Att vara avundsjuk är faktiskt inget jag brukar ägna mig åt. Jag har liksom fullt upp med att leva mitt eget liv och göra det så roligt som möjligt. Så får andra försöka göra samma sak med sin egen tillvaro. Det är en riktigt bra livsfilosofi som jag inte har någon som helst tanke på att förändra.
Jag tycker också väldigt mycket om när mina vänner är duktigare än jag själv är på olika saker. På det sättet har jag fått för mig att även jag utvecklas och lär mig. Det är alltså inte alls förknippat med någon avundsjuka – jag vill bara bli bättre på så mycket som möjligt. En annan möjlighet är att strunta i att försöka förkovra sig och istället be vännerna om hjälp. De som vet.
Det är precis vad jag borde ha gjort för ett tag sedan när jag snubblade över informationen om att hemorrojdsalva var perfekt för att få bort påsar och rynkor under ögonen. Först trodde jag så klart att det var ett skämt, men ju mer jag läste desto osäkrare blev jag. Tydligen är detta ett knep som supermodellerna har använt sig av i – ja, decennier, verkade det som.
Eller så här: ALLA verkade känna till det här. Utom jag. Och plötsligt fick jag en liten ingivelse: att överraska min extremt trendkunniga väninna med, för mig, oväntad kunskap. Jag räknade naturligtvis inte med att hon var ovetande om detta magiska trick, men jag tänkte att hon kanske skulle bli imponerad över att jag visste.
Nästa steg skulle givetvis vara att inhandla en hemorrojdsalva för att prova om det fungerade och hur pinsamt är inte det? Förskonad från att någonsin behöva fråga efter det på ett apotek fick jag plötsligt lite kalla fötter. Folk skulle givetvis tro att jag skulle ha salvan till något annat och frågan var: behövde man känna sig pinsam för det?
Jag var inte säker men kom på att jag veckan efter skulle besöka en väninna som bor i London. Ha! Där hade jag lösningen. Ingen i Kristianstad skulle någonsin behöva veta. Min londonbaserade väninna blev också ruskigt imponerad (pluspoäng till mig) över att jag hade koll och vi gav oss med stor entusiasm ut i London för att leta hemorrojdkräm.
Det var inte helt lätt – vad heter det till exempel på engelska? Någon som vet, så där rätt upp och ned? Till slut ramlade vi i alla fall ut ur en butik med en påse i handen och nu skulle det provas direkt. Vi var jätteivriga och såg fram emot denna omedelbara föryngringsprocess. Före- och efterbilder skulle självklart tas.
Men det var något som var fel. Det här var ingen kräm – det var piller. Vi läste på förpackningen. Stolpiller. Inte visste vi att hemorrojder kunde botas även på detta sätt. Men det var försent att backa ur nu. Alltså gick vi tillbaka in i butiken och den här gången tvingades vi fråga en ur personalen eftersom vi inte hittade någon kräm i hyllan.
Om jag säger så här – det kändes inte ett dugg mindre pinsamt än jag hade föreställt mig att det skulle ha gjort på Apoteket hemma. Inte ett dugg. Och expediten fnissade. Han gjorde faktiskt det. På det hela taget blev upplevelsen inget vidare. Det är möjligt att vi hade lite mindre påsar under ögonen och var slätare, men nej. Det gick liksom inte att bortse ifrån vad det var för kräm vi använde så jag lade ned projektet ganska snabbt. Den där erfarenheten kunde jag egentligen ha besparat mig själv.
Åsa Scharin