Bild: I ensamt majestät höjer sig ännu detta kulsprutevärn över Ripa sånnar väster om platsen för det tidigare militära flygfältet. Betongvärnet, bemannad med tre personer och en vridbar kulspruta, skulle under andra världskriget försvara flygfältet om Nazi-Tyskland anföll.
Har det funnits ett hemligt militärt flygfält i Ripa, väster om Åhus?
Ja, det har det, men jag vet inte om det kan betraktas som hemligt. Under 1930- och 1940-talen anlades i Åhustrakten flera försvarsanläggningar, bland annat i Ripa, där det fortfarande finns tydliga spår efter både militärflygfält, kulsprute- och skyttevärn samt en ”flyghangar” i form av en numera halvt fallfärdig trälada. Om man från motorcrossbanan i Ripa blickar rakt österut möter andra sidan Hornavägen ett skogsområde. Men före andra världskriget bestod detta tallbälte av vida öppna sandfält och alltså en utmärkt plats för att anläggandet av ett militärt flygfält, vilket också skedde under 1930-talet.
Under beredskapsåren uppmanade militären traktens lantbrukare att under vissa tider ställa ut jordbruksredskap på detta vida sandfält för att försvåra ett luftburet anfall från fienden. När sedan området planterades lämnades en öst-västlig remsa orörd för att även fortsättningsvis kunna användas som militärflygfält. Denna ”remsa” är fortfarande fullt synligt öster om motorcrossbanan. Därutöver finns även kvar två av tre kulsprutevärn som hade till uppgift att försvara flygfältet mot Görings Luftwaffe. Det ena är fullt synligt bredvid motorcrossbanan, det andra lika synligt invid utemuseet, beläget öster om skogsområdet.
Dessa betongvärn, utrustade med vridbar kulspruta, var bemannade med tre personer – en skytt och två laddare. Utöver det fanns i området grävda skyttevärn där soldaterna låg beredda att skjuta ner tjutande tyska Stukastörtbombare om sådana dök upp. Flera av dessa gropar är än i dag synliga i betesmarkens södra delar. Nordost om nuvarande skogsområde finns en röd trälada, vilket en gång tjänstgjort som reperations- och servicehangar, vari planen gjordes startklara. Sker inte snara underhållsåtgärder kommer denna lada inom en snar framtid att bli ett minne blott.
Fanns det en luftvärnskulspruta monterad på Frimurarhusets tak i Kristianstad under andra världskriget (Evert)?
Evert Eklund i Vinslöv undrar om det går att få bekräftat den seglivade historien om att det under andra världskriget fanns en kulspruta på taket på Frimurarhuset. Det skulle enligt ryktet ha varit direktören för det kända klädföretaget Distingo i Kristianstad, som bekostat köpet av luftvärnskulsprutan och även ombesörjt att den sköttes av företagets anställda.
Mina efterforskningar – efter kontakt med bland andra den i ämnet kunnige Leif Mårtensson – ger vid handen att det i Kristianstadstrakten samlades in pengar för hemortens försvar för köp av luftvärnskulsprutor och kanoner (en av dem finns i dag på Artillerimuseet i Norra Åsum). Staten hade skyldighet att ta emot penninggåvorna och armén att se till att kulsprutorna och kanonerna levererades och bemannades.
Det kan ha varit så att direktören på Distingo bekostade en kulspruta som bemannades med företagsanställda, men dessa måste då varit knutna till hemvärnet. En person som inspekterat Frimurarhusets takkonstruktion uppger emellertid att dess konstruktion i det närmaste omöjliggör en montering av en luftvärnskulspruta med utrymme för bemanning.
Leif Mårtensson bekräftar att det finns en historia som florerar om en illa utbildad värnpliktig som bemannade en kulspruta på något tak i staden och lät öppna eld mot ett flygplan från det egna flygvapnet. Om den är sann vet ingen.
För egen föds frågeställningen varför inte direktören – om han nu bekostade såväl kulspruta som bemanningen – lät montera ekipaget på företagtes egen byggnad, alltså Distingohuset, belägen rakt emot dagens Stadsbibliotek.
Var medeltiden i vår trakt så mörk och eländig som den beskrivits?
Medeltidens skåning i Kristianstadstrakten hade det inte alls bedrövligt och omodernt, som man tidigare har trott. Nyare forskning, bland annat lokala utgrävningar av medeltida gravplatser, visar att medeltidens skåningar i vår trakt var ett tämligen välmående släkte med matvanor liknande våra. Ett bevis på det var, att de liksom oss nutida människor, drabbades av en rad ”välfärdssjukdomar”. De, liksom oss, led av åderförkalkning på grund av för fet mat och för lite motion. Liksom oss fick de gikt, som ett resultat av för mycket frossande i alkohol och kött. Andra åkommor var bröstcancer. Propp i hjärnan. Hjärnblödning. Förslitningar i leder. Ryggproblem. Och tandlossning.
För även om det inte fanns socker i maten, förutom honung, så angreps tänderna, eftersom maten man åt, innehöll slipmedel i form av stenmjöl från kvarnarna. Man uppnådde också en betydligt högre ålder än vad som tidigare framkommit. Visst, barnadödligheten var enorm på medeltiden, 45 procent dog före 15 års ålder. Mot färre än 1 procent i dagens västvärld. Men om man utgår från dem, som nådde 20 års ålder, så blev den medeltida invånaren i vår trakt i det närmaste lika gammal som dagens invånare. Och nästan lika långa!
För det är också en vanlig missuppfattning, att människans kroppslängd kontinuerligt ökat genom tiderna. Faktum är, att den genomsnittliga kroppslängden, under medeltiden, var ungefär densamma som skåningen uppnådde ännu en bit in på 1900-talet. Alltså; våra medeltida förfädrar hade det inte så illa ställt. Men å andra sidan, led de, precis som oss, av en rad välfärdssjukdomar.
Om en invånare blev sjuk i den nybyggda staden Kristianstad, vilka mediciner botade man då sjukdomar med?
De populäraste medicinerna för 300-400 år sedan bestod i hög grad bestod av ett hopkok av kroppsvätskor och krossade kroppsdelar. Men vid amputationer fanns ingen medicin som bedövade. Enligt en notering krävdes förr i tiden, vid amputationer, inget annat än en vanlig grov såg. Och en ordinär butelj brännvin för att lindra smärtan så gott det gick. Något annat bedövningsmedel existerade inte. Så man fick se till att det fanns ett antal fullvuxna karlar, för att hålla fast den stackars patienten, när det var dags att såga.
För mer lyckligt lottade, som bara drabbades av sjukdomar, erbjöds hemmakomponerade mediciner, bestående av olika örtblandningar. Men ofta kompletterade med mänskliga kroppsvätskor, och krossade kroppsdelar, från djur eller människor. Mot malaria rekommenderades följande recept: ”Tag en sked fänkål och mycket salt, blanda och sikta det, tillsätt genomgod ättika och urin från en liten dräng under 14 år. Ge sedan blandningen till den sjuke tre eller fyra gånger om dagen”. Receptet avslutas med följande, högst befogade, varning:”Akta så den sjuke icke spyr upp det igen”
Mot den fruktade dysenterin, fanns ett pulver som uppgavs innehålla ingredienser av krossade gäddkäkar, hjortpenisar och armenisk lera. Mot lunginflammation föreslogs en blandning av vildsvinsbetar, språngbenet hos en hare, underkäken från en gädda och öronstenarna hos en abborre. Förutom dessa ingredienser, var det vanligt med inslag av krossade människokranier, mumiedelar, noshörningshorn, daggmaskolja, huggormskött och grodrom. Men så var också dödligheten vid sjukdomar och olyckor skyhögt över dagens.
När började man njuta av strandbad?
Det var vid 1800-talets slut som fenomenet strandbad dök upp. Flera skånska kustsamhällen, som Åhus, förvandlades till exklusiva badorter, inledningsvis förbehållet societeten. Till en början innebar ”bada”, att folk bara spatserade omkring på stranden, fullt påklädda. Män i rock och hatt. Kvinnor i långa klänningar och hårt åtsittande snörliv.
De mest vågade av herrarna tog sig en bit ut i havet, där de stod till knäna i vattnet, småpratade och rökte cigarr. Efter en tid vågade alltfler klä sig i särskilda badkläder. För mannen hel badkostym, ofta då randig trikå. Kvinnornas baddräkter liknade riktiga klänningar. Korsetten behöll de på. Till kvinnornas förfogande fanns dessutom täckta badvagnar, som drogs ut i vattnet av hästar. Och vändes så att man kunde doppa sig utan att någon såg det.
Är Knäbäckshusen vid Rörum detsamma som fiskeläget Knäbäck som 1956 flyttades från Ravlundaheden till Rörum?
I gryningen den 1 oktober 1956 inleddes utraderandet av Knäbäck. Flera av de gamla byborna stod tysta och åsåg från strandbrinken hur grävmaskiner gick till angrepp mot byn. När endast ruiner återstod lät militären elden gå lös. Inte ens den gamla kastanjen, som Knäbäcksbarnen brukade samlas under när det regnade, gavs nåd.
Marken förvandlades till ett militärt övningsfält och stridsvagnarnas framfart kom snart att utplåna varje synligt spår efter byn. Spillrorna efter husgrunderna, stengärdena och allt annat försvann in i evigheten. Det var den erkänt driftige byggmästaren Carl Liljedahl, från S:t Olof, som militären gett i uppdrag att riva husen. Han insåg värdet av att bevara en del av Knäbäck till eftervärlden. Från de bäst bevarade husen som revs lät han numrera bjälkar och tegelstenar, som sedan forslades på lastbilar någon mil söderut. På ett tomtområde i närheten av Rörum strand uppfördes ett 20-tal hus av rivningsmaterialet och så lät han kalla området Knäbäckshusen.
Men för Knäbäcksborna själva kunde det inte finnas mer än ett Knäbäck och ingen av de gamla invånarna valde att följa med flytten till Rörum. Kronan hade dessutom betalat Knäbäcksborna bra för husen, åtskilliga av dem var nog, om sanningen skall fram, nöjda med att komma ifrån det fattiga och slitsamma livet. Och de som protesterat mest var inte de själva, utan alla de kulturpersoner från Stockholm som lägrade fiskeläget om sommaren och lät spriten flöda på det torftiga men pittoreska korsvirkespensionatet Gyllene Heden, som de låtit döpa efter Gyldene Freden, deras favoritkrog på Söder i Stockholm. Men inte desto mindre var det sorgligt det som hände. Att ett flerhundraårigt fiskeläge på Haväng utplånades i skuggan av det kalla kriget.
Finns det då några spår kvar efter Knäbäck på Haväng? Jag har själv vandrat, tror jag hundratals gånger, på platsen, men inte funnit minsta spår. Frånsett enstaka tegelskärvor som då och då blir synliga när militären låter granater brisera och orsaka djupa kratrar på platsen där fiskeläget en gång låg med sin unika öst-västliga sträckning (alla andra fiskelägen på Österlen är belägna parallellt med havet).
Kan man då påstå att Knäbäck fick nytt liv genom ”flytten” till Rörum? Svaret är nej. Även om delar av fiskeläget uppstod på annan plats, som ett ofullständigt pussel av det bästa som rivningsmaterialet kunde erbjuda, likt en trasig vålnad, är det inte så att ett samhälle består uteslutande av ett hopplock fysiska byggnader. Knäbäcks själ, dess historia och kultur, dess placering invid dalsänkan och den porlande bäcken, omgiven av jättelika pileträd, gick inte att flytta – än mindre rekonstruera.
Kenth Olsson