Glimmingemordet
Bild: Nils Peter Persson Hagström – ”missdådarens Kainsmärke stod tryckt i hans ansikte”, skrev den okände författaren om massmördaren från Glimminge.
För bara några veckor sedan klev göingen Nils Peter Persson Hagström fram ur den dunkla kriminalhistorien på nytt. Det är 128 år sedan Hagström mördade fyra personer i Glimminge, några kilometer norr om Broby, och blev landets då mest fruktade brottsling. Kort efter avrättningen i Kristianstad 1887 gav Bååths tryckeri i Malmö ut ett litet häfte om morden, ”Glimmingemördarens hämd”.
Det är detta häfte som doktorn i pedagogik, Nils-Åke Sjösten i Hanaskog, nu i början av maj 2014 ger ut på nytt. På modern svenska.
– Den ursprungliga berättelsen så som den är skriven är ett kolossalt pekoral. Det var det som från början intresserade mig. Att översätta och göra berättelsen begriplig, berättar han, och tillägger att han dessutom är intresserad av kriminalhistoria.
Nu har häftet kommit ut och Nils-Åke Sjösten har redan fått förfrågningar om att hålla föredrag och berätta om de förfärliga händelserna som timade i Glimminge.
Här finns alla ingredienser för ett klassiskt drama, som obesvarad kärlek och hämnd, men också rykten om slagsmål i häktet och poliskonspirationer inför rättegången, innan bilan slutligen faller över Hagströms huvud på fängelsegården i Kristianstad.
Exakt vad som hände den där januarinatten 1886, och varför, är svårt att reda ut. Berättelsen som nu Sjösten ger ut på nytt är i sin tids anda fylld av överdrivna bloddrypande detaljer för att skapa sensation, och även i samtida tidningsartiklar är det inte ens riktigt säkert att alla namnen på de inblandade är korrekta.
– Det är alltid svårt att få fram en helt opartisk sanning, säger Nils-Åke Sjösten.
Nils Peter Persson föddes i alla fall den 25 november 1853 i Ekeröd utanför Osby. När han värvades i det militära fick han tillnamnet Hagström.
I boken beskrivs han som:
”något mindre med ovanligt frånstötande ansikte och en sällsynt orolig och irrande blick ur de små skelande, grågröna ögonen.”
– Det här är typiskt för hur man förstärkte bilden av en lömsk och farlig figur. I själva verket var han 1,85 lång och enligt många kvinnor hade han ett tilltalande yttre, berättar Sjösten.
Redan som liten var Hagström en orosande. Han ringde i matklockan på fattiggården så att gubbarna ute på fältet trodde det var dags att bege sig hem, och han skaffade bössa och for runt i skogarna så att folk blev rädda för honom, berättar Ernst Olofsson (1899-1987) i en efterlämnad text från sin far.
Den blivande mördaren Nils Peter Persson hade varit vaktepojk hos Ernst Olofssons farfar, Sven Jönsson i Hamsarp.
I Glimmingemördarens hämnd berättas hur Hagström förälskat sig i Karolina, dotter till Johannes Sonesson i Glimminge. Men hon hade redan valt Per som sin kommande make. Då svor Hagström på att lyckan inte skulle bli deras. Någon skulle hindra deras giftermål.
– Vem då? undrar Per.
– Döden, sade Nils och kastade en triumferande blick på sin rival som spratt till och bleknade.
Sedan blir Nils Peter Hagström militär, värvar sig vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad, men rymmer hem till mor och åker upprepade gånger fast för stöld. Han släpps från Malmö stadsfängelse strax före jul 1885 och beger sig mot sina göingska hemtrakter. Per har hunnit gifta sig med Karolina och de har fått en liten dotter. Per har dessutom hunnit omkomma i en olycka i samband med järnvägsbygge.
Så bygger den okände författaren upp spänningen till sitt drama Glimmingemördarens hämd.
Det förekommer också en scen i boken där fången Hagström ser brudföljet med Per och Karolina och uttalar svavelosande eder och förbannelser över de nygifta.
Frågan är om den här kärleksrivaliteten verkligen existerade eller om den ändå inte bara var ett sätt att ytterligare romantisera och förstärka eposet. Möjligen fanns det emellertid ett motiv av hämnd, men det handlade enligt de samtida tidningarna om att ett av mordoffren hade medverkat till att Hagström hade hamnat i fängelse.
– Per i berättelsen hette dessutom i verkligheten Sven och Carolina Carlsdotter var inte dotter i huset, utan svärdotter, och Sven var heller inte far till den lilla flickan, rättar Nils-Åke Sjösten den okände berättaren ytterligare.
Uppgifterna har han fått av Margit Hallberg i Hemmeströ, vid Bjärnum, vars farfar var gift med dotterdottern till det äldre paret som mördades.
Den elfte januari 1886 kommer Hagström till åbon Johannes Sonesson, som bor på ett hemman i anslutning till Glimminge gård, tillsammans med hustrun Lovisa Thufvesdotter och svärdottern Carolina och hennes sjuåriga dotter, Clara.
Ingen i familjen känner igen Hagström, som kallar sig för Pettersson och berättar att han är rallare vid järnvägsbygget. Ur Glimmingemördarens hämd:
”Fängelseluften hade förändrat Hagström. Den hade blekt hans anletsdrag och urholkat hans kinder och det buskiga mörka helskägget hade tjänat att på dessa år göra honom fullständigt oigenkännlig. Missdådarens Kainsmärke stod tryckt på hans ansikte, som uppvisade den mest utpräglade bovfysionomi man kunde tänka sig.”
Han inkvarteras över natten hos Sonessons, får höra talas om att den unga änkan har en sparad slant, och Hagström bestämmer sig för att söka upp pengarna.
Pengarna skulle vara skadestånd efter dödsolyckan då Carolinas man Sven omkommit i ett stenras, enligt Margit Hallberg. Oklart om det är i samband med järnvägsarbete.
Mitt i natten går Hagström till verket, men då står plötsligt Sonesson själv i dörröppningen med en skarpslipad tung yxa i handen. Nu går allting snabbt.
Hagström griper en flaska i närheten och kastar den i huvudet på Johannes Sonesson som sjunker ihop. Istället för att rymma fältet tar han upp yxan och går in i sovrummet och slår ihjäl Lovisa Thufvesdotter. Sedan går han in till Carolina som vaknat och säger att Johannes fått ett slaganfall och när hon går upp för att se efter honom går han bakefter och slår yxan i huvudet också på henne. Med en rakkniv skär han halsen av både Johannes och hans hustru. Som avslutning går han in till den sjuåriga flickan och skär halsen också av henne.
”… med ett enda långt snitt, så att blodet i en våldsam ström bröt fram ur det hiskeliga såret, färgande lakan och örngott med blodpurpur.”
Nu söker han förtvivlat efter pengarna, och rasande upptäcker han att de finns – på en bankbok! Han plockar på sig vad han kan, det blir sex kronor, lastar en släde, sätter eld på ladugård och boningshus och det bär av genom skogen.
Ganska snart upptäcker grannarna att det brinner hos Sonessons. Det fruktansvärda dådet upptäcks och Carolina som fortfarande är vid liv, om än svårt skadad, kan beskriva mördaren.
Carolina avlider fyra dagar senare. Då är Hagström redan infångad. Han har tagit sig till Stöttingen, en gubbe i Glabhult vid Kräbbleboda, som han tidigare haft obskyra affärer med, och som fungerat som hälare. Där försöker han hoppa ut bakvägen och springa ifrån lagens väktare, men grips slutligen.
Bevisningen mot Hagström är övertygande. När de får tag i honom har han klockor från Sonessons på sig. Man hittar också en blodig rakkniv.
Hagström nekar och tiden i häktet inför rannsakningen blir närmast en fars. Processen följs över hela landet och i Östergötlands Veckoblad den 11 juni 1886 läser man:
”… Hagström (…) uppför sig i cellen allt annat än tillfredsställande. Han förorsakar oupphörligt bråk och har mycket svårt att hålla sig lugn. Han bemöter vaktbetjäningen på ett pockande och hotfullt sätt samt är särdeles vild och oregerlig. Upprepade gånger under dagen tillkallar han, genom den i hans cell anbragta ringklockan, men då man kommer för att efterhöra vad han åstundar räcker han ut tungan och grimaserar som en illa uppfostrad skolpojke…”
– Jag är väldigt nyfiken på vem han egentligen var. Kanske var han bara en vanlig småtjuv, men det slog slint och han visste att om han åkte dit var det fjärde resan, vilket hade betytt ett mycket strängt straff, säger Nils-Åke Sjösten.
-Om Hagström levat i dag hade han sannolikt fått en diagnos på någon bokstavskombination, kanske fått mediciner, och sedan levt ett ganska normalt liv, tror han.
Inför rätten fortsätter Hagström hela tiden att neka till det fruktansvärda dådet och hävda sin oskuld. När Nils-Åke Sjösten för en tid sedan höll föredrag om Glimmingemorden på Vuxenskolan i Hässleholm fanns det personer i publiken som kunde berätta en detalj som tidigare inte varit känd.
Enligt dem skulle en polis placerats i cellen utklädd till brottsling. Denne satte igång att gråta något alldeles ohejdat och till slut var Hagström tvungen att fråga hur det var fatt. Då svarade ”medfången” att han ångrade sig så förskräckligt för han hade dödat en annan människa.
Hagström upplyste honom då:
-Det var väl ingenting. Jag har tagit livet av fyra personer!
När fängelseprästen går in i cellen och det blir tyst en lång stund befarar vaktpersonalen att Hagström tagit livet av också honom.
Trots åtta dygns mörk cell vägrar han emellertid fortfarande att erkänna inför domaren. Det enda som får honom något ur balans under tiden i häktet är när man drar ned hans tobaksranson. I tidningsreferat anges han som en ”ursinnig tobaksätare” och när han inte får sin tuggtobak river han puts från cellväggen och använder som ersättning. Östergötlands Veckoblad den 11 juni 1886:
”… hans redan tidigare allt annat än tilltalande utseende har härigenom blivit ännu ohyggligare.”
Nils Peter Persson Hagström dömdes till döden för de fyra morden.
I det skedet dyker en annan figur upp på scenen. Det är den ambulerande fängelsemissionären Carl Andersson från Vaxholm som tar sig an den dödsdömde innan avrättningen. Han hade tidigare umgåtts med andra dödsdömda som Alftamördaren, Yngsjömörderskan och Mälarmördaren Nordlund.
Carl Andersson är i sig en remarkabel människa som i ungdomen förvandlade sitt gästgiveri i den lilla byn Hössjö i Kronobergs län till ett fruktat tillhåll för allehanda skurkar. Han frälstes dock av den vackra klockarfrun Bergman och inledde istället en karriär som predikant.
En pikant detalj i alltihop är att denna vackra klockarfru blev skådespelerskan Ingrid Bergmans farmor.
Det sägs att Andersson och Hagström fick god kontakt och att Andersson fick höra sanningen av vad som hade hänt i Glimminge av Hagström. I boken Carl Andersson i Vaxholm av Karl Linge finns en känslosam beskrivning av Hagström och om hur samhället skapar brottslingarna. Enligt Linge ska Andersson, som medverkade vid avrättningen, innan bilan föll ha utropat:
-Hälsa Paradiset Hagström!
Den 29 mars 1887, elva minuter över åtta på morgonen, avrättades Nils Peter Persson Hagström på fängelsegården i Kristianstad. Ett trettiotal personer var närvarande och skarprättare var 66-årige Per Steijnech, portvakt vid Östra Tändsticksfabriken i Jönköping, som efter fullgjort värv emigrerade till Amerika.
Hagström fördes in på gården av fängelsepredikanten Cedervall. Han syntes lugn och han gjorde en ödmjuk bugning när han fick se några av fängelset vaktkonstaplar. Han stannade framför stupstocken, föll på knä, passade in halsen i stupstocken och började tillsammans med prästen recitera:
– Fader vår…
Då höjde bödeln yxan, ett snabbt hugg, huvudet föll ned i sanden och blodet pumpade ur den avhuggna halsens ådror. Professor Holmgren kastade sig fram och grep tag i det bortrullande huvudet för att se hur livet lämnade 33-årige Nils Peter Persson Hagström – mannen som blev Glimmingemördaren.
Per Erik Tell
Not: (Kainsmärke kallas det märke som Gud enligt bibeln satte på Kains panna när denne förvisades, efter att ha mördat sin bror Abel, 1 Mos 4:15.)