I mitten på 90-talet var jag backstage på rockklubben KB i Malmö. Det skulle vara blueskväll och hela den svenska blueseliten fanns på plats.
Jalle och Hellberg var där och många andra. Jag hade pratat en stund med Totta Näslund, drack en öl och småskvallrade med Håkan Skytte när dörren öppnades och det blev alldeles tyst i rummet. Kungen anlände.
Det var Peps Persson med sitt entourage. De morsade hit och dit och steg in i ett inre rum och stängde dörren. Det var tyst en stund innan småmumlandet tog fart på nytt.
Peps var ”the king” trots alla andra namnkunniga musiker på plats. Inget snack om saken.
Nu kommer boken om Peps. Något han själv i det allra längsta försökt förhindra, men alltså ändå slutligen accepterat. Journalisten Göran Holmquist har skrivit och kallar Peps för en musikens Gubben Pettsson, och det är en metafor så god som någon.
Bild: Per Erik Tell
Journalen har förhandsläst boken om Peps som kommer till i god tid till julhandeln.
Boken heter Spela för livet – Peps Persson, en skånsk speleman och ges ut av förlaget Bokpro i Bjärnum. Berättelsen om Per Åke Tommy Persson är en smått otrolig historia om en artist som aldrig gjort sig till, aldrig gett efter för de kommersiella locktonerna utan grävt själv med alla tillgängliga medel i den skånska tonmyllan efter rötterna – och ändå lika självklart fått hela Sverige att sjunga, gunga, med. Inte bara Skåne.
Boken har blivit ett stycke kulturhistoria om Sveriges kanske mest begåvade, och udda, multimusiker någonsin.
Peps föddes som Per Åke Tommy Persson några dagar före jul 1946. Familjen bodde i Klippan innan de flyttade till Tjörnarp, men Peps rötter på fädernet är från Ystad medan mor kommer från Klippan.
Far, Anton Persson, var radiohandlare men skrev dikter, sjöng och spelade. Han var också tekniskt intresserad och Peps berättar att det finns inspelningar av hans bebisjoller som pappa Anton spelade in och sparade på vaxskivor.
Det var Anton Persson som skrev texten till låten Persson ifrån stan som Peps sjöng in.
Det var mycket musik i hemmet och Peps intresserade sig tidigt för det.
– All slags musik, berättar han i boken och avslöjar att den allra första låt han skrev var en countrypastisch om en vilda västernhjälte, men att den var så dålig att han förträngt texten till den.
Första instrumentet var en hemmasnickrad trumma som Anton satte ihop till sonen. Nästa var en gitarr han vann i en tävling i Bild-Journalen. I Tjörnarp spelade han som så många andra dragspel.
Det var dansmusik i Kjelles Kvintett i Sösdala, det var popmusik i Pop Penders kvartett – Peps kallades Poppe i unga år och Pender var bara en allitteration för Fendergitarr. Sen blev det mer allvar och 1965 hette bandet Down Beat Crowd. Då var det blues i Ladan i Hässleholm. Och när de lirade i Helsingborg kom det mer publik än när Hep Stars spelade.
Sen gick karriären vidare. Peps blev Linkin’ Louisiana Peps och bandnamnen avlöste varandra.
Peps fortsatte från dansmusik, via blues till reggae och skånsk rotrock. Den gemensamma nämnaren har alltid varit att det svänger, att det varit dansant. Det framhåller han gärna själv, liksom den påverkan Kristianstads danskung Hakon Swärd haft på honom. Och han lovordar Sven-Ingvars.
Boken innehåller massor av historier från ett långt liv på scenen och med musiken. Peps väjer inte heller för de känsliga ämnena. Han har aldrig hymlat med sin marijuanarökning och står fortfarande vid åsikten att det borde vara legalt i Sverige också, som det nu är i flera länder. Däremot är han mer kritisk mot alkohol.
Peps om att sjunga på skånska:
– Jag sjunger på skånska eftersom jag är skåning. Jag sjunger som vanligt folk pratar, alltså med runda ord och svordomar… Språket, sättet att uttrycka sig är viktigt. Därför måste vi erövra vårt språk från finkulturen.
Peps om blues:
– Bluesen får mig att tända. Det finns en resonans. Vissa saker rör en väldigt djupt.
Peps om Peps:
– Jag gillar inte att förknippas med den folkkära artisten Peps, men jag kan inte komma undan honom. Jag har blivit folkskygg.
Peps om skogen:
– I skogen finns den stora tiden, som inte har något att göra med klockan, mobiltelefonen eller datorer.
Det är inte bara Per Åke Tommy Persson från Emmaljunga som kommer till tals i boken. Massor av människor som arbetat med honom lägger sin bit i pusslet kring den gudabenådade artisten. Det är tur det, för han har själv aldrig sparat tidningsklipp eller någonting från sin karriär. Vilket han vid något tillfälle konstaterar att han också ångrar.
Per Erik Tell