Bild: Det på pålar byggda Klapphuset i Helgeå.
Var fanns Klapphuset på Allön och vad användes det till?
I norra delen av Tivoliparken fanns under nästan hela första halvan av 1900-talet ett Klapphus som stod på pålar ute i Helgeå, i vissa tider omgärdat av kallbadhus. Till Klapphuset kom man genom en lång smal bro där smågrabbar ofta stod och fiskade.,
Inne i Klapphuset fanns ett golv med en stor fyrkantig öppning över vattnet. Det var här som kvinnorna låg på knä och sköljde sin tvätt. I de fyra hörnen fanns grova järnkättingar som gjorde att man kunde höja och sänka golvet alltefter vattenståndets varierande nivåer över tid.
En bit in på land fanns en rad med fyrkantiga trästolpar med hål, vari träpinnar kunde träs i olika höjd och där det drogs en tvättlina för att hänga upp den tvätt som hade sköljts i Klapphuset.
Smuts och stank präglade det inom vallar inneslutna Kristianstad från tillkomsten till slutet på 1800-talet. Var kan man läsa mer om detta?
Om en nutida människa skulle kunna transformeras till 1600-talet och Kristianstad skulle hon inte ha stått ut lång stund med den tidens vämjeliga stank. På kilometers avstånd märkte man av stanken från avfall, träck och förruttnelse från staden på Allön.
Avskräde och latrin samlades i högar på bakgårdar, torg och i gränder eller tömdes i kanalernas vatten. Latrinvanorna var högst flexibla, människor och djur samsades då det inte fanns något särskilt utrymme för tömning. Det gällde även fint folk. Vid förnämliga tillställningar hände det, utan att det betraktades som anmärkningsvärt, att värden eller värdinnan vid bordet tömde sin tarm i sin nattstol, endast täckt med en tygbit.
I staden kryllade det av lösspringande svin, hundar och katter liksom får, getter, höns och boskap. Stinkande kadaver av döda djur inne i Kristianstad hörde vardagen till. Den som traskade på de smala och gyttjiga gatorna riskerade att fastna i flugbemängt avfall och pölar av stillastående stinkande träckvatten. Inte förrän i slutet på 1800-talet hade samtliga stadens gator stenlagts.
Men även om hygienen förbättrades så sakteliga satte stanken sin prägel på Kristianstad i närmare 250 år, fram till vallarna revs på 1850-talet och staden äntligen kunde öppnas upp.
I min nyutkomna bok Kristianstadsbygdens historia, del II, kan du i ett par kapitel läsa mer om den stank och smuts som plågade Kristianstad i århundraden. Boken finns mitten av november att köpa i den fysiska bokhandeln i centrala Kristianstad och på C4 Shopping samt på nätet via Bokus.
När flyttade Norringarna in på kasernområdet på Näsby (nuvarande Högskolan Kristianstad)?
Det skedde 1923, men Norringarna hade anlänt till Kristianstad redan 1915. Under de åtta åren innan kasernområdet blev inflyttningsklart tvingades Norringarna inkvarteras i alla möjliga sorters byggnader runt om i staden (fattighuset, spritfabriken, Södra Folkskolan med flera byggnader).
Det lär ha funnits endast ett ställe i Kristianstad där man förr kunde köpa penninglotter, vilken butik var det?
Möllers bokhandel var på 1940-talet den enda affär i staden som hade rättighet att sälja de eftertraktade statliga penninglotterna. Försäljningen förekom en gång i månaden och man fick endast köpa en lott åt gången. Vid försäljningstillfällena var det hundratals meter kö och redan klockan 06.00 på morgonen började folk köa. Då fanns alltid polis på plats för att hålla ordning på kön och att ingen köpte mer än en lott.
Har oppositionen innehaft ordförandeposten i kommunstyrelsen under en annan majoritets styre i Kristianstad?
Socialdemokraten Sven Hansson (”Starke Sven”) satt kvar som ordförande för drätselkammaren, dåvarande kommunstyrelsen, även under den borgerliga majoritetstiden 1961-62 och 1967-70. Efter valet 1973 återkom de borgerliga till makten och för första gången gick man då också in för systemet med majoritetsrepresentanter på samtliga ordförandeposter.
Vilka regler styrde de första husbyggena i det första Kristianstad, när upphörde staden att vara fästning och varför kallas staden Lilla Paris?
I Krigsarkivet i Stockholm förvaras den ursprungliga fästningsplanen över Kristianstad. Kung Christian IV lät från första början uppföra sin nya stad på Allön efter strikt regelmässighet. Resultatet blev den första staden i Norden som anlagts efter renässansens ideal med rutnätsplan, vallar och bastioner. Stadsområdet 1614 var ungefär 700 meter långt och 240 meter brett, med sammanlagt 190 tomter innanför fästningsvallarna. De båda torgen (”förnäma” Stora Torg och ”enklare” Lilla Torg) knöts samman av två “förnäma” huvudgator med högre ståndsmiljö (nuvarande Östra och Västra Storgatan), parallellt löpte de båda “enklare” smalgatorna med arbetarmiljö (nuvarande Östra och Västra Vallgatan). Fastigheterna sträckte sig som regel över hela kvarterets bredd så att byggnaderna skapade långsmala gårdsrum.
Det var den nya stadens invånare som skulle fylla den tomma stadsrektangeln med sina gårdar och hus. Christian IV ställde krav på olika bebyggelser på Allön. Helst skulle det byggas rejäla stenhus och tegeltak var ett absolut krav. Åt torg och storgator skulle det vara tvåvåningsbyggnader, åt smalgatorna räckte det med envåningshus och åt vallgatorna gick det bra med små hyreshus för mindre bemedlade. Det krävdes ett drygt arbete med att dränera och fylla upp på tomterna innan det gick att bygga hus. De enskilda gårdarna var av standardtyp, helt kringbyggda med det egentliga bostadshuset mot huvudgatan med stallbyggnaderna och ekonomiutrymmena längre tillbaka på tomten.
Många hade inte råd att bygga enligt kungens krav utan tvingades uppföra enkla ”hytter” eller ”stikkehus” i trä på sin tomt. I synnerhet de av kriget hårt drabbade Väborna, vars boningar hade förstörts när Vä skövlats, hade mycket svårt att efterleva kungens krav.
Uppförandet av bebyggelse på Allön försvårades också av stadens osunda läge och bristande hygieniska förhållanden, vilket gjorde det riskabelt att flytta in till sanka och ohälsosamma Allön. Fästningen stod klar 1614 men ännu 1622 fanns – trots att kungen lockade med skattefrihet och andra förmåner för dem som flyttade till Allön – endast 49 husägare till de 190 tomterna. För Christian IV förblev under hans livstid bebyggelseutvecklingen på Allön en besvikelse
Det var 1843 som frågan väcktes om att lägga ner Kristianstads fästning, beslutet togs 1847. Året därpå kom Kungl. Maj:t bifall till att också fästningsverken fick rivas, vilket sedan skulle realiseras efter en rivningsplan 1852. År 1857 beslutades emellertid att en del av de norra utanverken med vallgravar skulle bevaras. Den del som bland annat innefattade norra stadsporten revs 1900-1901. Själva omfattningen till stadsporten (“Norreport”) tillvaratogs, flyttades och står sedan 1913 uppsatt vid västra gaveln av den norra kasernbyggnaden (“Norra kasern”), som för övrigt är en av landets äldst bevarade kasernbyggnader. Omfattningen till den andra stadsporten i söder finns sedan 1915 placerad vid Tyggården mot Östra Boulevarden.
Vid tidpunkten för Kristianstads upphörande som fästningsstad bodde omkring 5500 personer inom vallarna, garnisonen inräknad. År 1860 avslutades raseringarna av fästningsvallarna och igenfyllningen av vattengravarna.
Ett av de viktigare årtalen i stadens historia är onekligen tidigare nämnda 1847 och beskedet från Stockholm att Kristianstad skulle upphöra som fästning. Befästningsvallarna kunde då äntligen börja rivas och staden gavs därmed möjlighet att expandera utanför den trånga fästningsvallen. När Kristianstad upphörde som fästningsstad 1847 raserades vallarna och på Östra och Västra Boulevarden uppfördes bebyggelse i rik putsdekor och klassicistisk anda. Särskilt längs Västra Boulevarden är denna bebyggelse fortfarande väl bevarad.
På en karta från 1847 används ordet ”Boulevard” för första gången för stadens vidkommande. Vintern 1848 börjar man söderifrån bygga det som i dag utgör Västra Boulevarden. De stora boulevarderna i Paris började byggas 1853. Alltså var Kristianstad flera år före Paris med boulevarder.
Det är inte heller i första hand boulevarderna, som det anges i äldre litteratur om Kristianstad, som fick Kristianstad att kallas Lilla Paris. Första gången Lilla Paris dyker upp i lokal skrift är 1814, flera årtionden innan boulevardernas tillkomst, och då i anknytning till stadens societetsdamers stora förtjusning i lyxiga kläder och prydnader. Allt tyder på att vi ska tacka dåtidens modemedvetna Kristianstadsdamer för epitetet Lilla Paris.
Kenth Olsson