och senare vid Färs i Sjöbo. Hovrätten dömer henne sedan till döden för mordet på sin förste man. I fängelset på Malmöhus slott i Malmö föds den 17 augusti en pojke som får namnet Anders, vilket tyder på att hon blivit gravid strax före mordet på sin make.
Nådeansökan avslås och Elna Olsdotter avrättas fredagen den 20 december 1861.
Det sägs ha varit en solig och vacker, men kall, dag.
Prästen gav henne nattvarden dagen innan och antecknade i sina böcker att han därpå reste från Malmö samtidigt med den dödsdömda till Hörby dit de kom på kvällen. Han stannade hos henne till in på nattimmarna för att hon skulle kunna få ro och någon sömn innan sin sista dag.
Då hade prästen redan konstaterat att Elna Olsdotter förblivit hård i fängelset och levt kvar i inbillningen att hon skulle kunna bli fri från sitt straff genom att ihärdigt förneka. Först när Kunglig Majestät avslagit hennes ansökan om nåd och fastställt dödsdomen genom halshuggning blev hon på allvar förtvivlad.
På avrättningsdagen blev hon tillfrågad om hon var beredd att gå döden till mötes och svarade då klart och tydligt ja och gjorde sig i ordning för sin sista resa. Prästen noterar om hennes uppförande vid avrättningsplatsen:
”… och med verklig beundransvärd styrka och sinnesnärvaro mot stupstocken, för att böja sitt hufvud under bödelns bila.”
Bödeln hette Anders Pettersson och kom från Blekinge. Han hade 1853 huggit huvudena av mordbrännaren Nils Andersson i Björnekulla och dennes medhjälpare Jöns Göransson Ramberg. En insats som orsakade en mindre skandal då han var berusad vid tillfället. Han tog också livet av häradsmålare Johnsson i Broby som dömts för rånmord 1854.
Elna Olsdotter avrättades vid den så kallade galgbacken en bit nordost om Hörby och samlade en mängd åskådare. Det finns flera ögonvittnesskildringar kring halshuggningen. Husarmålaren Jonas Åkesson hörde sin mor berätta om en avrättning, som troligen var denna, och han berättar:
”Vagnen med den dödsdömda kom rullande. Hon satt mellan två präster. Så steg hon av, tog av sig förklädet och lade detta ordentligt samman liksom schaletten. Därefter vek hon omsorgsfullt ner halslinningen på sin tröja och gick fram och lade sig på knä framför stupsticken med sitt huvud på denna… Prästen steg fram och började läsa välsignelsen. Nu blixtrade yxan och huvudet föll. Bödeln tog av sig sina handskar och kastade dem på den livlösa kroppen och så skingrades åskådarna.”
Per Erik Tell
Källor: Byahornet nr 2/2012 och tidningen Släktdata nr 4/2000 samt boken Våldets mening, makt, minne, myt av Eva Österberg och Marie Lindstedt Cronberg.
Per Erik Tell