Bild: Våren 1955 släcktes den sista gatlyktan i Kristianstad av stadens lykttändare, Karl Österberg.
Foto: Jönsson Bilder.
När fick Kristianstad elektriskt ljus?
Efter många år av politisk oenighet fick Kristianstadsborna äntligen njuta av elektriskt ljus 1902. Men det skulle gå mer än ett halvt århundrade innan elektriciteten slog ut gasen. Stadens sista gaslykta släcktes 1955.
Frågan om elektrisk belysning hade förts på tal i Kristianstad på 1880-talet, men då fanns inget intresse. Det var gas som gällde. Det första gasverket hade stått klart redan 1860 och då kunde också 100 gaslyktor tändas längs stadens gator.
Efter flera års utredande konstaterade fullmäktige än en gång 1890, ”att då intresset för införande av elektrisk belysning är ringa bland stadens invånare, borde icke några kostnader nedläggas för dylik belysnings införande”.
Sedan följde ytterligare ett årtionde debatter mellan gas- och elförespråkare. Efter att fler än 100 personer inom och utom landet involverats i utredningar om byggandet av ett elektricitetsverk i Kristianstad, ansåg stadsfullmäktige tiden mogen för att ånyo dryfta frågan. Då hade ett nytt århundrade infallit.
Den 14 juni 1901 stod avgörandet i fullmäktige. In i det sista var oppositionsledaren Mårten Pehrson, ägare av stadens Kvarnbolag, motståndare till ett kommunalt elverk. Det skulle bli ”så dyrt att inte ens han själv skulle få råd med el och vad ska då den fattige säga om denna lyxbelysning?”. Sparbankskamrer Johan Fogelklou instämde i både anförandet och ömmandet för fattigt folk.
Frågan avgjordes genom votering med 21 röster för och 8 mot. Så byggdes ett kommunalt elverk för en kostnad av knappt 174 000 kronor. Men Frimurarna hade hunnit före och året innan installerat ett elverk i källaren som försåg Frimurarehotellet med elektriskt ljus.
Det kommunala elverket sattes i drift den 4 april 1902. Men det var inte bara Kristianstads elverk som blev färdigt detta år, utan även stadens nya gasverk. De byggdes sida vid sida på Söder. Gasverket var på flera sätt en förutsättning för elverket. De första fem åren drevs elverket med en gasmotor. De konkurrerade även om samma kunder.
Den första abonnentförteckningen visar att nymodigheten elbelysning inledningsvis bara attraherade ”fint folk” som grosshandlare, handlande, juvelerare, hovrättsjurister, fabrikörer, officerare, häradshövdingar och läkare. Arbetarklassen lyste med sin frånvaro. De som hade det riktigt illa ställt, och fick förlita sig till den tidens socialvård, fick emellertid elektriskt ljus att flöda över sin dystra tillvaro. Detta genom att ”Fattighuset” i Kristianstad 1903 blev stadens störste elkonsument.
Under lång tid konkurrerade gasen med elen i Kristianstad, men sedan gick det inte längre. Den 17 april 1955 släcktes den sista gatlyktan i Kristianstad av stadens lykttändare Karl Österberg. En kort tid därefter nedmonterades den ståtliga gaslyktan på Stora Torg. Den sista gasleveransen kom sommaren 1962. Sedan var det slut. En mer än hundraårig epok gick i graven.
Den elektricitet som mer än en tredjedel av ledamöterna i fullmäktige röstat mot, men sedan snabbt anammat efter införandet, hade efter 60 år vunnit slaget om att lysa upp staden Kristianstad.
Vilken var den kände författaren Hjalmar Söderbergs koppling till Kristianstad?
Den 1 december 1891 anlände Hjalmar Söderberg till Kristianstad. Det var Kristianstadsbladet som hade knutit till sig en av vårt lands vid den tiden mest uppmärksammade författare. Men det blev snart uppenbart att han aldrig trivdes, varken med staden eller med tidningen.
Hjalmar Söderberg fick inte den tjänst på Dagens Nyheter han hoppats på. I stället sökte han och fick en tjänst på Kristianstadsbladet, som precis hade börjat utges som sexdagarstidning. Han var 22 år då han lämnade Stockholm för landet. Uppenbarligen visste han inte var den obetydliga småstaden Kristianstad låg någonstans och blev överraskad när tåget började köra söderut.
Om sitt första arbete i staden och på Kristianstadsbladets redaktion, berättar han i ett brev till en vän:
”Tänk dig”, skriver han,” en liten dum, rektangulär förbannad småstad, där man inte känner en katt, presenterar sig för tre prissar, som gör anspråk på ens intresse för samma saker som upptar dem själva, installerar sig i ett ruggigt näste med flottiga tapeter…”. Vid ett annat tillfälle skriver han: ”Denna stad är en ganska sorglig företeelse: en liten dum och smutsig rektangel med kyrkan i ena ändan och läroverket i den andra”. Sedan även följande: ”Om man vill glömma hvar man är, bör man se mot stjärnorna; de lysa lika vackert överallt, och de verka aldrig småstad”. Citaten hör till de mest citerade vad som avser omdömen om Kristianstad.
Men den Kristianstadsfödde författaren Fredrik Böök gjorde allt för att lansera en motbild. Han ansåg att ”beskyllningen för smutsfärdighet är fullkomligt oförtjänat” och fortsatte: ”Jag kan inte erinra mig att någonsin ha sett trottoarerna lysa så vita i solskenet som i Kristianstad på 1890-talet. Själva vattenpussarna blixtrade himmelsblåa”.
Varför var då Söderberg så avog mot Kristianstad? Ja, en del grundades säkert i den känsla av ensamhet och tristess som präglade hans tillvaro under den korta tiden i ”knektarnas och juristernas stad” med dess starkt markerade klasskillnader, dominerad av ämbetsmän och officerare. De tydliga sociala strukturerna blev nog en liten chock för Söderberg med alla guldsmidda uniformer, rikt ordensbehängda frackar och fraserande sidenkreationer som gjorde oscarsbaler och andra societetsmönstringar till ögonfägnande skådespel, där ett vitt streck på dansbanan strikt markerade tillträde för olika klasser.
Själv tillhörde Söderberg inte denna societet, han var den föraktade murveln och sattes på plats därefter. I Kristianstad brydde sig ingen om att han i huvudstaden redan sågs som en lovande författare, omtalad och uppmärksammad. Han skriver om hur ställd han blev när han blev tilltalad med sitt familjenamn, men utan vidhängande ”herr”, vilket fyllde honom med oerhörd ”häpenhet”.
Den växande melankolin resulterade bland annat i novellen ”Mardröm” som han skrev under vistelsen på Allön. Hans summering av tiden i Kristianstad är mörk: ”Jag har inte genomgått någonting. Jag har haft tråkigt”.
Han stod ut i knappt fem månader. Sedan lämnade Söderberg Allön i april 1892 för att aldrig mer återvända till Kristianstad, eller Kristianshål, som han själv kallade staden.
Hjalmar Söderberg kom sedan att bli en av Sveriges allra största författare. Många av hans verk betraktas idag som klassiker, där ”Doktor Glas” räknas till hans främsta.
Agneta R undrar varför det finns ett område i Kristianstad som heter Blekedamm?
Hon utvecklar sin fråga så här: ”Rigshospitalet i Köpenhamn är ju beläget på en mosse där man hade ett antal dammar för blekning av textilier. Vi har ju ett Blekedamm här i Kristianstad vid vårt Centralsjukhus. Kan det ha varit blekningsdammar där också? Eller låg den delen under vatten historiskt sett?”
Svar: Området Blekedamm i östra Kristianstad har jag funnit på ritningar första gången 1747, stavat ”Bleke Dammen”. Men området var inte någon damm utan namnet på ett högre parti backar som utgjorde en naturlig fördämning mot Nosabyviken (Nosabysjön kom att torrläggas under 1800-talets andra hälft).
”Dammen” hänger i denna kontext samman med verbet ”dämma”, det vill säga ett hinder för vattnet att tränga fram. ”Bleke” kan i sin tur härledas från den blekning av lin som skedde på backarna. Parentetiskt kan nämnas att intilliggande ”Stafvers backarna”, som betyder backarna med träpålar, ingick i nämnda naturliga dämning mot Nosabysjöns vatten. Alltsammans en bit från där Centralsjukhuset ligger i dag.
Kenth Olsson
Gaslyktorna från Kristianstad lyser upp Carlslund i halländska Steninge
När jag skickade in månadens artikel till redaktör Tomas Tillberg fick jag ganska omgående ett meddelande: ”Jag vet var flera av lyktorna blev av, de hamnade i Steninge.”
Mitt intresse vaknade naturligtvis och jag var tvungen att intervjua Tillberg för att gå till botten med detta.
Hur fick du reda på att gaslyktorna i Steninge kom från Kristianstad och framförallt, hur hamnade de där?
-Jag är ju väldigt intresserad av historia och jag tyckte jag kände igen gaslyktorna eftersom de har ett ganska speciellt utseende.
Då blir jag extra nyfiken på vad du gjorde i Steninge av alla ställen?
-Jag har min särbo i Steninge sedan åtta år och jag är där ganska ofta. Det är en spännande plats och jag har forskat en hel del kring dess historia. Så pass mycket, faktiskt, att jag haft föreläsningar för befolkningen där om deras egen historia.
Under en rundvandring som jag höll, så fastnade min uppmärksamhet på de vackra gatlamporna som fanns både i allén och i anslutning till gården Carlslund. Nuförtiden är lamporna ombyggda till att drivas med elektricitet. Jag frågade ägarna till gården om de visste något om lyktornas historia och de kunde bekräfta att de kom från Kristianstad. Då ökade pulsen markant och jag var ju bara tvungen att ta reda på hur de hamnat där. Efter en del forskning förstod jag sambandet. På gården Carlslund drev en gång i tiden, med start på 1930-talet, en omfattande nejlikeodling som var välkänd och som gav en stor mängd arbetstillfälle i Steninge med omnejd. Blommor skickades kors och tvärs över landet.
Nejlikeodlingen drevs av två bröder, George och Folke Norrgren där Folke var pappa till dagens ägare av gården. George och Folke hade en bror, Snorre (sic!), som arbetade som lärare och rektor i Kristianstad. Det kom till brödernas kännedom att det fanns en framgångsrik nejlikeodling i Hammarslund utanför Kristianstad. Den ene brodern åkte då helt enkelt dit och på så sätt lärde han sig hur man odlade nejlikor på bästa sätt. Med sig därifrån hade han med sig ett antal gaslyktor på en lastbil. Man hade precis börjat avveckla gasdrivna lampor i Kristianstad och den blivande nejlikeodlaren tog helt enkelt chansen att plocka med sig några lyktor som ändå skulle skrotas. När energikrisen kom på 1970-talet och samtidigt importen av utländska blommor ökade till Sverige gick tyvärr nejlikeodlingen i Steninge i konkurs och de stora växthusen revs. Idag är verksamheten bara ett minne blott men lyktorna från Kristianstad pryder fortfarande sin plats och kastar sitt ljus över allén och gårdsplanen.
Kenth Olsson