Jag skulle tro att jag köpte min första LP med Monica Zetterlund någon gång under andra halvan av 80-talet. LP:n var ingen av de så kallade hett eftertraktade originalen, vilka redan då hade börjat stiga i pris ganska ordentligt på skivmässorna i Sverige. Om det är en skröna vet jag faktiskt inte, men det sas redan då att japaner, som bevistade skivmässor i Sverige, hade börjat att köpa upp originalvaxen med Monica Zetterlund.
Däremot är jag helt säker på varför jag vid den tiden absolut inte kunde hålla mig längre, utan var tvungen att komma över vissa plattor med Monica Zetterlund. Den direkta anledningen var hennes fantastiska version av Olle Adolphsons fina stycke ”Trubbel”. Själva storyn i låten framgår naturligtvis lika bra med Olle själv, men det är Monicas version som sätter sig djupast. Men självklart var det även en del andra låtar med henne som legat och grott inom mig under många år.
Nu framgår det inte av texten på vilket sätt, eller i vilken utsträckning, som mannen i storyn frotterat sig med den ”andra” kvinnan. Men, han hade i alla fall glömt kvar lite prylar hos henne som hans, får man förmoda, äkta hälft, åter fick med sig hem. Oavsett så förstår man att ”den försmådda kvinnan” i storyn är ganska upprörd över mannens tilltag, men även över den andra kvinnan, eftersom hon inför mötet tar med sig en hammare under sin kappa. Emellertid redade de båda kvinnorna faktiskt ut det hela över några glas likör och cigariller. Vilket torde lära oss att några glas alkohol, efter den uppkomna och prekära situationen, inte alltid behöver leda till bråk och ovänskap. Utan även kan leda till försoning och kanske till och med, med vänskap. Nog om detta.
Men icke desto mindre, i sammanhanget måste naturligtvis även andra låtar nämnas som satt djupa spår, åtminstone hos mig. Exempel som: ”Sakta Vi Gå Genom Stan” och ”Stick Iväg Jack” (Båda med text av Beppe Volgers); ”Den Sista Jäntan” (Povel Ramel); ”Folkvisa I Från Sätra” (Monica Dominique/Lars Sjöberg); ”Visa Från Utanmyra” (Arr. Jan Johansson); ”Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha” (Olle Adolphson); ”Gröna Små Äpplen” (Text: Stikkan Andersson); ”Att Angöra En Brygga” (Lars Färnlöf) samt ”Donna Juanita” (från Hasse & Tages revy ”Spader Madame”) med musik av Franz Schubert, vilken är en story inom sex och samlevnad är något utöver det vanliga.
Det finns nog inte många svenskar som inte har någon typ av förhållande till Monica Zetterlund oavsett om det gäller hennes röst, eller hennes synnerligen omfattande låtskatt. Eller allt annat som hon mer eller mindre känd för. Exempelvis filmer som: ”Att Angöra en Brygga”, ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”, samt ytterligare ett tiotal. Vidare ett tiotal TV-serier, exempelvis: ”Söderkåkar”, ”Godnatt Jord”, ”Kulla-Gulla” och ”Någonstans I Sverige”. Därtill revyer och kabaréer med Hasse & Tage, Povel Ramel, Beppe Volgers, Kar de Mumma med flera, sammanlagt ett 15-tal.
Men tillsammans med framgång och berömmelse, faktiskt oavsett vad hon var inblandad i, följde även de inte alltför ovanliga problemen med alkoholism, misslyckade relationer och depression. Dessutom led Monica Zetterlund av obotlig ryggskada som hon lidit av under många år, vilken också orsakade att hon periodvis var ganska orörlig. Och med detta i åtanke måste man även beundra att hon ofta, kväll efter kväll, stod på olika scener och spelade teater, sjöng jazz, eller för den del, turnerade runt om i Sverige. På senare år oftast sittande på en stol på scenen. Dock inte i Tivoliparken i Kristianstad sommaren 1997 då jag såg henne med Jan Sigurd och nedanstående.
Mångsysslaren Jan Sigurd initierade under andra halvan av 1990-talet ett lyckat samarbete med Monica Zetterlund. Samarbetet resulterade i kabarén Zetterlund & Sigurd 1995, vilket var en jazzkabaré med jazzballader, nästan alla skrivna av Jan Sigurd, samt dennes monologer. Med på den följande turnén var även Musik I Skånes kammarorkester, samt Sture ”Stubben” Kallin på trummor, Fredrik Carlqvist på tenorsax och Lars Lundström på kontrabas. Samarbetet Sigurd och Zetterlund emellan resulterade även i CD:n ”Det Finns Dagar” 1997. Sigurd skrev de svenska texterna och delar av musiken, förutom spåret ”Måne över Stureplan” som handlar om mordet på Olof Palme och är en cover på ”Moon Over Bourbon Street”, skriven av Mr. Sting från The Police.
En ”större” anekdot: Från 1995 och typ åtta år framåt bodde jag i Malmö. I april 1999 blev jag på grund av en kortare utbildning i ”skrivande” (jo, det är faktiskt sant) bekant med den ansvarige för utbildningen, Jan Sigurd, vilken jag i samma veva även började hänga en hel del med. Oftast då under festliga omständigheter. (Från nu endast benämnd som ”Sigge”.) Vid ett tillfälle, en tidig fredagskväll under sommaren hemma hos Sigge. Efter att vi båda inmundigat ett antal glas rött, lirat vinyl, eller att Sigge ömsom slagit sig ner vid sin flygel för att framföra en ny komposition. Fick Sigge en fix idé, vilket inte var ovanligt, varvid han resolut tog telefonen och slog ett nummer ur sitt minne. Varvid jag efter en stund hörde honom säga: ”Du, jag har en kompis här som gillar dig jättemycket!” Och så vinkade han bort mig till den då fasta telefonen och sträckte över luren…
Efter att jag artigt presenterat mig blev jag aningen stel i kroppen eftersom jag snabbt förstod att det inte var någon mindre än just Monica Zetterlund i andra ändan. …Men vad i hela världen skulle jag tala med denna gigant om? Men så kom jag plötsligt på att jag under en hel del år tidigare, alltid haft texten till låten ”Trubbel” i fickan, då jag var ute i svängen med vännerna. Samt att jag och en oblyg speciell vän, ofta fick för oss att ”underhålla” andra, genom att vi båda acapella, sjöng hela låten ”Trubbel”, vilket då oftast skedde under sena efterfester, då vi båda, så att säga, kunde sjunga och folk ändå efter en helkväll på något av Kristianstads dåvarande disco hade gravt nedsatt hörsel.
Emellertid nämnde jag även för Madame Zetterlund om hur många LP och CD som jag då hade lyckats införliva i min samling, vilka hon medverkade på. Det var faktiskt redan då ganska många. Samt att jag även beklagade att jag inte lyckats få tag i de där dyrare och hett eftertraktade originalvaxen. Monica blev uppenbart uppsluppen av det jag berättade, varvid det rätt som det var, spontant slank ur henne. ”Du kan få alla mina LP, jag spelar ändå inte dem!”
Gissa om jag rös efter detta glädjande tillkännagivande. Vilket jag självklart berättade för Sigge om, då telefonsamtalet avslutats. Jag kan absolut inte säga att Sigge precis jublade efter mitt besked. Nej, för han hade inte en enda av Monica Zetterlunds LP-skivor. Looser! Och det var ju Sigge som var nära bekant med henne. …Så de LP-skivorna lyckades aldrig bli mina. Jag känd mig helt enkelt tvungen att backa… Men tänk om man haft dem idag, förmodligen signerade dessutom…
Nämligen, så sent som den 8 oktober 2017 var jag och denna tidnings redaktör på skivmässa i Göteborg varvid vi, på en vägg, såg Monica Zetterlunds femte platta ”Waltz for Debbie”, den med pianisten Bill Evans från 1964, alltså originalet. Vi hade inte originalet någon av oss, så vi frågade naturligtvis om priset. Varvid säljaren menade att han tyvärr inte kunde släppa den under 3.000 kronor. Hade säljaren sagt 1.500 kronor hade jag med en gång slängt fram ”hummern”, alltså innan redaktör Tillberg hade hunnit reagera. Jag menar, det är ju ändå jag som är Dr. Guru. Men även om säljaren hade sagt 2.000 kronor, hade vi båda förmodligen koncidererat och grävt djupt i lommorna.
En av de senare plattorna som Monica medverkade på var LP:n/CD:n ”Varsamt” med texter nästan uteslutande på svenska. Det som först slår en är det kanonfina ljudet, ja faktiskt även på CD:n. Och sedan låtarna då, med texter bland annat av Lars Forsell, Peter R. Ericson, Mauro Scocco, Marie Bergman och Mikael Wiehe, vilkens fina stycke ”Ska Nya Röster Höras” på denna platta blir en riktig rysare. Första gången jag hörde början på spåret trodde jag att låten var från Västafrika.
Min, eller ska jag kanske säga vår, senaste favoritlåt med Monica Zetterlund är spåret ”Elin I Hagen” som dels finns på LP:n ”Hej, Man”, samt på CD:n ”Nu Är Det Skönt Att Leva”. Texten är skriven av Gustav Fröding och musiken av Torgny Björk. Jag säger bara, det är en riktig killer. Ha en packe näsdukar i beredskap… Observera att CD:n heter ”Nu Är Det Skönt Att Leva”!?
Är det någon som har ”gamla” vax i mycket fint skick med Monica Zetterlund, som ni inte tycker er behöva äga längre. Var vänlig leverera då genast dessa till K-journalens redaktion. Eller berätta var de kan hämtas, men säg det inte till någon annan… Självklart utgår skälig ersättning…
Dr. Guro