Hur länge fanns klassiska kiosken Trekanten i Yngsjö?
Den 21 december 2022 inleddes rivningen av den kultförklarade kiosken Trekanten i Yngsjö. En närmare 60-årig epok gick därmed i graven, även om kiosken redan då varit stängd i många år. Som själv född och uppvuxen i Yngsjö tar jag mig friheten att göra en kort egen tillbakablick; Här såg jag själv som 11-åring månlandningen på en svartvit tjock-TV till en smal kokt i bröd (eller var det i papper, då det var billigare). Här hoppades man på högvinsten på nio kronor (tre klockor i rad) på den enarmade banditen, här spelades det flipper för veckopengen och här träffade jag min första kärlek.
Historien om kiosken Trekanten inleds med Conrad Rygler, om jag minns rätt en framgångsrik försäljare av Facit skrivmaskiner, men mera känd som lagledare för det IFK Kristianstad som 1960 kvalade till allsvenskan i fotboll. Utan någon tidigare erfarenhet av kioskverksamhet köpte han in en liten barack och i den öppnade kiosk i mitten av 60-talet. Namnet blev Trekanten efter tomtens trekantiga form.
Kiosken blev direkt samlingspunkten för traktens yngre i Yngsjö by: Radartöserna Yvonne och Birgitta, även Åse anslöt när hon kom ner från Stockholm till föräldrarnas stuga vid gamla bron i Yngsjö. Tjejerna matade ständigt mynt i jukeboxen för att lyssna på favoritlåtarna: Ob-La-Di, Ob-La-Da, Sugar, Sugar, In the Summertime och Everlasting Love. Gärna också allt som kom ur strupen på den omåttligt populäre irländske sångaren Gilbert O´Sullivan.
Bland killarna från byn var Svenne, Kal och Knuda stamgäster, likaså den något yngre Snöfs. Andra kom från Härnestad, som Ryttan och de tre imponerande motorkunniga bröderna Lundqvist. Från Nyehusen kom Puch Dakota-gänget med Jan och Bertil i täten. De kallades så eftersom alla körde röda Puch Dakota med sällsynt höga styren, vilka de köpt i Nils-Ottos cykelaffär i Yngsjö (dessa styren kom att kallas för Yngsjöstyret vilket sedan blev ett vedertaget namn för denna produkt). Från Åhuskärr kom de brylkrämsfriserade raggarna Berne, Gunnar med polare i sina glänsande amerikanare, landets snällaste raggargäng som aldrig hamnade i bråk.
För de förstnämnda grabbarna gick skivorna varma i kioskens jukebox med Creedence Clearwater Revivals: Down on the Corner, Have You Ever Seen The Rain? och Proud Mary, men även Eagles Hotel California var ihärdigt snurrande. Raggargängets favorit var föga förvånande Burken och Rockfolkets Hey Baberiba (Hey-Ba-Ba-Re-Bop) och så självklart Jerry Williams rocklåtar. Men även Hep Stars gick hem hos de flesta, både killar och tjejer. De var så populära att de som enda grupp gjorde ett dubbelt framträdande sommaren 67 i Åhusparken.
Ryglers meny var för sin tid mångsidig. I kiosken kunde, förutom godissortimentet, köpas tilltugg som såväl grillad som kokt korv, smala som tjocka, i bröd såväl som i mos. Därtill salufördes hamburgare, grillad kyckling och något som många då inte visste vad det var, men som kallades Vårrulle. Det inköpta sköljdes ner med Pucko (ni vet den lilla knubbiga flaskan med chokladmjölk) eller någon läsk, som Loranga.
Den första kiosken var till en början så liten att det bara rymde några få personer, resten fick beställa utomhus. Efterhand kiosken blev alltmer populär byggde Rygler till den för att slutligen rymma typ 15 personer inomhus. Då hade redan Åhusgrabbarna upptäckt Trekanten: Pös, Bananen, Chicko, Frille, Frank, Olle Bås, Rally-Lennart och Larre. Från Vittskövle kom Hurtig och så Kula i sin säreget knallgula Volvo Amazon. Bland tjejerna i närområdet med förkärlek för Trekanten kan nämnas Märta, Sillen, Malmö-Marina, Bodil, Sus och ett par Monikor. Likaså blev ett motorcykelgäng från Kristianstad stamgäster. Om somrarna tillkom sommargästungdomarna, som klokt nog visste om att de skulle hålla låg profil annars kunde det bli bråk och där kom de konstant till korta, vilket de var väl medvetna om.
Efter att Åhusparken eller Sommarlust stängt samlades om lördagsnatten skaror med ungdomar på Trekanten. Förutom Yngsjö och Åhus kom det ungdomar från bland annat Degeberga, Tollarp, Brösarp, Hörby och Tomelilla, en del ända från Malmöhållet. Men det var mycket sällan det uppstod bråk. Sånt fick man syssla med på annat håll förklarade den i alla gäng mycket populäre Conrad Rygler. Om söndagarna var det smockfullt i kiosken för detaljerad genomgång av gårdagens bravader inom olika områden.
Jag vill påstå att under 70-talet var Trekanten den utan konkurrens populäraste kiosken inom en radie på ganska många mil.
Men allt har som bekant sin tid. Trekanten mötte med tiden nya generationer ungdomar, nya ägare och inte minst tidens ständiga föränderlighet, tappade i popularitet och det blev aldrig som förr igen. Trekanten tvingades slå igen för gott och stod sedan öde.
Om det under 70-talet var Yngsjökiosken som gällde som samlingsplats var det Åhus som gällde som nöjesplats. I Åhus kan under denna tid nämnas diskotek och dansställen som Robin Hood, Centric, Sandy, Kantarellen och Åhusparken. Numera finns inga spår kvar efter dem (förutom den lilla utedansbanan Rotundan där parken en gång fanns). Alla byggnaderna är rivna. I Kristianstad fanns klassiska Sommarlust, också det rivet. Numera som bekant även Trekanten. Men för oss som är födda på 50- och 60-talen lever minnena vidare från den tid då vi var unga, odödliga och i det närmaste bosatta i Yngsjökiosken.
Som sagt: det var tre dagar före julaftonen 2022, som nöjesvemodets rivningslista kom att tillföras även den sista lokala nostalgiplatsen med ungdomsminnen från ljuva 70-talet. Men vi som var där då glömmer aldrig Trekanten i Yngsjö.
Varför begravdes interner under 1800-talet på fängelsetomten i Kristianstad och inte på kyrkogården?
Att det fanns omkring tio fångar begravda på den gamla fängelsetomten i centrala Kristianstad upptäcktes i början av detta år. Begravningarna hade skett åren omkring 1860-talet. Men en av de begravda, mördaren Johan August Peterson Bauschs begravnings- och avrättningsplats förbryllade.
Att det fanns en begravningsplats på fängelsetomten var känt, men inte var eller om fångar verkligen begravts där. En av de begravda var livstidsfången Johan August Peterson Bausch. Men varför begravdes han på fängelsetomten till det nya fängelset och på vilken plats blev han avrättad?
För att finna svaret krävdes djupdykningar i arkiven, framför allt i dödsböcker och fängelserullar, för att kunna följa Johan August Peterson Bausch sorgligt kriminella livsresa. Som redan dömd livstidsfånge knivmördar (”knifstyng i magen”) han den 3 februari 1859 den 32-årige medfången Carl Gustaf Peterson Högberg och blir för detta avrättad den 7 oktober 1859. Men var?
Enligt tillförlitligt arkivmaterial har endast två avrättningar genomförts på fängelsetomten. Den förste är ”Glimmingemördaren” Nils Petter Hagström från Osby, som mördade en hel familj på fyra personer och halshöggs 1887. Den andra är ”Yngsjömörderskan” Anna Månsdotter, som halshöggs 1890, dömd för att ha strypt sin svärdotter och haft ett incestuöst förhållande med sin son. Avrättningar var inte längre offentliga när de två fick sina huvuden skilda från kropparna och proceduren måste därför ske bakom fängelsets höga insynsskyddade murar. Ingen av dem blev heller begravda på fängelsetomten.
Avrättningar var ett offentligt nöje fram till 1876. Nya fängelsets trånga innergård hade, när Johan August Peterson Bausch avrättades 1859, ingen möjlighet i världen att rymma de många hundratals druckna och skräniga åskådare som vanligtvis följde den tidens avrättningar. Enligt Kristianstadsbladet, som publicerar en notis dagen efter avrättningen, var det ”tusentals åskådare af båda könen, när och fjerran ifrån som hade infunnit sig för att åskåda det hemska uppträdet huru en menniska faller för en annans hand”.
Johan August Peterson Bausch avrättning måste således skett på annan plats än på nya fängelsets innergård. Det bekräftas också av Kristianstadsbladet, som den 8 oktober 1959 skriver att ”afrättningen egde i går rum i stadens grannskap”. Staden Kristianstads offentliga avrättningsplats hade under första hälften av 1700-talet flyttats ut från stadens centrum och förlagts till en höjd vid dagens Kulltorp, belägen mellan nuvarande Stinsvägen och Lokförarvägen.
Det var här på Kulltorp – efter sång av elevkören från stadens skola – som bödelns bila skilde Johan August Peterson Bausch huvud från kroppen. Halshuggning var vid denna tid den enda lagliga avrättningsmetoden. (Sista gången en person hängdes i Sverige var i Kristianstad då drängen Nils Månsson hängdes för rånmord 1836.)
Det nya länscellfängelset i Kristianstad stod klart för inflyttning 1846. Men de grövsta livstidsbrottslingarna i stadens gamla fästningsfängelse vågade man inte direkt överföra till det nya humanare fängelset. De fick stanna kvar, slagna i järn i de mörka och fuktiga fängelsehålorna som inrättats 1755 båda sidor om infartsporten vid Norreport (något nordväst om nuvarande Norretullskolan).
Två av de förhärdade fångar som fick stanna kvar var Johan August Peterson Bausch och medfången Carl Gustaf Peterson Högberg, som han tog livet av. Johan August Peterson Bausch knivmord skedde alltså inte på det nya fängelset utan i fästningsfängelset. De sista av fångarna här överfördes inte till det nya fängelset förrän 1862.
Men varför begravdes Johan August Peterson Bausch då på den nya fängelsetomten? Jo därför att samtliga fångar i fästningsfängelset med tiden skulle överföras till det nya fängelset och om någon av dem dog under tiden fick de sin sista vila på den nya fängelsegravplatsen, dit de formellt juridiskt tillhörde. Det vill säga om ingen anhörig eller myndighet gjorde anspråk på annan hantering. (Noterbart är att även Carl Gustaf Peterson Högberg, som Johan August Peterson Bausch tog livet av, fick sin grav här).
På så sätt slutade den 37-årige livstidsfången Johan August Peterson Bausch sitt sorgliga liv i en anonym grav på det nya fängelset i Kristianstad. Där han själv aldrig suttit fängslad eller på dess innergård blivit avrättad.
Kenth Olsson