– Ursäkta, men nu är det faktiskt JAG som bestämmer hur många hål du har!
Jag vänder mig storögt mot min tandläkare Sofia, som avbryter mitt och tandsköterskans bjäbbande om vad tandhygienisten egentligen hade sagt ett par veckor tidigare. Jag älskar starka kvinnor, hinner jag tänka innan vi alla tre bryter ihop av skratt. Vem kunde tro att det skulle vara så himla kul att gå till tandläkaren?
För de flesta är ju tandläkarbesöket snarare en synnerligen otrevlig upplevelse. Jag tänker att flertalet av oss garanterat hellre hade gått till frissan eller till en massör. Ungefär så. Med detta i åtanke var jag därför extra nervös när jag för något år sedan skulle träffa min alldeles nya tandläkare för första gången. Skulle hon vara duktig, trevlig och snäll eller skulle jag – ve och fasa – tvingas byta tandläkarmottagning?
I min fantasi försöker jag föreställa mig ett värsta scenario i form av min första tandläkare – doktor Skomba eller ”Tant Skomba”, som hon kallades av oss livrädda små barn. Tant Skomba gav minsann ingen bedövning (vi befinner oss nu i mitten av 60-talet) och hennes försök att lindra vår tandläkarskräck gav sig uttryck i att hon resolut högg tag i tröjan på det stackars barn som försökte slingra sig ur stolen när borren plockades fram.
Vid ett tillfälle var det faktiskt ett försigkommet barn som lyckades smita genom att kränga av sig tröjan och lämna en förvånad och arg Tant Skomba kvar med tröjan i handen. Tröj-lös och lycklig sprang det lilla barnet hem. Självklart fick barnet ifråga stjärnstatus på vår skola för all framtid. Det lyckades jag själv aldrig med.
Med detta konstaterat är det alltså inte underligt att jag var lyrisk under mitt första besök hos min nya tandläkare Sofia och hennes vapendragare, tandsköterskan AnnMargareth. De förklarade tålmodigt att i deras tandläkarstol var det minsann ingen som hade ont eller var rädd. Innan en bedövningsspruta sattes skulle man få bedövning för själva sprutan, det var liksom en självklarhet.
Jag var i himmelriket och gosade ner mig i stolen. Det finns dock en sak som är värre än att få bedövning eller laga hål och det är att tvingas vara tyst i flera minuter. Detta förklarade jag för mitt ”team” och sa att det ju var tortyr att tvingas lyssna på deras glada samtal utan att kunna vara delaktig. För att inte tala om när de intresserat ställde frågor till mig. Om mitt jobb, om mina resor och allt möjligt. ”Gah, gah, gah” försökte jag förklara och Sophia och AnnMargareth nickade förstående.
Jag fattar inte hur det är möjligt men tydligen är de uppövade på att tyda den här typen av mumlande. Hur som helst kontrade de med helt rätt svar. Eftersom jag nu var så upprymd och totalt hade slutat tänka på mina tidigare hemska tandläkare dök en helt annan minnesbild upp. Min nästa tandläkare på Folktandvården var nämligen mycket snällare än Tant Skomba och om man hade varit duktig blev man belönad med en klubba efter besöket, vilket ju måste sägas vara en genialisk present att ge.
Med munnen full av krokar, speglar, borrar och bomull berättade jag entusiastiskt om detta och – tro det eller ej – när jag en liten stund senare ålade mig upp ur stolen hade AnnMargareth ställt upp en hel liten parad av små söta gummidjur i olika neonfärger.
– Hos oss får faktiskt också alla barn en present om de har varit snälla. Du får välja precis vilken du vill, sade hon generöst.
Jag valde en rosa delfin. Nästa gång tror jag att jag ska ta den lila bläckfisken.
Åsa Scharin