Pirate Bay heter en flott resort på den västindiska ön Curaçao. Kapten Krook står utanför en pub och på sjöfartsmuseet kan man läsa om kaparna som bedrev pirateri i Karibien.
Ingenstans nämns den pirat från Kivik, döpt Nils Fritiof Adam Nilsson, som med hustrun Tora gav sig iväg på en äventyrlig sjöresa till den lilla då nederländska kolonin 1949.
Ändå tillbringade han några veckor här, satt på verandan till Hotel Americano och studerade den berömda pontonbron Emma som svänger fram och tillbaka ett trettiotal gånger om dagen för att låta fartygen passera in i Schottegatt, den lagunartade hamnen.
Bron kallas The swinging old lady och Piraten fann det avkopplande att sitta där och studera livet i hamnen. Han drack lemonad.
Fritiof hade lovat Tora att vara nykter under hela resan. Ett löfte han höll. Tora var mycket betänksam inför resan eftersom deras äktenskap inte var bra. Piraten söp en hel del och de hade grälat mycket.
Han kan ju inte låta bli att nämna den kända blå curaçaolikören, men dricker den troligen aldrig. Någon öl släcker han törsten med vid något middagstillfälle. Inte mer.
Om resan skrev han en artikelserie som publicerades i Svenska Dagbladet. Reseberättelsen har senare ställts samman i en årsbok hos Piratensällskapet som gavs ut första gången 1998 med en ny upplaga 2018 som innehöll en del kompletteringar.
Hotel Americano låg vid Briónplatsen i Otrabanda, den ena av de båda stadsdelarna som binds samman av Emmabron. Den andra heter Punda. Brión var Felipe Luis Brión, en sjöofficer i Bolívars tjänst under 1800-talets frihetskrig.
Idag ligger det vackra hus med holländskinspirerade fasader i flera färger längs Briónplatsen. Av Hotel Americano finns inte ett spår. Det brann ned 1969 då en stor del av Willemstad ödelades.
Det var ingen vanlig orkan som drog fram över ön den 30 maj 1969. Det var ett folkligt uppror mot oljebolagen som totalt dominerade ön den här tiden. Oljekrisen knackade på dörren och usla löner och arbetslöshet satte känslorna i svall. Ett antal byggnader sattes i brand men det blev lyckligtvis bara ett fåtal dödsoffer trots kravaller i flera dagar.
Bovarna var samma oljebolag som städslat Piraten, betalt hans resa och uppehälle för att han skulle skriva något trevligt om oljeindustrin. Det gjorde han också och i efterhand betraktade han själv skriverierna som en bagatell.
Visst glimtar det till av några små roligheter i reportaget men lika ofta kliver tidens nedsättande syn på folk och fä fram och gör läsningen besvärande. Avsnitten om oljeindustrin är ointressanta fakta som enbart kunde tillfredsställa oljedirektörerna.
Roligast är nog berättelsen från sjöresan ned med Malmrostankern Lillöhus och de personligheter han där mejslar fram som den Mr Seaberg (Sjöberg?) som Piraten beskriver ”med sjöben i ordning och kardansk hängning i knäskålarna” .
Även när han spekulerar kring språket papiamento som talas på Curaçao får berättandet mer färg. Han ger sig ut i vimlet och frågar på ren skånska efter vägen till Teckomatorp och får en rad olika svar. Gissa om förvåningen då han får svar på svenska från Lily Norfelt som bosatt sig på ön.
Det klassiska Hotel Americano försvann i upproret och det så totalt att jag får en handfull helt olika vägvisningar om var hotellet stod av olika personer som jag frågar. Först på Sjöfartsmuseet tar en av de anställda hand om saken och googlar fram en position i närheten av var jag själv hade gissat mig fram till att det var av Piratens eget skrivande.
Nu bodde inte Fritiof och Tora där särskilt länge innan de flyttade till ett sjömanshem en bit in i stan. Americano blev för dyrt, skriver Piraten, men hustrun Tora som också berättat en del om resan till Curaçao i sin bok Högsta vinsten som handlar om livet med Fritiof skriver att maken helt enkelt behövde mer lugn och ro för att vila.
Tora är inte särskilt närvarande i Piratens skrivande. Hon nämns som hastigast men får i alla fall cred för att hon lyckas få med en motsträvig Fritiof på en flygresa till grannön Bonaire. I efterhand är han dock nöjd med utflykten.
När han bjuds på middag hos sin frisör är inte Tora med. Jag undrar vad hon sysslar med under tiden.
Tora skriver:
”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”
Det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.
”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”
Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte med ett ord berör han stormen.
Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin tandläkarpraktik under några år och Piraten är mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.
Tora och Fritiof försonas småningom och han slutar dricka. Kanske trots allt en sorts lyckligt slut. Däremot är hans litterära produktion blygsam efter resan till Curaçao.
Willemstad idag är en liten modern stad som i stor utsträckning lever på turisterna. Den ena kryssningsjätten efter den andra lägger till och passagerarna kryssar snabbt iväg mot kaféer och souvenirbutiker i den gamla stadsdelen Punda som utnämnts till världsarv.
Inte långt bortom den radie på någon kilometer som är kryssningsrobotarnas räckvidd är livet enklare och fattigare.
En och annan rastafarifarfar med långa grå flätor och marijuana i blick drar omkring men jag ser inga uteliggare.
I den inre hamnen finns fortfarande oljecisterner men hamnen har förlorat sin betydelse.
Du som läst så här långt har säkert haft tonerna av Povel Ramels Måste vägen till Curaçao gynga så i huvudet under hela läsningen. Det ligger nära till hands att tro att Povels Curaçaoresa tio år senare inspirerades av Piratens skriverier, men så är det inte. Povel reste med Salénrederiernas San Blas, vilken han ju också nämner i visan och det var en direkt bjudresa från redaren Sven Salén som gärna såg sig själv som en konstens och kulturens mecenat. Det här var en tidsålder då svensk handelssjöfart stod på topp.
Måste vägen till Curaçao gynga så?
Kapten, ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
San Blas chibidarra (Uh!) Kränga hit!
San Blas chibidarra (Uh!) Slänga dit!
Banan inte vänta så skynda på,
Mot Curaçao! Låta gyngan gå!
Per Erik Tell