Nostalgiska popgrupper på Sommarlust

Vilka är de mest kända/nostalgiska popgrupper som uppträtt på det i dag så sorgligt rivna Sommarlust i Kristianstad?

Svaret på frågan är som bekant avhängigt varje enskild betraktares öga om vad som är att betrakta som ”kända/nostalgiska popgrupper”. Men här kommer min högst personliga uppfattning med några exempel på klassiska popband som har spelat på Sommarlust:

• 1966: Tages, The Lee Kings, The Hepstars, The Namelosers.
• 1967: Manfred Mann, Cruels, Caretakers, Shanes, Troublemakers, Nursery Rhymes, The Who, Rocking Ghosts, The Lollipops, Bread, Gonks, The Hollies.
• 1968: Shanes, Tom & Mick Maniacs, Deejays, Small Faces, Carpet Baggers, Jeff Beck Group, Hansson & Karlsson, Jackpots, Manfred Mann, Jerry Williams, Hounds, Dave Dee Dozy Beacky, Mick & Tich, Pretty Things, Ola & the Janglers.
• 1969: Jerry Williams & Dynamite Brass, Leapy Lee, The Move, Marmalade, Renaissance, Samdation, Mecki Mark Men, Peps & Blues Quality, Train, Shanes.

Sommarlust, som öppnat 1903, köptes in av Kristianstads kommun 2015. Efter rivning av det anrika danspalatset satte definitiv punkt för dess historia när den ikoniska ”Sommarlust”-skylten i gult plockades ner i början av oktober 2022. I dag finns inget kvar av danspalatset.

Men detta påstående är en vandringssägen eller som vi i Sverige kallar det, ”Råttan i pizzan-historia” efter folklivsforskaren Bengt af Klintbergs bok ”Råttan i pizzan” (1986) som skildrar vandringssägner som, i god tro, sprids ryktesvägen. Om de får tillräckligt stor spridning kan de till slut omvandlas till ”sanningar” och snappas upp av etablerade medier och presenteras även där som sanningar.
President Kennedy hade naturligtvis noggrant kontrollerat frasen med sin tyske översättare före talet. Hade Kennedy endast uttryckt ”Ich bin Berliner” hade det varit samma sak som att han var född i Berlin.
Hur uppkom då skrönan om syltmunken? Jo, ursprunget är en replik i en spionroman från 1983 som sedan följdes av en insändare i Newsweek 1988, där repliken i den skönlitterära boken blev till en verklighet. En kort tid därefter publicerades, utan någon som helst källkritisk granskning, en artikel i New York Times om att Kennedy i Västberlin faktiskt sagt att han var en syltmunk och att den tyska publiken då skulle ha fnissat åt felsägningen (även det felaktigt och alltså också påståendet om ”fnissandet” är en skröna).

Har president John F. Kennedys klassiska ”syltmunksskröna” publicerats även i våra lokala tidningar?
Att publicera vandringssägnen om president John F. Kennedys syltmunksskröna som en sanning är något som tidningsdrakarna Newsweek, New York Times och Dagens Nyheter har gemensamt med Kristianstadsbladet.
Det var 1963 som USA:s president John F Kennedy höll sitt berömda tal inför 150 000 Berlinbor och som avslutades med de oförglömliga orden ”Ich bin ein Berliner” (Jag är en berlinare) för att understryka USA:s solidaritet med invånarna i Västberlin. Kennedy hade lärt sig att det enda ryssarna förstod var maktspråk.
Sedermera har det ironiserats över att Kennedy inte skulle ha känt till att ”Ich bin ein Berliner” skulle betyda ”Jag är en syltmunk”. Genom att infoga den obestämda artikeln ”ein” skulle alltså innebörden ändrats radikalt från ”Jag är Berlinbo” till ”Jag är en syltmunk”.

Därefter flög syltmunksskrönan över Atlanten och Dagens Nyheter lät publicera skrönan som en sanning i en artikel 2006. Samma skedde i en bok om Berlins historia som utkom 2010 och ”Syltmunks-Råttan i pizzan” fick därigenom stor spridning även i vårt land. Men i Tyskland viftade man i stort bort skrönan som just vad den var – en vandringssägen.
En granskning i arkivet visar att även Kristianstadsbladet har syndat de senare år-tionden avseende publicering av syltmunksskrönan, men är som nämnts i gott sällskap med andra inflytelserika tidningsdrakar. Senast den förekom i Kristianstadsbladet var i en notis så sent den 26 juni 2023, på dagen 60 år sedan Kennedy uttalade: ”Ich bin ein Berliner”.
Det bör påpekas att i Berlin använder man sig inte av begreppet Berline” om syltmunk, utan benämner dem Pfamkuchen.

Vilken är Högskolans historia i Kristianstad?
När vallar fortfarande omgärdade staden förekom här lärarutbildning 1835-1842, sedan småskollärarutbildning 1874-1929 samt folkskoleseminarium 1947-1968. Men inom Kristianstads kommuns nuvarande gränser kom den allra första akademiska utbildningen till stånd redan för 780 år sedan vid medeltida Dominikankonventet i ärkebiskopsstaden Åhus. Men det är en annan historia.
Riksdagen beslutade 1967 om en ny lärarhögskoleorganisation, vilket fick Kristianstads kommun att erbjuda fler lokaler till lärarhögskolan som låg centralt. Intressant att notera är att Kristianstad 1969 beslutade om en arkitekttävling för utformningen av området Härlövs ängar, som kommunen köpt in. Det vinnande förslaget från ett danskt arkitektteam föreslog att i denna nya stadsdel skulle det byggas lokaler för lärarhögskolan, men planerna förverkligades aldrig.
År 1975 beslutade riksdagen att en enhet inom den nya Högskolan skulle förläggas till Kristianstad som på plats i centrum 1977 därefter växte och kommunen fick med tiden förse dem med ytterligare utrymmen. Filial förlades för övrigt till Hässleholm.
En partsgemensam grupp bildades för att utröna möjligheten att utöka högskolans lokaliteter alternativt tankar på att bygga ny högskola i stadens centrum. Så nuvarande förslag om en nybyggd Högskola i centrum är inget nytt.
Vid P6- regementets avveckling 1994 öppnades en lösning och efter riksdagsbeslut flyttade högskolan dit i renoverade lokaler. Samtidigt avvecklades filialen i Hässleholm. (Men därefter har HKR på nytt såväl förlagt som avvecklat en filial i Hässleholm (bland annat det sistnämnda var undertecknad med om som ledamot i högskolestyrelsen).
Endast ett par år efter lokaliseringen på P6-området hade HKR vuxit sig större än vad Lunds universitet var 1950. Den positiva utvecklingen har fortsatt och numera är HKR en eftertraktad högskola med utbildningar av hög kvalité.

I min barndom fanns det i Åhus en numera försvunnen silo, skorsten eller liknande som hade mönstret av en glassvåffla och som en del förknippade med Åhusglass. Var fanns den?
Den gulfärgade och säreget ”våfflade” silo (som inte bestod av en utan flera sammanbyggda ”glasstrutvåfflade” silor) som frågeställaren undrar över hade inte något med Åhusglass att göra. Den låg väster om Hanöhallen (idag ICA Kvantum). Kvarnbyggnaden med tillhörande silos tillhörde under många år Åhus Kvarnmaskiner och ägdes av Åhusbon och företagarprofilen Svend E. Pedersen. Nämnda ”våffelsilor” och övriga intilliggande företagsbyggnader inköptes av Kristianstads kommun 2013. Något år senare köptes även fastigheten in där det funnits byggvarumarknad. Kommunen lät några år senare riva samtliga dessa byggnader för att marken skulle användas för bostäder.
Men tio år senare finns fortfarande inga nya bostäder på området. Glashyttan-fastigheten i tomtens nordvästra hörn är den enda fastighet som kommunen inte rivit sedan inköpet av marken. Glashyttan förvärvades 2019, sist av alla byggnader. Denna anrika fastighet betraktas av många fortfarande som ett omistligt inslag i kommunens kulturella identitet med sina 40 år av glasblåseri innan det upphörde 2020 på grund av konkurs.
Nu är Glashyttan-fastigheten stadd i förfall, vilket medfört att platsen blivit föremål för skadegörelse och kriminalitet. Den styrande majoriteten i kommunen har öppet medgett att de ännu inte vet vad de ska göra med Glashyttan. Hela området är i dag ett trist kommunalt ödeområde – en dyster vy för besökare vid huvudinfarten till Åhus.

Stormen Babet förstörde Åhusbryggan, har liknande någonsin hänt för i Åhustrakten?
Stormen Babet natten mellan fredag och lördag den 21-22 oktober gick mycket hårt åt den populära Åhusbryggan. Aldrig tidigare har denna badbrygga skadats så av naturens krafter, sannolikt för att Babet kom med nordostliga stormvindar från havet, vilket är sällsynt då merparten stormar under höst och vinterhalvåret brukar vara västliga.
Okänt för många är att det även tidigare funnits badbryggor i Täppet. Vädrets makter slog skoningslöst även mot dem. På 1930-talet fanns ett par badbryggor i Täppet i enklare konstruktion, men samtliga förstördes efter ett par decennier av vindar och isar. Redan på 1870-talet hade det, bara några hundra meter söder om nuvarande badbrygga, byggts ett ståtligt kringbyggt kallbadhus i riddarborgstil. Naturens krafter lät det leva i omkring 50 år, sedan tog hårda vindar och kraftfulla isar ut sin rätt även på denna vackra träskapelse. I dag ligger spillror efter kallbadhusets trästolpar gömda under sanden på evenemangsstranden där Åhus Beach håller till.
Nuvarande badbrygga har funnits på platsen i 25 år. Hoppas den nu inte röner samma öde som Täppets tidiga badbryggor och kallbadhus, utan repareras och åter kan tas i bruk inför nästa års badsäsong, som den magnet den är för såväl besökare som boende i trakten.

Kenth Olsson