I Oppmanna-Vångabergen ligger ett stenbrott där man bryter röd granit. Härifrån beställde Hitler sten. Det sades att han skulle ha det till sitt segermonument. Tusentals råblock skulle fraktas på båt över Östersjön. Men Hitler vann inte kriget och det blev aldrig något segermonument.
Den som åker Oppmannavägen norrut och tar höger in på Romelstorpsvägen märker hur det leende odlade landskapet plötsligt byter karaktär. Gick solen i moln? Är det åska i luften? Tät bokskog kryper fram mot vägen, som slingrar och vränger sig. På en oansenlig skylt står det ”Stenbrott” och den som tar av här hamnar högt uppe på en platå. Allt är tyst. Bokstammarna i sluttningen ner mot Ivösjön glänser. På platån står stora rektangulära råblock av röd granit uppställda i långa rader. Stenblocken är placerade med någon meters mellanrum, det går att komma emellan, det går att klättra upp på stenen. Den är kall och skrovlig och färgen är rosa med inslag av silvriga korn. Vad är det som luktar? En självdöd räv ligger bakom ett block. Den som till äventyrs har tagit fram sin kaffetermos skruvar på locket igen och tänker att fikat kanske kan sparas till senare.
Intill platån finns staket och grindar. Den som går nära, den som kanske till och med böjer sig ner och smiter in under staketet, ser hur ett djupt schakt, ett stort svalg, öppnar sig. De såriga bergväggarna är huggna i rutor. På håll skiftar de i rostbrunt, vitt och svart.
Hitler själv kom aldrig till stenbrottet. Det var representanter för Tyskland som förhandlade med Sverige vid skrivbordet. Tyskland la en beställning på 22 000 kubikmeter sten. Det kunde inte Oppmanna-Vånga leverera på egen hand, så andra stenbrott i Skåne, Blekinge, Småland, ja ända upp i Bohuslän fick hjälpa till. Och det var faktiskt inte ett segermonument som stenen skulle användas till, utan Hitler planerade för flera stora byggnader som skulle ge den rätta monumentala känslan: i Berlin, Nürnberg och München. Enorma fasader som den lilla människan skulle blicka upp mot.
400 kr/kubikmetern. Så mycket skulle Tyskland betala. En tysk tjänsteman kom till stenbrottet och undersökte graniten. Skulle den passa i det tusenåriga riket? Var den hård nog, röd nog, skrovlig nog? Det var den. Stenen godkändes och tjänstemannen betalade en del av beloppet i förskott till stenbolaget AB Förenade Granitindustrier. Stenen fick stå kvar i Sverige i väntan på att skeppas över Östersjön. Eftersom tjänstemannen lämnat förskottsbetalning var Tyskland nu ägare till en del av stenen.
När kriget vände hade Tyskland svårt att hämta stenen. Hitler skickade mer pengar för att stenen skulle få stå kvar lite till. Slutligen förstod han att spelet var förlorat. I maj 1945 tog han sitt liv i bunkern och Tyskland kapitulerade. Uppe i Oppmanna-Vånga stod stenen kvar. Vad skulle hända med den?
Efter kriget var Europa ängsligt för att tyskarna skulle omvandla det de ägde i utlandet, till exempel graniten i Oppmanna-Vånga, till pengar och starta en ny armé. Därför bestämde segermakterna tillsammans med Sverige att Tyskland inte skulle få tillgång till graniten. Svenska staten tog över den, och sedan sålde de den på auktion. Därefter delades pengarna ut direkt till tyska hushåll. Detta för att minimera risken att någon enskild krigshetsare skulle få en stor summa pengar och lägga den på vapen igen.
Vem köpte graniten? Det gjorde stenbolaget självt, AB Förenade Granitindustrier. Och det till ett billigt pris. Nu hade graniten sjunkit till nästan en fjärdedel av ursprungpriset. Självklart avsåg inte bolaget att behålla stenen, utan de tänkte sälja den på nytt och få in pengar en gång till. Men det var lättare sagt än gjort. Så mycket sten gjorde de inte av med i en handvändning. På vissa uppställningsplatser, som Gårrö gamla järnvägsstation, stod det granit i nära tjugo år innan all var såld. En lång tid för rykten och skrönor att ta fart. Var det ändå inte Hitler själv som svängde av till höger mot stenbrottet? Och fastnade för den röda, hårda, glittrande graniten? Och ville ha den till sitt tusenåriga segermonument…
Anna Vogel
Anna Vogel är uppvuxen i Kristianstad och tillbringar varje sommar på Ivö. Hon arbetar som lärare och forskare vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet. Sedan 2010 driver hon förlaget Aglaktuq tillsammans med sin syster Karin Ström. Där ger de ut egna och andras texter, senast Annas roman Blodapelsin 2014.