Jag är väl medveten om att Procol Harum är en popgrupp som många så kallade musikkännare gärna ser lite förbi. Jag har till och med hört folk säga att de är tråkiga att lyssna på, nästan på gränsen till en gäspning. Inte heller kan jag själv påstå att jag ofta spelar någon av de nio olika album som jag äger med gruppen. Förutom då deras två första album, samt live-plattan de gjorde med Edmonton symphony Orchestra 1972. Och generellt sett har nog inte det sammanlagda musikaliska värdet av Procol Harums skivkatalog satt något större spår i popkulturen.
Oavsett så går det inte att bortse från debutsingel ”A Whiter Shade Of Pale”, vilken blev en megahit som spelats på radio avigt och rätt sedan den släpptes 1967. Men med endast denna låt i tanken kan man möjligen även benämna Procol Harum som ett band av typen ”one hit wonder”. Åtminstone i Sverige, även om uppföljaren, alltså singeln Homburg, faktiskt var en hyfsat bra låt även den.
Jag innehar Procol Harums första LP-album i tre olika versioner. En tysk på Polydor med spåret Homburg, en US-press på DERAM med spåret A Whiter Shade Of Pale, samt den mer udda UK-pressen på skivetiketten Regal Zonophone, vilken varken innehåller A Whiter… eller Homburg. Och vilken är den enda av just dessa tre som betingar något egentligt ekonomiskt värde. Och av hela Procol Harums skivkatalog är det endast de fyra första LP-skivorna som betingar ett hyfsat ekonomiskt värde. Det vill säga, om dessa är UK-pressningar och ligger på skivetiketten Regal Zonophone. Mono som stereo, kan nästan kvitta vad gäller de fyra, men visst mono är på modet nu.
Den LP av dessa fyra som betingar det högsta ekonomiska värdet numera, och som i mitt tycke även betingar det absolut högsta musikaliska värdet, är Procols andra LP, ”Shine On Brightly”. Plattan, som släpptes i september 1968, ansågs då av många vara ganska udda och tämligen nyskapande. Emellertid mycket bra efter några lyssningar. Det spår som främst gjorde plattan udda var det sista och långa spåret på sida två ”I Held Twas In I”. Stycket mäter strax över sjutton minuter och man mixat i detta ett stort antal olika musikstilar på ett spännande sätt.
Jag vann faktiskt Regal Zonophone-utgåvan, på Tradera för några månader sedan. Denna har nämligen även en helt annan konvolutbild än den tyska, vilken har samma bild som den US-pressade. Konvolutbilden på Regal-utgåvan är gjord av den brittiske konstnären och musikern George Underwood, vilken kanske är mest känd för sina olika samarbeten med David Bowie.
Ibland kan det vara otroligt spännande att hänga på Tradera. Speciellt då man fått korn på någon platta/pressning som man letat efter en längre tid. Men vid detta tillfälle blev det ett synnerligen nervöst händelseförlopp. Dels tiden emellan jag först såg LP:n på Tradera, samt vetskapen om att många samlare absolut skulle vilja äga objektet. Och dels under lördagen och då speciellt timmarna fram till 20.08, alltså auktionens deadline. Emellertid blev det mest nervöst dagarna fram till att plattan anlände, eftersom det då tillkom ytterligare en faktor som absolut inte går att bortse ifrån. Nämligen Postens alltmer tilltagande strul med leveranser, numera ibland upp till fyra, fem dagar.
För att läsaren riktigt ska förstå vad jag menar med ”nervöst” så kan jag säga såhär. Jag hade letat i tolv år efter just denna pressning/utgåva, med detta speciella konvolut. Betänk då även om säljaren, vilken jag inte kände till sedan tidigare, kanske var en glad amatör som funnit en läskback med gamla LP-skivor på morbror Göstas vind. Eller hittat en packe på något loppishak. Och som dessutom kanske hade nollkoll om hur man graderar en LP-skivas utseende och naturligtvis även rent lyssningsmässigt. Många gökar har ju inte ens skivspelare idag. Och tänk om jag skulle behöva packa upp ytterligare ett ”pizza-underlägg”! Jovisst, sådana går oftast att returnera eftersom de allra flesta säljare på Tradera är måna om att erhålla positiva omdömen från köpare.
Oavsett, konvolutet såg mycket fint ut på bilden och säljaren hade sannolikt klar kännedom av vad han hade för vara, vilket indikerades av utgångsbudet som för min budget var relativt högt. För att inte säga, skyhögt för en LP-skiva. Och vad gäller slutpriset så hade jag faktiskt fått mer än fem pavor ”Monkey Shoulder” (finns i beställningssortimentet) hos Apoteket Röda Näsan.
Men turligt nog visade sig platta och konvolut visuellt sett, vara i mint condition och därtill, vilket är nog så viktigt, minimalt med ”spindle marks” runt centrumhålet på båda skivettiketter. Och glad blir man naturligtvis då det visade sig att det knappast fanns några spår av det vedervärdiga ljud som är nära similärt med ljudet av ”då man steker fläsk på medelhög värme”. Nog om detta.
Men är ”Shine On Brightly” fortfarande lyssningsvärd då? Ja absolut! I mitt tycke är detta Procols absolut bästa, alltså typ en 9,5:a, eller faktiskt, varför inte en 10:a. Jag anser att den håller solklart än idag. Genremässigt bedömer jag stilen i korta drag som symfonisk, psykadelisk proggpoprock. Sida två ger mig vibbar åt Rockopera-hållet med musik som är ganska väl förankrad just i tiden 1967 och 1968, med både flower, power och kanske med rocknroll-tobak för de som då uppskattade det. Själv var jag endast femton då plattan kom och tobak, oavsett vilken typ, var aldrig min last.
Emellertid är det inte enkelt att genrebestämma musiken. Det stämmer endast delvis att benämna den som symfonisk, psykedelisk och proggressiv. Jag var tvungen att överlägga med redaktör Tillberg som ju även är musikaliskt bildad. Vi blev då rörande överens om att förutom det tidigare nämnda, hörde vi en intressant mix av Rockopera, Musikal, Sakralt, ja stundtals på gränsen till Psalm, samt Varieté och Cirkusmusik, likt den musik som vi sedermera hört från Frank Zappa.
Redan första spåret ”Quite Rightly So”, vilken blev deras tredje singel, anger en symfonisk stil som framför allt orgeln sätter sin prägel på. Sedan titelspåret ”Shine On Brightly” som faktiskt är en vacker powerfull tryckare som även undertecknad skulle kunna förflytta en och annan dam till. Det vill säga om jag inte haft träben. Melankoliskt psalmliknande solo. Stycket för tankarna långt bort ifrån en treminuters poplåt. Phil Collins och Genesis verkar ha fört stafettpinnen vidare.
Sedan ”Skip Softly” som börjar väldigt svängigt, för att inte säga rockigt för att sedan nästan tona ner helt, suggestivt komma igång igen för att sedan avslutas som varieté eller cirkusmusik. Någon har till och med liknat spåret vid Mazurka. Peter Gabriel kan ha influerats av detta stycke.
Därefter ”Wish Me Well” som är åt det bluesaktiga hållet. Något svagare än övriga spår, men för den skull inte dåligt utan en ganska ordinär Procol-dänga. Jag tänker på någon tidig Stones-låt. Inslag av gospel, vilket kan ha ersatt ett intensivt trummande. Enligt sägnen medverkar bland andra Steve Winwood från gruppen Traffic med handclaps och/eller tamburin. Sista spåret på sida ett ”Rambling On” är en filmisk berättelse med ”Batman” som skepnad. Stycket för onekligen tankarna till Rockopera och är i mitt tycke avsevärt bättre än deras andra större hit ”Homburg”
Sida två, som endast innehåller två spår, inleder med det korta stycket ”Magdalene (My Regal Zonophone)”. Här hör vi ett nytt drag, nämligen en distinkt virveltrumma i marschtakt. Stycket får oss även att tänka på cembalo och 1700-talsmusik, med aningen stänk av Carl-Mikael Bellman. Någon annan har dragit paralleller till Salvation Army, emellertid då i England. Titeln på finalspåret ”In Held Twas In I” kan verka kryptiskt, men är endast en mix av ord tagna från texten. Oavsett, i detta intressanta stycke mixas i stort sett alla genrer som tidigare nämnts. Både text och musik symboliserar ett jordiskt förlopp som för tankarna till ”undergång”. Vi hör munkarna och Dalai Lama, vi ser även cirkusartisterna framför oss. Det är som om Gary Brooker, på flygel och sång, Matthew Fisher, på Hammond B3 orgel och Keith Reid (vilken endast skriver texterna till bandet) i detta stycke har målat en mustig tavla med toner och med frågan ”om människan hade varit klokare så hade inte undergången…”. De nästan diametralt olika styckena är ihopmixade av geniet och teknikern Glyn Johns och avslutas med en pampig klassisk kyrkokör.
Övriga medlemmar i Procol Harum var Robin Trower gitarr, Dave Knights bas och B.J. Wilson trummor. …Men visst, för att njuta bör du kanske ha ett hjärta som fortfarande brinner starkt, för den psykedeliska – progressiva musik som skapades i slutet av 60-talet i England och Amerika.
Ytterligare mycket intressant info om denna LP: http://www.procolharum.com/phalbum2a.htm
Dr. Guro