Bild: För exakt 400 år sedan, den 22 maj 1614, grundade Christian IV Kristianstad. Christian hade övertagit ett rike i bästa skick. När han slöt sin levnad var landet i det närmaste utfattigt. Hans valspråk ”REGNA FIRMAT PIETAS” skulle utläsas ”GUDSFRUKTAN GER STYRKA ÅT DEN KUNGLIGA REGERINGEN”, men dess initialer R F P kom i folkmun att förvandlas till ”RIIGET FATTES PENGE”.
Jag vill gärna veta vad som är myt och vad som är sanning om stadens Kristianstads grundare, Christian IV (Sten S).
Läsarens fråga är högst lämplig att besvara i just detta nummer då det i dagarna är precis 400 år sedan Christian IV utfärdade ”födelsebeviset”, dvs fundationsbrevet, till staden Kristianstad.
Vad är myt och vad är sanning om denne populäre kungs liv och leverne? Ja, det florerar onekligen en uppsjö traditioner, anekdoter och sägner som inte sällan okritiskt framförts som fakta och sanningar i en rad skrivna verk. Utifrån modern forsk-ning kan följande utsagor göras om Christian IV:
Han föddes på Fredriksborgs slott 1577 som son till Fredrik II. När han var 11 år dog fadern och en förmyndarregering tillsattes. Efter en kröningsfest 1596 tar han själv makten vid 19 års ålder. Han övertar ett välmående rike, med goda finanser, som han kommer att regera i 52 år. Kung är han i 60 år – längre än någon annan som regerat över Skåne.
Christian IV ägde stor aptit på livets goda, fick totalt 23 barn – 9 pojkar och 14 flickor – tillsammans med fem olika kvinnor. Flest fick han med Kirsten Munk. De gifte sig 1615, kungen var då 38 år, adliga Kirsten Munk 17 år. De får tillsammans 12 barn. Äktenskapet är emellertid långt ifrån lyckligt. Det upplöses 1629 på grund av Kirstens otrohet. Kungen hade då även anklagat henne för att försöka förgifta ho-nom.
På slagfältet var han helt orädd, närmast dumdristig i sin förmåga att utsätta sig för livsfarliga situationer. Under Kalmarkriget anföll han, trots avrådan från sina befälhavare, en flera gånger större svensk armé. Danskarna pressades hårt och kungen, som aktivt deltog i striden, råkade fastna med hästen i en mosse och det var enbart en fråga om tid innan han skulle bli tillfångatagen eller dödad av svenskarna.
Då räddades han mirakulöst av Kristian Barnekow, bland annat ägare till Vittskövle slott. Blixtsnabbt lyckades han ta sig fram till kungen och överlämna sin häst med orden: ”Jag ger kungen min häst, fienden mitt liv och Gud min själ”. Barnekow blev kort därefter nerhuggen av svenskarna. Med den nya hästen fortsatte kungen striden.
Vid ett sjöslag mot svenskarna 1644 miste Christian IV sitt högra öga. En svensk kanonkula träffade alldeles intill kungen, järnbitar och krossat trävirke yrde omkring och kungen föll illa sårad i däcket. De omkringstående trodde att han var död, men plötsligt reste han sig, lade en näsduk på såret och återtog ledningen av slaget. Händelsen renderade kungen omåttlig popularitet i det danska riket.
Likaså besatt han en närmast omänsklig arbetsförmåga, var ständigt ute på resor, till lands och till sjöss – ett resultat av ett till synes maniskt tvång att alltid själv med egna ögon vilja se och kontrollera allt i sitt rike. Christian var självfallet också personligen närvarande när den nya staden stakades ut på Allön.
Traditionen tillskriver Christian IV en överdådig alkoholkonsumtion. Visst drack han, periodvis dessutom alldeles för mycket! Men det hörde till den tidens bild att en kung, som kunde dricka andra under bordet, var en stark och duglig kung. (Christian var ingen älskare av sädesbrännvinet, utan föredrog öl, men allra helst vin). Men inget visar att han generellt var oerhört mer måttlös i konsumtionen än åtskilliga andra av den tidens högre ståndspersoner. Man bör även hålla i minnet, att dryckenskapen var gement mycket större då än idag. Alkoholforskare har räknat ut att en normal dagsranson öl vid den tiden var cirka fem liter – då undantaget brännvinet. För de högre samhällsklasserna tillkom dessutom någon bägare vin per dag.
Inte heller den seglivade myten om att Christian IV led brist på såväl utbildning och bildning håller fullt ut vid en ingående granskning. Han fick en sträng och hård uppfostran. Som mycket ung gavs han en gedigen enskild undervisning och redan som sexåring kunde han skriva på latin, vilket framgår av hans bevarade skriv- och uppsatsböcker. Han behärskade även tyska flytande i såväl tal som skrift. I vuxen ålder imponerade han på omgivningen med ypperliga kunskaper inom mekanik, skeppsbygge, navigation och arkitektur. I synnerhet det sistnämnda slukade hans intresse.
Christian IV är utan konkurrens Nordens störste byggherre genom tiderna och har också fått en egen byggstil döpt efter sig. Under sin långa regenttid grundlade han tio nya städer, genomförde omfattande planändringar i ett 20-tal andra och uppförde en mängd slott, kyrkor och befästningsverk. Men han beordrade också nedläggelse av ett antal gamla städer (exempelvis Vä 1612 och Åhus 1617).
Den danske arkitekthistoriken Wilhelm Wanscher påstår att det till och med var kungen själv som ritade alla sina ståtliga byggnadsverk, och endast använde arkitekter som kontrollanter eller för detaljuppgifter. Hur det än är med den saken så framstår Kristianstad med sin sällsynt vackra kyrkobyggnad som ett av Christian IV:s märkligaste byggnadsverk.
Inte sällan möter man påståendet att Christian IV titt som tätt besökte Allön för att på plats dirigera bygget av sin nya stad. Besöken framstår lätt som otaliga. En genomläsning av kungens skrivkalendrar och relevanta brev visar emellertid att den-ne man, ständigt på resande fot till lands och sjöss, besökte Kristianstad vid endast tio olika tillfällen under 15 år.
I äldre litteratur framhålls inte sällan att det ursprungligen var kungen själv som framförde idén om Allön som platsen för sin nya stad. Men för detta finns inga belägg i källorna. Enligt traditionen skall han ha rådgjort med sina förtrogna Henrik Hvidfeldt på Lillö och Anders Bille på Råbelöv.
Men ett brev från Christian IV, daterat den 13 mars 1612, pekar på Gert Rantzau som idémakaren till Allön. Han hade fått Norra Åsums socken som eget län och i Kalmarkrigets tidiga skede hade han haft sitt rytteri förlagt till Åhus, där han också lett förstärkningsarbeten. Således kände han väl till trakten. Allt tyder på att det var Gert Rantzau som lanserade Allön som platsen för kungens nya stad, inte kungen själv. (Före maj 1614 hade Christian besökt denna trakt vid endast ett tillfälle, som-maren 1607 då han övernatta på Lillö borg, och kunde därför omöjligt besitta någon djupare kunskap om platsen).
Påståendet att Christian IV skulle ha tvingat invånarna i Vä och senare även Åhus att flytta in till den nya staden på Allön, stämmer inte. Av fundationsbrevet, som fastslår att staden skulle vara både fästning och köpstad, framgår tydligt att det stod dem fritt att stanna kvar i Vä och Åhus, men då fick de övergå att bli bönder, betala skatt och svara för en del andra åligganden gentemot kronan.
Fundationsbrevet utfärdade Christian IV på Hammars gård den 22 maj 1614. Det-ta datum räknas som Kristianstads egentliga födelsedag och högtidlighålls varje år. Och alldeles särskilt i år då det är 400- årsjubileum! Kristianstad är en högst märklig stad så till vida, att man på dagen kan fastställa dess tillkomst såväl i skrift (kungens skrivkalender) som visuellt (tomtutstakningen).
En del betraktar emellertid den 19 maj som stadens egentliga tillkomst. Vid detta datum skriver kungen i sin kalender: ”Bleff den nye Befestning paa Alløe affstucken”. Då utstakades nämligen planen till den nya staden och fästningen av ingenjörer och lantmätare i kungens personliga närvaro.
Felaktig är också traditionen om att staden var döpt efter sin kung redan innan bygget påbörjats. I verkligheten dröjde det mer än ett år. Det sker först i ett brev som kungen utfärdar på Hammars gård den 5 juni 1615. I det framgår att det är Allön som han från och med nu vill
”…hauffue kaldit Christianstad”.
Innan dess hade kungen (med ett undantag när, dagen före brevets tillkomst) bara benämnt sin skapelse som ”staden på Allön”, ”Allöborna”
eller dylikt.
Christian IV:s regeringstid var i stort ingen lyckosam tid, varken för hans under-såtar eller för han själv. Han övertog ett rike i bästa skick med goda finanser tack vare långvarig fred. Trots en ohälsosam livsföring uppnådde han den för sin tid aktningsvärda åldern 71 år.
Han avled 1648 på Rosenborgs slott, då ganska bitter med nedbruten hälsa och i det närmaste utfattig. Han efterlämnade ett fattigt rike som lidit förödande nederlag i flera krig och tvingats avstå stora delar av sitt land till ärkefienden Sverige.
Trots det har han förblivit en av de populäraste kungarna i Danmark. Och i Kristianstad!
Kenth Olsson