Var i gamla Kristianstad fanns värst slum med fattigdom och brottslighet?
Våren 1614 vidtog en intensiv byggverksamhet på Allön. Stora arbetsstyrkor från när och fjärran rekryterades; de slet med fästningsvallarna, anlade vägar och broar och utförde utfyllnads- och dräneringsarbeten. Ännu fanns inga hus uppförda på Allön, det var något som invånare från Vä och Åhus, som skulle flytta dit, sedan fick ombesörja. Men fästningsarbetare, timmermän, färjekarlar och annat arbetsfolk måste ha tak över huvudet. Provisoriska baracker, benämnda ”hytter”, uppfördes därför i en hast på området mellan Söderport och Långebro samt delar av motsatta stranden av Helgeå.
Området utgjorde ett gytter av eländiga små träbaracker med stampat jordgolv, där flera hytter kunde ligga under ett och samma tak. Det var en allmänt ohälsosam plats där sjukdomar grasserade, de sanitära anordningarna obefintliga och livsbetingelserna usla. Rättsvårdande institutioner lyste ännu med sin frånvaro och det var därför inte förvånande att grov brottslighet och prostitution frodades i hyttelandet. Initialt rådde rena ”Vilda västern”-mentaliteten på sumpiga Allön.
Kristianstads fästning står i stort färdigbyggd med portar och vindbryggor 1618 och en ansenlig del av arbetskraften blev därmed överflödig. Samtidigt hade i den nya staden de första domstolarna inrättats. De styrande beslutar 1619 att jämna det miserabla hyttelandet med marken med hjälp av eld, de boende som vägrar fly drivs bort med våld, därefter styckas och fördelas det svedda markområdet inom borgerskapet. Stadens första utanförskapsområde hade upphört att existera.
Under decennierna som följer växer sedan på platsen en mer ordnad bebyggelse fram, vilket så småningom blir det första Långebro.
Men slumområden där kriminalitet frodades fanns kvar i Kristianstad in i modern tid. Föreståndarinnan för stadens Slumstation, Ada Nordström, framhöll i en intervju i Kvällsposten 1955, att hon ”arbetat i mer än dussinet städer i landet, men inte i någon har förhållandena gestaltat sig så miserabla för gamla och ensamma människor som just i Kristianstad. Bostäderna är inte bara ruffiga, de är behäftade med sådana skavanker att det ofta ställer sig dubbelt svårt för oss slumsystrar att bringa effektiv hjälp”.
Ett av dessa områden var bostäderna omkring J H Dahlsgatan på Norr i Kristianstad. Gatan hade fått namn efter handlanden Johan Henrik Dahl (1769-1836) som tack för hans insats som stordonator till staden, bland annat finansiering av två skolor. Men J H Dahlsgatan var som nämnts ännu in på 1950-talet långt ifrån en prydnad för staden på Allön. Bland de boende rådde fattigdom och kriminalitet och efter mörkrets inbrott undvek utomstående att vistas här.
Så här skriver Kristianstads Läns-demokraten 1950:
”Värre kan det omöjligen gå till i de ökända kvarteren i Marseille än på J H Dahlsgatan i Kristianstad. Där samlas skumma tavringar från hela landet till ett otyglat liv med vin, kvinnor och sång eller, riktigare uttryckt, med hembränt, fnask och hesa fylleskrål. Som väsentliga ingredienser i det ’ljuva’ livet ingår inbrott och ett och annat litet rån.”
De gamla husen i slumkvarteret revs på 1960-talet och ersattes med moderna hyresfastigheter.
Var fanns tidigare Norra och Södra Kanalgatan i Kristianstad?
De två gatorna löpte på respektive sida om den gamla tvärgående kanalen strax söder om Stora Torg. När denna kanal – i folkmun Tvärkanalen – fylldes i gen 1873-74 försvann dessa två gator och ersattes med Nya Bulevardgatan. År 1969 ändrades stavningen till det mer moderna Nya Boulevarden, men ännu kan skådas gatuskyltar längs med gatan som bär det ursprungliga namnet och stavningen.
Hörde på radion för en tid sedan att en svensk storfilm spelats in med scener från Åhus hamn. Har något liknande spännande hänt tidigare?
I slutet på förra året kom nyheten i medierna om ett nytt intressant långfilmsprojekt med handlingen förlagd till andra världskriget. En av dem bakom projektet, filmaren Thérèse Ahlbeck med rötter i Kristianstad, avslöjade då att det i december skulle spelas in en pilotscen i Åhus hamn med lokala statister.
Okänt för de flesta är att detta inte är första gången det spelas in en långfilm med handlingen förlagd till andra världskriget och med scener från Åhus hamn med lokala statister.
Förra gången det skedde var för drygt 70 år sedan med en av den tidens mest kända svenska skådespelare, den jovialiske skånepågen Edvard Persson i huvudrollen. Filmen, en komedi med titeln ”Pimpernel Svensson”, kom till och med att gå upp på biografer i USA.
Filminspelningarna i Åhus hamn skedde från oktober till december 1949 och från mars till juni 1950. Att det tog så lång tid berodde på bråk och oenighet så en massa scener fick tas om. Åhus hamn skulle i filmen föreställa Stettin (Szczecin) i Polen. Det medförde att filmbolaget fick fixa fram massor med taggtråd, stridsvagnshinder samt tyska och ryska uniformer. Statisterna bestod mestadels av hamnarbetare som fick plugga in enstaka ryska som tyska glosor.
Vad handlade filmen då om? Jo, handlingen tar avstamp vid andra världskrigets slut. Den sorglöse hemmansägaren Anders Svensson, spelad av Edvard Persson, övertalas att ge upp sin lugna tillvaro för att leta efter sin brorson som är fast i den av sovjetarmén besatta staden Stettin. Anders anländer med en liten båt till stadens hamn och efter många om och men bakom rysk taggtråd lyckas han få med sin brorson hem. Han hyllas av ortsbefolkningen som också tilldelar honom hedersnamnet ”Pimpernel”. Filmen fick svensk premiär 1950 och kom senare att visas både i Åhus och i Kristianstad. Kritiken varierade starkt, från rejält beröm till total sågning. Tre år senare fick filmen premiär även i USA, där New York Times recenserade den ganska hårdhänt.
Nu inväntar vi med stort intresse och nyfikenhet Thérèse Ahlbecks och de andras film och håller tummarna för att den även kommer att ses utanför landets gränser. Kanske även i USA. I så fall blir det andra gången för Åhus hamn!
Vad är historien bakom Wrangels kolonn i Färlöv?
Friherre Carl Adam Wrangel var (ö)känd i bygden för sitt behov att förevigas på minnesstenar. Även om det innebar att han själv fick bekosta dem och formulera skriften om sin storhet – i andras påstådda tacksammas namn.
I allén invid väg 19 mellan Färlöv och Vinnö står än i dag en märklig kolonn i granit, vilande på en fyrkantig sockel. Enligt inskriften restes den 1825 av ”tacksamma underhafwande” till minne av allt gott godsherren gjort för bygden.
Föremålet för detta i trakten unika minnesmärke var hans excellens Carl Adam Wrangel (af Adinal), svensk friherre, en av rikets herrar, gift med grevinnan Anna Margareta Hamilton som han fick två söner med. Efter militär karriär utsågs han till kammarherre hos änkedrottningen Lovisa Ulrika, därefter landshövding i Kristianstads län i 17 år.
CA. Wrangel föddes 1748 på slottet i Ovesholm, som han ärvde och rev för att på ny plats bygga det slott med ladugårdar som finns i dag. Denna händelse lät han i slottsparken föreviga med en minnessten som i skrift gjorde klart, att det var han och ingen annan, som 1792 uppförts det nya slottet. Ett monument ”jag väl äro värd”, enligt honom själv. Nederst på stenen anges att hans maka och två söner rest stenen, men i verkligheten var det han själv som iscensatt det hela.
CA. Wrangel ärvde även Araslövs slott med ägor som vid denna tid omfattade hela Färlövs socken. Slottet hade tidigare ägts av hans mors moster, den excentriska ”Skånska prinsessan”, dotter-dotter-dotter till Christian IV, staden Kristianstads grundare. (Hennes enastående levnadsöde kommer att skildras i en egen krönika längre fram). Wrangel tyckte att slottet var för omodernt, rev det och byggde ett nytt.
Om vi återgår till granitkolonnen så är sanningen den, att kolonnen varken restes eller bekostades av Wrangels tacksamma underlydande, då ”han ej var avhållen av folket”. Som ett led i effektiviseringen av jordbruket hade Wrangel sagt upp de underlydande bönderna och rivet deras hem. Hela Färlövs by försvann liksom ett flertal gårdar. De tidigare arrendebönderna tvingades ta tjänst som statare, ett rejält kliv nedåt på den sociala trappstegen.
Att de underlydande inte gillade honom visste Wrangel, tog det säkra före det osäkra och såg själv till att beställa, utforma och bekosta monumentet samt formulera skriften om sin egen storhet. ”Eljest skulle det ej ha blivit gjort”. Överst på kolonnen hade han bestämt att en storslagen byst av honom själv skulle placeras, officiellt som gåva av sonen Henning. Till invigningen av kolonnen var hundratals inbjudna, bland dem alla underlydande till godset, och det bjöds på mängder med mat och öl. För säkerhets skull var Wrangel själv med och övervakade det hela.
Fyra år efter invigningen dog C. A. Wrangel på slottet i Araslöv i en ålder av 81 år. Efter hans död ville varken sonen Henning eller någon annan resa en byst av honom på toppen av kolonnen. Henning och hans bror fick inga barn, vilket innebar att den friherrliga ätten Wrangel utslocknade 1833.
Men den höga kolonnen mellan Vinnö och Färlöv står kvar. I dag dock mer som ett monument över det som i nutida terminologi gärna benämns fake news.
Finns Skånes äldst daterade tegelbyggnad i Kristianstads kommun?
Nej, det är Kyrkan i Gumlösa som invigdes 1192. Ärkebiskopen i Lund, Absalon, var med och uppförde denna kyrka. Som kuriosa kan nämnas att han även var involverad i uppförandet av Norra Åsums kyrka utanför Kristianstad och till minne av denna sin insats lät resa en runsten som än i dag kan beskådas i kyrkan.