Sverige är ett fantastiskt land och jag brukar ofta säga att en av anledningarna till att det är så fantastiskt är att klimatet är så kass. När de stora folkvandringarna pågick för tusentals år sedan var det knappt några som tog sig upp hit. Det var naturligtvis helt rätt tänkt.
Nere på kontinenten frodades allt, man odlade och hade sig och befolkningarna ökade. Här uppe gick det, som vi alla vet, inte lika bra. Missväxt och elände var vår lott och inte blev vi fler av oss själva heller. Folk dog rent ut sagt som flugor.
Till ytan är Sverige ett av Europas största länder med en befolkning som på grund av ovan är löjligt liten i relation. Det är därför jättekul att få besök av exempelvis holländare, som efter några timmar i ens trädgård undrar var allt folk är. De blir nervösa av att det är så tyst och börjar fundera på om det något som är på väg att gå åt skogen.
Det är då man glatt konstaterar att de borde ta sig upp i fjällvärlden och fotvandra. Blotta tanken på att det kommer att kunna gå flera dagar innan de stöter på en enda människa är ganska upplyftande. De har visserligen varit med om två världskrig, men det krävs en hel del jädrar anamma för att klara sig här, eller hur?
En av de stora fördelarna med konstellationen Jättestort land – Liten befolkning är bland annat att vi har en fantastisk miljö och att alla har möjlighet att få vara ute i naturen på ett eller annat sätt. Vi har goda förutsättningar för självförsörjning när det gäller mat om det skulle behövas och en liten befolkning är självklart lättare att hålla ordning på än en stor.
När jag gick i skolan fick vi lära oss att hela jordens befolkning skulle få plats på Kiruna kommuns yta. Visserligen stående, men ändå med cirka en halv kvadratmeter var. Idag är väl folkmängden dubbelt så stor, men fortfarande borde alla få plats om man tryckte ihop sig ordentligt.
Det här ger onekligen lite perspektiv på hur stort Sverige är och nu kommer jag till poängen. Jag har länge gått och varit lite avundsjuk på länder som Norge som genom orättvisa naturtillgångar i form av olja har kunnat låta sin befolkning leva livets glada dagar utan att behöva ägna en tanke åt minskande pensioner och nedmontering av välfärden.
Hur skulle vi i Sverige kunna få njuta av motsvarande orättvist välstånd utan att behöva göra något, har jag tänkt. Så kom jag på det. Vi har ingen olja men vi har enorma outnyttjade landytor! Det är naturligtvis det som är vår stora naturtillgång. Och vi behöver tjäna pengar så att vi inte behöver bekymra oss för ekonomin i framtiden.
Därför tycker jag att vi ska hyra ut en del av Sverige till Japan – dyrt. Varför just till Japan, kanske någon tänker. Enkelt: Japan har ont om plats, gott om pengar och drabbas av hemska naturkatastrofer. Vi skulle lätt som en plätt kunna ta emot fem miljoner japaner utan att det skulle märkas överhuvudtaget. Det skulle bli ett mini-japan i Sverige, helt självständigt men naturligtvis med möjlighet till ömsesidigt utbyte av varor och tjänster och annat kul.
Medan japanerna arbetade som slavar, vilket de ju gör oavsett, skulle vi kunna fortsätta som vanligt med de finfina hyrespengarna som grädde på moset. Dessutom skulle vi aldrig behöva bekymra oss över att intäkterna en dag tar slut, som bevisligen kommer att ske med oljan. Japanerna kommer aldrig att vilja flytta härifrån.
Japanerna har dessutom otroligt god och nyttig mat, är högteknologiska, ärliga och duktiga på design. Och så gillar de svenska sillinläggningar och timmerhus. Hur skulle detta kunna vara annat än en strålande bra idé?
Självklart har jag lanserat den här überintressanta tanken för Pierre Månsson, som av någon underlig anledning inte alls tände till. Trots att han erkänner att även vår kommun skulle ha plats med några japaner om det skulle knipa.
Men det är en sanning att Bonniers refuserade Astrid Lindgren, att Pripps sa nej till Coca Cola och att Hässleholm fick järnvägsknuten istället för Kristianstad, så jag kommer att dra det minst ett varv till och ringer Anders Borg.
Någon måste väl till slut förstå?
Åsa Scharin