Det där med fysisk ålder har aldrig haft någon betydelse i mitt liv. Jag liksom bara ”lever på” och har alltid gjort det. Min livsplan har ingenting med ålder att göra – den går helt enkelt ut på att göra livet så roligt och behagligt som möjligt. Inte en enda dag får gå förlorad. Det har jag helt enkelt inte råd med.
Med åren börjar jag dock tycka att det blir svårare och svårare att veta hur gammal man egentligen är. Själv känner jag mig som jag alltid har gjort, men blir ibland påmind om att tiden har gått en smula. Bland annat när vänner börjar prata om att dra ner på jobbtempot och flytta till något mindre och planera för sin pension.
Jag står bredvid och undrar vad sjutton det är som händer. När förändrades livet och tog den här riktningen? Är det något jag har missat? Jag får verkligen inte ihop mig själv med min fysiska ålder. Livet har ju knappt hunnit börja. Tycker jag.
Därför blev jag lite glad när jag fick höra att grannens son inte tycker att jag borde få vara ensam hemma eftersom jag – enligt hans uppfattning – är ett barn. Eller när jag häromdagen var på väg till bilen med oknutna gympaskor och en tant (möjligen tio år yngre än jag) vevade ner sin bilruta och sa: – Du måste knyta skorna, flicka lilla, annars kan du snubbla på skosnörena.
De tvära kasten mellan hur olika man kan uppfattas av folk är intressanta och det är kanske därför jag känner mig så förvirrad. Förra veckan var Pojkvännen och jag i Bilbao med goda vänner. När vi promenerar till hotellet efter en mysig middag går min väninna och jag sakta i armkrok och pratar förtroligt. Pojkarna går något tiotal meter framför oss.
Plötsligt möter vi ett ungt, snyggt par som bekymrat kommer fram till väninnan och mig och frågar: – Behöver ni hjälp? Vi stirrar på dem som i chock och svarar nekande medan våra män bryter ihop på gatan längre fram och stönar: – Herregud, vi är gifta med två pensionärstanter! Efteråt ångrade vi att vi inte hade frågat vad det trodde att vi ville ha hjälp med? Kanske menade de hjälp med att tillkalla ambulans, men det kunde ju faktiskt också ha handlat om att visa vägen till närmsta bar…
Inte blev det bättre när min kollega och jag satt och åt lunch på stan i förra veckan, hon med en stickad, snygg mössa på sig. Plötsligt kommer vår kamrat Klädhandlaren in genom dörren och utbrister: – Det är bara gamla kärringar som har hatt på sig inomhus. Vi tappade plötsligt aptiten båda två.
Efter lunchen skulle jag till tandläkaren för att byta en trasig lagning. Samtidigt som jag sjunker ned i stolen förklarar jag för min supergulliga tandläkare och hennes sköterska att jag minsann brukade få en present när jag var hos tandläkaren förut. De tittade på varandra och skrattade: – Du ska få en present av oss också om du har varit duktig när vi är klara – vi har stor vana att jobba med barn.
Den rosa plastdelfinen, som jag själv fick välja ut, har naturligtvis fått en hedersplats på mitt nattduksbord. Det gäller att ständigt påminna sig om att man faktiskt kan få vara alldeles ålderslös, om man så vill.
Åsa Scharin