Sandramordet
Bild: Brottsplatsundersökning vid vägtrumman mellan Rickarum och Nävlinge, där de hittade kroppen. Bild: Staffan Johansson.
Mördaren Svend-Aage Christensen var på jakt efter pengar. Det var en ren slump att just Sandra Magnusson från Nymölla blev hans offer.
Den 39-årige Svend-Aage Christensen var dansk medborgare. Hans föräldrar bodde i trakten av Djurröd. Själv var han sambo och hade flyttat från Skåne till Färgelanda kommun i Dalsland.
I slutet av 1970-talet hade Svend-Aage och hans sambo köpt en villa i Högsäter. Kanske hade den gett dem dålig ekonomi.
Under mordrättegången berättade han i alla fall att sambon tryckte på för att han skulle skaffa in pengar. Svend-Aage beslutade sig för att göra en stöldraid i hemtama trakter i Skåne. Han skulle göra inbrott och stjäla något i offerkistan i Åhus kyrka som han sedan kunde omsätta i pengar. Han planerade också att göra inbrott på Kronfågels slakteri och eventuellt stjäla i någon kiosk.
Svend-Aage hade några år tidigare arbetat på Kronfågel i Kristianstad.
– Han var en obehaglig människa, säger en av hans gamla arbetskamrater på slakteriet till Kristianstads-Journalen.
Han hade dessutom tidigare gjort inbrott i både kyrkan i Åhus och på Kronfågel.
– Det var en sådan människa som man kunde tänka sig göra både det ena och det andra. Det förvånade inte. Han var en kall typ, säger arbetskamraten, som fortfarande känner obehag då Svend-Aage Christensens namn nämns.
När han fredagen den 11 april 1980 körde söderut mot Skåne från Dalsland hade han packat med sig ett trettiotal lugnande tabletter av varumärket Sobril. I Göteborg stannade han och köpte på sig några gram cannabis. Christensen hade missbrukat några år och betraktade sig själv som beroende.
Han stannade utanför Vinslöv, sov en stund i bilen och rökte på sedan han vaknat. Tog några Sobril och körde in till Kristianstad där han tvättade sig på toaletten på järnvägsstationen och sedan gick tvärs över gatan till Trefaldighetskyrkan för att se om han möjligen kunde stjäla något där.
Det slog han emellertid ur hågen, köpte istället en skruvmejsel och for till Åhus för att checka inför sitt inbrott i kyrkan där. Han tänkte återkomma senare under kvällen, när väktaren gått sin rond, och körde under tiden vidare till Bromölla för att eventuellt ta sig in där någonstans.
Istället för inbrott i kiosken i Bromölla hamnade han i samtal med kioskägaren och berättade att han var intresserad av att köpa rörelsen och uppgav till och med sitt namn och telefonnummer för ägaren.
Efter detta for han till Kristianstad igen, handlade mer cannabis i Tivoliparken, satt på Domusparkeringen och rökte och knaprade Sobril. Han pratade också med kvinnan i kiosken som fanns vid Domustorget.
För henne berättade han om sina planer att eventuellt köpa kiosken i Bromölla.
Under rättegången kunde Svend-Aage Christensen inte förklara varför han hade berättat vem han var i Bromölla eller varför han fantiserat om ett kioskköp. Han trodde att det möjligen var blandningen av tabletter och narkotika som gjorde honom avtrubbad.
– Ingen skulle ju veta att jag var i Skåne, sade han till sittande rätt.
Så körde han österut igen. Han åt på Skogens kiosk i Gualöv och förberedde sitt nattliga besök i Åhus kyrka genom att stoppa på sig både kofot och kniv.
Han kom aldrig till Åhus den här kvällen.
Vid Tradarn någon kilometer väster om Gualöv fick han för sig att han skulle stanna till och prata en stund med kioskägaren. Det såg emellertid stängt ut och precis när han skulle svänga ut på vägen igen öppnades dörren av 15-åriga Sandra Magnusson. Hon upplyste honom om att kiosken var stängd, men han var törstig av all haschrökning och hon lät honom köpa en läsk mot jämna pengar eftersom kassan redan var räknad.
Under tiden som han drack sin lemonad dök tanken upp att råna den unga tjejen på dagskassan. Det var nu Svend-Aage Christensen tog de första stegen mot att bli mördare.
Han drog fram kniven, tog tag i Sandra som stod vid flipperspelet, och krävde att han skulle få kassan. Inför hotet gav hon med sig och gav honom pengarna som låg i en påse. När hon skrek högt och försökte slita sig loss ur hans grepp slog han till henne. Först eventuellt bara med handen men när hon fortsatte sätta sig till motvärn slog han henne också med kofoten.
Sandra föll blödande omkull inne i kiosken och Christensen trodde att han hade dödat henne. Han var så upprörd att han inte kunde känna om hon hade någon puls. Därför bestämde han sig för att ta med henne i bilen istället för att, som han först tänkt sig, låsa in henne i kiosken.
När Svend-Aage Christensen styrde ut sin blå Volvo 145:a på E22 i riktning mot Kristianstad med den svårt skadade, och möjligen medvetslösa, Sandra fastspänd i baksätet tonade också hans minne av natten bort i ett töcken.
Minnet återkom strax efter midnatt då han vinkades in till sidan av en polisman. Polisen misslyckades med körkortskontrollen och släppte iväg honom efter att ha frågat honom om han övernattade i bilen. I bagaget låg täcke och kudde.
Vad polisassistenten inte såg när han tittade in i bilen var den stora blodfläcken på en av de bakre sidorutorna.
I tingsrättsförhandlingarna återgav Christensen svaga minnesbilder från tiden mellan det han lämnat kiosken tills det att han stoppades av polisen.
Han tyckte sig minnas några svaga ljud från flickan i baksätet som lutade sitt blodiga huvud mot rutan. Eventuellt kom han också ihåg att han lyft ett brunnslock åt sidan och sedan hört ett plask.
Efter poliskontrollen var minnet bättre och han redogjorde för hur han kört norrut, stannat till vid Laholm, bytt ut sina blodiga kläder och dumpat kofoten i en å. I närheten av Falkenberg sov han lite i bilen, drack kaffe och rökte lite cannabis.
Här, berättade Svend-Aage Christensen för tingsrätten, kom tanken upp att han skulle ange sig själv.
Ännu lite längre norrut, ungefär vid Ljungskile, ringde han sin sambo och berättade att det hade hänt något fruktansvärt. När han en stund senare var hemma berättade han för sambon vad han mindes av det som hade hänt. De kom överens om att han skulle ringa polisen.
Först kontaktade de emellertid en bankman och det skrevs ett gåvobrev som gjorde kvinnan till ägare av villan om något skulle hända.
Under söndagen i övrigt rökte Christensen en del hasch och lånade ett hagelgevär av en granne. Vad han skulle ha det till kunde han aldrig redogöra för.
På måndagsmorgonen hittade han sin livrem i bilen. Där fanns spår av långa ljus hårstrån på spännet och, sade han, då förstod han att han hade strypt flickan från kiosken. Han var aldrig riktigt säker på om han hade våldtagit henne.
Vid halvtiotiden på måndagsförmiddagen ringde Svend-Aage Christensen till en psykolog i Vänersborg. Därefter hörde han på radionyheterna att kroppen hade hittats och då slog han en signal till en polis han kände i Uddevalla.
Hela historien rullas upp hur Christensen misshandlat flickan, tagit med henne i bilen, våldtagit och strypt henne och sedan dumpat kroppen i en brunn längs vägen mellan Rickarum och Nävlinge.
Tingsrätten finner i sin dom av den 22 augusti 1980 att Christensen haft i uppsåt att döda flickan, men konstaterar också att det snarast verkar som om den ena handlingen utlöst den andra och att det aldrig funnits någon förhandsbestämd brottsplan.
Han döms för mord i förening med frihetskränkande otukt samt grovt rån.
Påföljden blir livstids fängelse och utvisning ur Sverige när straffet väl avtjänats. Tingsrätten poängterar att livstidsstraff vanligen omvandlas till tidsbestämda straff och när så skett ska Christensen utvisas till Danmark.
Den rättspsykiatriska undersökningen visade att Christensen utfört mordet på Sandra under inflytande av själslig abnormitet, men inte av så allvarlig grad att den skulle kräva sluten psykiatrisk vård.
Svend-Aage Christensen var tidigare dömd för förmögenhetsbrott, misshandel och försök till våldtäkt, i Sverige och Danmark. Under ett tiotal år satt han frihetsberövad på anstalt för psykopater, men fick den domen omvandlad till fängelse och frigavs 1976.
Under tiden i fängelset kommer rapporter om att Christensen misshandlats av medfångar. Sista gången han är intressant för polisen är när han i mars 1989 befinner sig på besök hos sina föräldrar ett stenkast från Hörby då tioåriga Helén Nilsson rövas bort.
Enligt uppgifter avlider Svend-Aage Christensen av sjukdom innan han avtjänat sitt straff.
Per Erik Tell
Källa: Uppgifterna i artikeln bygger i huvudsak på domen vid Kristianstads tingsrätt av den 22 augusti 1980.