Jag står för att fylla på en kopp kaffe efter att ha avslutat min lunch. Vi är på restaurang Smaca vid Lilla Torg i Kristianstad. Plötsligt hör jag en kvinna bredvid mig utbrista: ”Åh, vilken underbar parfym du har”. Jag vänder mig överraskat emot henne – det är ju inte jätteofta man får höra så snälla saker bara så där huxflux.
Precis när jag glatt ska tacka henne för komplimangen ser vi båda två hur kaffet i hennes kopp svämmar över. Hon har helt enkelt fortsatt att hälla i sin mugg (ja, det ÄR svårt att göra två saker samtidigt…) medan hon pratar med mig. Nu är det total översvämning. Bänken är full med kaffe och det rinner långsamt ned på golvet.
Vi får båda panik och börjar förtvivlat försöka torka upp det värsta med hjälp av några servetter. Till slut lyckas vi får kontakt med en i personalen, som självklart har fullt upp med lunchbeställningar, och krisen är avvärjd. Jag går fnittrande tillbaka till mitt bord. Vilken upplevelse!!!
Några månader senare. Jag är tillbaka på restaurang Smaca och står återigen vid kaffet. Jag börjar le för mig själv när jag plötsligt kommer att tänka på den sanslösa upplevelsen som kvinnan och jag delade den där gången. Så himla kul, ändå! Innan jag har hunnit tänka tanken klart hör jag en entusiastisk röst bredvid mig: ”Där är du ju! Jag skulle in till stan idag och äta lunch här. Jag hoppades så mycket att du också skulle vara här så att jag kunde få namnet på din parfym!”
Jag vänder mig mot rösten och vem ser jag om inte samma kvinna som spillde kaffe den där gången flera månader tidigare. Nu börjar hon ivrigt krafsa i sin väska och håvar till slut upp papper och en penna. ”Jag tog med mig för säkerhets skull”, säger hon triumferande och ber mig skriva ner vad parfymen heter. Medan jag skriver tittar hon ner på mina fötter. ”Jag älskar dina rosa skor…”.
å då var vi där igen. De rosa skorna har ju fått vila sig lite i vintermörkret men nu är de tillbaka! Jag kan inte räkna alla gångerna som jag har blivit stoppad på någon av Kristianstads gator av folk som har undrat var mina rosa skor är. En glad läsare av KristianstadsJournalen kontaktade mig till och med i höstas och bad mig berätta vad det var för märke på skorna. Hon ville ha ett par likadana.
Häromveckan satt vi på den fantastiska biografen Roxy för att se filmen ”Den sista resan” med Filip och Fredrik. En parentes – om ni inte har sett den, gör det! I den fullsatta salongen hör jag plötsligt en röst: ”Du har ju på dig dina rosa skor – det har inte jag!” Och vem var det, tror ni? Just det, kvinnan som hade bett om märket på skorna. Nu satt vi till och med på samma rad i salongen och jag såg för mig hur kul det hade varit om vi hade haft likadana skor. De sticker liksom ut ganska mycket…
Enda gången jag tvekar att ha på mig mina skor är nog när vi ska på handboll i Arenan. Rosa är inte direkt orange, om ni är med på hur jag tänker. Och det har jag faktiskt fått lite kommentarer om också. Fast jag ska kanske kolla upp om skorna möjligen görs i orange? Det hade ändå varit lite kul.
Väldigt kul är också att två av Kristianstads fina handbollsspelare, Albin Selin och hans flickvän Laura Eggert, har startat Café Bruncheriet på Västra Storgatan i Kristianstad. Jag har varit där några gånger och ätit både brunch och lunch och det är jättebra! Vid ett tillfälle satt min sambo och jag där och njöt av en god kaka. Albin kom fram och kramade om oss och vi pratade lite handboll och lite bruncheri.
Jag tittade upp på honom, klappade honom diskret i håret och sa stillsamt: ”Du hade lite grädde i håret, Albin”. Så kan det bli när man gör något till hundra procent! Och det är ju precis det vi vet att både Albin och Laura gör, eller hur..?
Åsa Scharin