Sedan hela eländet med #metoo började rullas upp har jag suttit avvaktande, frågande och ibland tänkt att ”nej, nu får det väl ändå räcka” – så här illa kan det inte vara. Något ansvar får ändå de här kvinnorna själva ta. Det är väl bara att säga nej. Jag har talat, väldigt försiktigt, nästan viskande, med ett litet urval väninnor om detta och vi har tillsammans frågat oss om den här kampanjen ändå inte har gått för långt.
Jag hade fel. Kanske har jag aldrig haft så fel i hela mitt liv. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig omfattningen av kvinnors utsatthet i vårt moderna och så kallat jämlika samhälle. Frågan är varför jag inte har förstått. Varför har inga kvinnor berättat ens för mig, en medsyster? Eller är det bara jag som inte har fått höra något? Är detta något som kvinnor brukar tala med andra kvinnor om?
Nu börjar röster höjas om att vi måste uppfostra alla småpojkar att behandla flickor med samma respekt som andra människor. Det måste vi självklart göra och frågan är väl varför en del uppenbarligen inte redan gör det. För med detta sagt måste jag ändå få uttrycka det jag spontant kände när kampanjen startade – jag tycker så väldigt mycket om så väldigt många bra män. Män som aldrig, aldrig någonsin skulle bete sig som de här svinen det skrivs om nu. Det är viktigt att inte glömma bort det.
Men varför blev jag så förvånad när uppropet startade? Har jag inte själv blivit utsatt för personer som kallar sig män, men som i själva verket är små fjantar? Jag får tänka efter en stund men naturligtvis har jag det. Och det är för att förstå mina första reaktioner på #metoo som den omtalade Ingenjören – min pappa – behöver få komma in i denna historia.
Pappa var en mycket principfast person. Han var ärlig, rak, fyrkantig till tusen, orubblig i sina åsikter och – av och till – ganska argsint. Som liten flicka hörde jag honom ofta vid middagsbordet frustrerat berätta om hur han hade försökt mucka gräl med unga killar (enligt pappa så kallat ”slödder”) som stod och hängde i stora klungor vid en busshållplats på pappas väg till kontoret. Hur han i sin mellangrå poplinöverrock, hatt och portfölj tog sats rakt mot gänget i hopp om att någon skulle säga något nedlåtande till ”gubben” så att han skulle kunna få slå vederbörande på käften.
Det hände aldrig. Inte en enda gång. Istället delade gänget sig lika elegant och oväntat som när Jesus delade vattnet och beredde plats för min pappa att komma förbi. Frusterat rapporterade pappa om händelsen över en köttfärslimpa och förklarade:
– De fixar inte när jag tittar dem i ögonen. Det är det som är problemet. De blir jätterädda.
Och där satt jag. Storögd, beundrande och övertygad om att min pappa var den modigaste i hela världen. Precis så skulle jag också bli när jag blev stor! Vid min första sammandrabbning med dumma pojkar var jag nio år. Ett gäng på fem grabbar kom fram till mig på en cykelväg, omringade mig och började överösa mig med glåpord. Jag tog nacksving på den dummaste, slängde ner honom i asfalten och gick vidare med tanken ”det här kommer pappa att älska”.
Vid alla följande händelser i vuxen ålder har det räckt att göra som pappa gjorde med ”slöddret” – stirra dem i ögonen. För vet ni vad – den typen av män som gör så här mot kvinnor klarar inte av att man ser dem i ögonen. Då försvinner de. Det är ett mycket effektivt sätt att skilja riktiga män från #metoo-kampanjens patrask!
Åsa Scharin