Bild: En av Hitlers V1-raketer transporteras till uppskjutningsrampen under andra världskrigets slutskede. En av dem slog ner utanför Brösarp.

Under andra världskrigets slut ska en av Adolf Hitlers nya skräckinjagande jättebomber ha exploderat i Brösarp. Detta vill jag gärna veta mer om, skriver Anna Andersson.
Hitlers hemliga raket slog inte ner i Brösarps by utan ungefär en mil utanför. Men explosionen hördes in till Brösarp. Nedslagsplatsen är fortfarande synlig, men det finns ingen skylt som berättar om dramat.
Händelsen hade sin bakgrund i att Nazityskland våren 1944 börjat provskjuta sitt nya supervapen V1 som såg ut som ett obemannat liten flygplan. Den 11 maj råkade en av V1-raketerna hamna ur kurs och slog ner i närheten av en åker i byn Stråe mellan Bertilstorp och Breabäck, cirka tio kilometer väster om Brösarp.
Ett antal ögonvittnen kunde återge den skakande händelsen, men ingen förstod att det varit en raket då den kringgärdades av ett stort rökmoln. I stället tyckte de flesta se något som liknade en ”tunna” som kom vinande på himlen lågt över trakten från öster. På sin väg i luften small, dånade och rasslade ”tunnan” så djuren ute på bete skrämdes, hästar skenade och människor upphörde med sina sysslor för att skräckslaget blicka mot skyn.
Bonden Per Larsson i Stråe var sysselsatt med att harva sin åker. En bit in på förmiddagen tog han rast och gick hem för en kaffepaus. Det kan ha räddat hans liv. För strax efteråt, klockan 09.35, slog raketen ner i åkern. Som ett under kom ingen människa till skada, men den våldsamma explosionen hördes flera mil bort och splittret spreds över flera hektar. Detta trots att raketens lastrum bara innehöll skrot, men med samma vikt som en riktig sprängladdning, då Hitler ville simulera en verklig flygning innan hans nya supervapen skickades in över London, då med lastrummet fyllt med sprängmedel.
Folk från bygden strömmade till kratern vid nedslagsplatsen (som fortfarande är fullt synlig i ett område, numera med yngre björkar och granar). Militären misstänkte först att det var ett främmande flygplan som störtat och spärrade av platsen. Hemvärnet sattes in och sökte efter överlevande besättningsmedlemmar.
V1-raketen utanför Brösarp omhändertogs av militären och visade sig vara den mest välbevarade av de totalt fem som under kriget föll ner över Skåne. Den blev därför särskilt noggrant undersökt och dokumenterad av svensk militär. I slutet av maj fick det brittiska luftfartsministeriet del av resultatet. Men något motmedel hann aldrig utvecklas då Hitler redan den 13 juni inledde V1-attackerna. I slutet av augusti hade Hitler låtit avfyra 6 700 raketer mot England: I London dödades 5 500 människor, 16 000 blev allvarligt sårade och cirka 20 000 hus förstördes.
För svenskt vidkommande kom ”Brösarpsroboten” att inspirera till nytänkande inom försvaret. Detta efter att militären plockat isär V1-raketen, studerat hur den fungerade och sedan börjat bygga likadana. De första svenska försöksrobotarna var tekniskt sett kopior av V1-raketen.
Hitlers ”Brösarprobot” var den enskilt mest sensationella händelsen i Brösarpstrakten under andra världskriget (inberäknat det tyska flygplan som den 27 april 1945 landade på byvägen i Brösarp, piloten frågade tillskyndade ortsbor var han befann sig och efter besked lyfte igen och försvann).
Av den anledningen är det något överraskande att det aldrig placerats någon minnesskylt vid nedslagsplatsen.
Den forna kratern har under de 80 åren som förflutit blivit mindre och får numera närmast betraktas närmast som ett hål, cirka en meter djupt.

Jag är sedan några år tillbaka boende i byn Rebbetuaröd, hur ska namnet uttolkas?
Ja, det är inte helt enkelt att uttolka bynamnet då forskarna är oeniga om namnets ursprung. Förledet kan härstamma från ett naturnamn eller ett personnamn. De som hävdar det förstnämnda påstår att det kan härledas ur ”röjningen vid Ribbetuva” där ”ribbe/ribba” avser smal jordremsa och ”tuva” syftar på kullarna i området. De som förespråkar personnamn menar att ”Ribbe-Tue” är ett tillnamn och ska tolkas som ”Ribbe-Tues röjning”. Hur som har det med röjning av mark att göra, även om det finns oenighet kring om det avser en enskild person eller plats.
Bynamnet förekommer redan i skrift under Skånes danska tid: i mantalslängden för 1610 stavas det Ribbetuørødt, i mantalslängd 1621 Rebetueröd, i Prästrelationerna 1621 Ribbethue, i Decimantboken 1651 Ribbeturffue. Samma år som Skåne blir svenskt 1658 skrivs bynamnet i Decimantboken för första gången med nuvarande stavning – Rebbetuaröd.

I en gammal dagstidning jag bläddrade i på Yngsjö loppmarknad fanns en kort notis om en dödlig tågolycka i den lilla byn Ripa. Vad hände där?
När Gärdsbanan 1883 utökades med linjen Everöd – Åhus drogs järnvägen genom just Ripa by, där också en liten järnvägsstation uppfördes med egen stationsföreståndare. Den första turen Åhus-Kristianstads kom alltså att gå via bland annat Ripa och resan tog hela 2,5 timme (restiden kortades drastiskt tre år senare, till 50 minuter, då en ny direkt järnvägslinje invigdes mellan Kristianstad och Åhus).
Ett protokoll från Åhus sockenstämma 1897 antyder att lönen inte var särskilt hög för stationsföreståndaren O. Mårtensson i Ripa. Han anhöll nämligen om ett bidrag på 6 kronor och 47 öre till skolböcker för sina fem barn med hänvisning till sin ringa lön, men fick bryskt avslag då stämman svarade att de inte ansåg det vara deras uppgift att försörja Gärdsbanans uselt avlönade tjänstemän.
Men har det även förekommit en tågolycka i Ripa? Ja, eller åtminstone nästan, för olyckan skedde inte i byn Ripa utan en bit utanför.

Olyckan inträffade den 18 januari 1901. Denna dag, klockan 16.15, hade Gärdsbanans ånglok med vagnar lämnat Ripa station. Bara någon minut senare, då tåget befinner sig halvvägs mot den lilla järnvägsstationen (i dag riven) invid Helgeå en knapp kilometer norr om Härnestagård, halkade den 23-årige bromsaren Nils Lindqvist mellan vagnarna och föll ned på rälsen. Inte förrän vid Härnestad station blev lokföraren varse olyckan och vände tillbaka till olycksplatsen. Det visade sig då att Lindqvist hade blivit överkörd av flera vagnar men var trots omfattande skador fortfarande vid liv.
Nils Lindqvist transporterades till sjukhuset i Kristianstad, där han bland annat fick de båda svårt sargade benen amputerade, men hans liv gick inte att rädda utan han dog samma dag vid midnatt.
I ytterligare 35 år skulle tågen passera Ripa by innan Gärdsbanans linje upphörde 1936. Samma år stängde stationshuset i byn, men byggnaden finns fortfarande kvar och utgör numera boningshus. Rälsen (som var av särskilt enkelt slag som varken krävde banvall eller staket) revs upp 1937 och i dag finns inga spår efter den. Däremot kan man i Helgeån, norr om Härnestagård, fortfarande skåda de vackert murade bropelare som en gång bar Gärdsbanans järnvägsbro.
Kenth Olsson