Bild: Fotot fångar in läsarens dubbla frågeställning. Lastageplatsen vid Långebro, som syns i bakgrunden, kom till i samband med Kristianstads grundande för pråmtrafik till och från hamnen i Åhus. Yllefabriken, i folkmun Yllan, grundades nästan 300 år senare. De två har inga samband.
Strax till höger utanför bild låg Yllan. I förgrunden ses 23-åriga Lyngbytösen Asta Andersson under en paus från sitt arbete på Yllan. Hon anställdes 1950 då fotot togs och Yllans storhetstid ännu höll vid samt broar fortfarande kunde öppnas för vattentrafik. När hon slutade 1955 hade textilkrisen slagit till och Yllans dagar var räknade, likaså den sista pråmen på Helgeån.
Kom Lastageplatsen vid Långebro till för stadens största företag Yllefabriken? Hur lyder deras berättelser? (Assar L-K).
Det skiljer närmare 300 år emellan deras tillkomst. Yllefabrikens produkter transporterades inte via Lastageplatsen, men fabrikens uppfördes ändå nära Helgeån eftersom luftfuktigheten var gynnsamt för produktionen. Lastageplatsen vid Långebro kom till som livlina för den nya staden på Allön och anlades redan av Christian IV, medan Yllan grundades 1898 av kvarnägaren Mårten Perhson i Kristianstad. Men vi tar allt från början och inleder med Lastageplatsens historia:
Alltsedan Kristianstads grundläggning har det funnits en miniatyrhamn invid Helgeån vid Långebro, i folkmun Lastageplatsen, med pråmtrafik till och från hamnen i Åhus. Annars hade Christians nya stad på Allön inte klarat försörjning och försvar. Pråmtrafiken bedrevs i århundraden, men med flera uppehåll när vattenleden blev ofarbar på grund av bristande underhåll, men framför allt på grund av Gropahålets tillkomst i Yngsjö 1775, som sänkte vattennivån i kanalerna och gjorde dem obrukbara under 80 år.
Från hamnen i Åhus gick på 1700-talet åtskilliga stora skepp i trafik på Medelhavsländerna, varifrån bland annat den viktiga handelsvaran salt hämtades. Vid återkomsten ankrade fartygen utanför det grunda hamninloppet på den så kallade Spanska redden, som fått sitt namn just efter dessa Spanienfarare. På Spanska redden lastades skeppsvarorna på pråmar och småbåtar som förde in lasten till utstickarbryggorna inne i hamnen. Efter omlastning transporterades varorna uppför Helgeån till Lastageplatsen och i motsatt riktning gick bland annat pottaska, beck, alun och trä – denna tids viktigaste exportvaror.
Efter upprensning av vattenleden grundades Christianstads Pråmbolag 1865 för att sköta kanaltrafiken. Sjöfarten på Helgeån var vid denna tid – innan järnvägarnas tillkomst – ännu livsviktig för staden Kristianstad. Så sent som 1881 passerades Graften i Härnestad av inte mindre än 914 fartyg och pråmar. Det innebar att brovaktaren i Härnestad med handkraft fick öppna och stänga den svängbara ”Schackabron” flera gånger per dag. Sträckan Åhus – Kristianstad räknade flera öppningsbara broar.
Christianstads Pråmbolag avvecklade sin trafik på Helgeån 1889, då hade järnvägarna tagit över. Men övrig pråmtrafik fortsatte i mindre regi en bra bit in på 1900-talet. Den nuvarande stålbron i Härnestad fungerade som svängbro ända till 1952.
Brännvinskungen L. O. Smith öppnade 1865 en spritfabrik vid Lastageplatsen (byggnaden syns i bakgrunden till höger på fotot) som utvecklades till Skånes största. För att sjövägen kunna transportera spriten till hamnen i Åhus lät han upprätta en egen ångbåtstrafik på Helgeå med flera båtar. I Kristianstad lossades pråmarna vid Lastageplatsen, men då det gällde varor avsedda för packhusen på Fisktorget (vid nuvarande Sommarro), stakades eller drogs pråmarna upp till den intilliggande Fängelsebron. Ända till 1873 kunde segelpråmarna ta sig in till centrala Kristianstad.
Det var strax söder om Smiths spritfabrik som Skånska Yllefabriken, i folkmun Yllan, uppfördes som det första riktiga storföretaget i Kristianstad. Fabriksbyggnaden finns kvar än i dag och minner om det industriella genombrottets höjdpunkt kring förra sekelskiftet, men också slutet på den textilindustriella epoken drygt 80 år senare.
Det var Mårten Pehrson, grundaren av stadens stora valskvarn, belägen invid nuvarande Barbackaområdet, som 1898 lanserade idén om en yllefabrik på Söder i Kristianstad. Två år senare, den 1 april år 1900, kunde den första ullen kardas, spinnas och vävas i den nyuppförda fabriken. Vid den officiella invigningen två månader senare, den 31 maj, skrev Kristianstads Läns Tidning att fabriken ”var den största i sitt slag i Skandinavien”. Fabriksbyggnaden var 36 000 kvadratmeter stor, inrymde 80 vävstolar och sysselsatte 200 anställda som enligt tidningen ”tillverkade korderojer, kamgarner, dofflar, kommisstyger och konfektionsvaror”. Det blev dessutom den enda fabriken i Kristianstad med fabriksvissla.
Fram till andra världskriget gick det upp och ner för Yllan, innan de höga krigspriserna resulterade i en gyllene storhetstid. Åren efter krigsslutet var verksamheten som störst. Företaget var i stort behov av nyanställda och som ett led i att framstå som attraktiva öppnades 1946 intill Yllan stadens första barndaghem Uddegården (som fortfarande är namnet på en av kommunens förskolor i området) för de anställda som behövde barnpassning. Året efter räknade Yllan 651 medarbetare och 84 tjänstemän. Som mest hade Yllan 1100 anställda, varav hälften kvinnor, och 200 vävstolar. Filialer öppnades i byarna runt om staden, bland annat i Lyngby.
Apropå Lyngby: På det publicerade fotot till denna artikel syns en av de anställda, Asta Andersson från just Lyngby. Hon arbetade för Yllan 1950-55 (därav en kortare tid på filialen i Lyngby) på ”lagningen” förlagd till fabrikens andra våning, där tygerna synades på glasbord. Arbetet var monotomt, men inte bullrigt som på bottenvåningen där vävstolarna slamrade med skadlig bullernivå.
På lagningen hade kvinnorna till sin hjälp en plysch i form av en stor spetsig pincett som nyttjades för att luckra upp knutorna så att de skulle bli enklare att lösa upp. Att laga krävde ett stort tålamod, upplevdes som ett evighetsarbete och det stod ingen man ut med i längden, därför arbetade enbart kvinnor på lagningen.
De fem år Asta Andersson tjänstgjorde inneslöt Yllans uppgång och inledande fall. Fotot är taget 1950, då Yllan hade 729 medarbetare och 95 tjänstemän. Mer än hälften av fabrikens produktion bestod detta år av kostymer, medan resterande produktion som damkapptyger, skiddräkttyger, trenchcoattyger, paletå- och ulstertyger och tyngre sporttyger stod för en tiondel vardera. Lokalerna hade 1950 moderniserats med lysrörsbelysning, luftkonditionering monterats in samt hälften av vävstolarna automatiserats.
Yllan sågs som en arbetsplats för kvinnor, men här arbetade lika många män, däremot var arbetsuppgifterna uppdelade på kvinnligt och manligt. Sammanhållningen bland kvinnorna var stark, men ackorden var stressande och riskerade att skapa konflikter dem emellan då alla ville tjäna mest och vara bäst.
På grund av ackorden fanns det sällan tid för kafferast. Varje vävstol hade en klocka där man kunde läsa av hur många löpmeter tyg man hade vävt under sitt pass. Klockorna nollställdes efter varje skift för att ingen skulle kunna åka ”snålskjuts” på andras prestationer. Arbetet vid vävstolarna var helt kvinnodominerat. Det var oerhört bullrigt, det gick inte att prata med varandra hur nära man än stod (”man hörde inte ens sin egen röst”, enligt en anställd). Några hörselskydd erbjöds inte. Först en bit in på 1950-talet ändrades regelverket så att även män fick arbeta i spinneriet.
År 1950, då fotot blev till, var också året då den legendariske Nils Enberg slutade som VD för Yllan efter 37 år på posten. Han efterträddes av sonen Kaj Engberg som redan året efter i sin första verksamhetsberättelse konstaterade att: ”Efter ett och ett halvt decennium av ständig högkonjunktur har ylleindustrin under 1951 kommit i ett krisläge, som möjligen kan vara inledningen till en flerårig period av svårigheter”. Och han skulle få rätt. Året därpå avsatte riksdagen medel för stödköp av uniformstyger och filtar i hopp om att undvika en stundande arbetslöshet inom ylleindustrin. Men det fördröjde bara det oundvikliga. Innan årtiondet var till ända hade denna en gång Skandinaviens största fabrik gått i graven.
Fabriken gick med fortsatt, om än liten vinst, även de två följande åren efter fotots tillkomst. År 1954, Asta Andersson näst sista år på Yllan, inleddes raden av förlustår. Men fabriken stod fortfarande detta år för en tiondel av Sveriges produkter av ylletyg och en vår- och en höstkollektion bestående av 250 olika tyger i ett 60-tal olika kvaliteter presenterades. Bolaget kunde dessutom i skrift skryta med ”att den väv som årligen lämnar fabriken, skulle räcka till en 1,5 meter bred matta från Kristianstad till Rom, en sträcka på 1 500 kilometer”.
År 1955, det sista anställningsåret för Asta Andersson, kunde hon och medarbetarna nyttja flera för den tiden speciella förmåner: Inom fabrikens väggar erbjöds kafé och bibliotek, musikutsändningar fyra gånger om dagen, barvagnar som passerade genom fabriken, medlemskap i konstförening och en egen idrottsförening med hela 11 sektioner samt tennisbana i fabrikens trädgård. Tyg var enormt eldfängt, men rökning tilläts på kaféet och på toaletterna (!).
Arbetstiden var antingen dagtid eller tvåskift. Man använde sig av stämpelkort och tidur och Asta och de övriga kunde hämta ut sin veckolön på torsdagar och köpa tyger till partipris via löneavdrag. Ibland blev det närmast slagsmål om det billigaste tyget!
Men textilkrisen var ett faktum och det fanns ingen återvändo. Den 9 mars 1959 gick Yllan med sina då 425 anställda i konkurs. Kristianstad stad köpte lokalerna och såg till att den textilindustriella verksamheten kunde fortsätta, dock i begränsad utsträckning och i olika faser och former. Efter AB Skånska Yllefabrikens existens 1898-1959 blev det efter rekonstruktionen AB Skånska Ylle 1959-68 (sistnämnda år arbetade på fabriken 250 personer) och sedan Kristianstads Yllefabrik AB 1968-73 (sistnämnda år 50 anställda).
Parallellt blev delar av fabriksbyggnaden redan från 1960-talets mitt företagshotell och med tiden även konferenscenter. Efter olika ägarkonstellationer i mitten av 1980-talet avvecklades den kvarvarande driften 1989, då bestående av ett spinneri med 15 anställda.
Varför vi i dag har så stor kunskap om hur det var för kvinnorna att arbeta på Yllan, har sin grund i det projekt som startades 1997 på Söderportgymnasiet i samarbete med Regionmuseet. Under det relevanta ämnet Kvinnohistoria fick ett antal gymnasieelever möjlighet att möta och intervjua kvinnor som arbetat på Yllan under 1950-talet. Projektet mynnade ut i skriften ”Yllan – en kvinnoarbetsplats på 1950-talet”. En av dem som intervjuades var Asta från Lyngby.
Yllan fick sin definitiva slutpunkt som dotterbolag till Marieholms Yllefabrik 1973-1989. Men för de äldre kommuninvånarna slutade den riktiga Yllan att existera redan 1959. Då hade Asta lämnat Yllan och kompisarna på ”laget”. Hon gifte sig 1955, flyttade till Yngsjö och fick med tiden tre barn, däribland undertecknad.
Kenth Olsson