– Vackert. Det måste vara vackert. Det var Bo Widerbergs upprepade mantra när han regisserade filmen om Elvira Madigan och Sixten Sparre.
Skir bokskog, humlesurr, motljus och Mozart var Widerbergs instrument.
Inte fan var verkligheten vacker. Inte handlade Elvira Madigandramat om kärlek heller.
I en ny bok av Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe ges fler nyanser av vad som hände den där kyliga sommardagen på den fynska holmen Taasinge 1889 än den välregisserade föreställning som Sixten Sparre själv satte upp och som sedan dess varit i det närmaste allenarådande.
Redan bokens titel antyder en helt annan verklighet. Sixten Sparre – mannen som mördade Elvira Madigan.
Kathinka Lindhe har grävt djupt i släktens gömmor och utifrån de fynd hon gjort presenterar hon en väl genomtänkt och realistisk bild av det omskrivna dramat. Av det hon funnit i gamla brev, familjealbum och konkurshandlingar har hon tolkat och format berättelsen om löjtnanten Sixten Sparre på Söder i Kristianstad, och hur denne på kort tid drev sig själv till både mord och självmord. Kathinka Lindhe har tidigare i Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten Sparre och mig (2014) framförallt berättat historien ur den försmådda änkan Luitgard Sparres, född Adlercreutz, perspektiv.
I den boken skymtar redan bilden av Sparre som Lindhe nu målar med tydligare penseldrag.
Vem var han då,
Sixten Sparre?
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att han var sin fars son. Vi har tidigare inte fått veta särskilt mycket om Sigge Sparre, Sixtens pappa, som trots sin adliga bakgrund, juristutbildning och bankanställning i Malmö i flera omgångar lyckades med bedriften att förvandla familjens förmögenhet till skuldebrev.
Hans inflytande på sonen var sannolikt mycket stort.
Sigge Sparre var en de sköna konsternas man. När hustruns arv på i runda tal 40 miljoner kronor (dagens penningvärde) betalats ut, köpte han Bjärka-Säby slott i Östergötland för 33 miljoner och i ett rasande tempo utrustades, renoverades och förskönades egendomen för resten av pengarna samtidigt som jordbruket som skulle ge familjen inkomster fullständigt överläts till en inspektor som satte egen ekonomisk framgång före sin arbetsgivares.
Sigge Sparre kunde ingenting om jordbruk men hade en uppfattning om hur livet borde levas. Han skrev dikter, köpte konst och ägnade sig åt kultur.
I den miljön, med den uppfattningen om livets goda, växte Sixten Sparre upp. I slottssalarna hängde vackra franska renässansmålares verk som De fyra årstiderna av Édouard de Beaumont. Den unge Sixten beundrade de fulländade nakna kvinnorna med sitt långa utslagna gyllene hår. Här fick den dröm näring som realiserades när Sparre drygt tjugotalet år senare fick se Elvira Madigans framträdande hos Madigans Cirkus Varieté på Fisktorget i Kristianstad.
Familjen Sparres ljuva liv var en chimär. Det var lite av ”vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp”. Utåt sett hölls fasaden uppe när ekonomin raserades. Man tvingades iväg från slottet i Östergötland, flyttade vidare till Stockholm och Malmö innan de hamnade i Kristianstad där Sixten skulle förvandlas till en stilig officer och familjen än en gång stiga mot de sociala höjderna.
Sixten följer i fars fotspår. Gifter sig rikt när han träffar Luitgard Adlercreutz men är ointresserad av pengar. Viktigt är istället det sociala livet, kulturen; diktandet och deklamerandet. Sixten Sparre blir en fyrbåk i Kristianstads sociala liv med det militära etablissemanget som epicentrum.
Hans liv med Luitgard lunkar på. De får två barn och en stabil ställning i samhället. Men Sixten lever för konsten och kulturen, sitt skrivande och sina tillställningar.
Samtidigt har pappa Sigge på nytt satt sprätt på ett arv. Nu har han spekulerat i cigarrhandel och importerat tiotusentals cigarrer från fina handelshus i Europa och världen. Utan att förstå hur de ömtåliga rökverken ska förvaras. Han lever fortsatt på stor fot tills sommaren 1882 då bubblan spricker och Sigge Sparre omyndigförklaras. Pank som en kyrkråtta. Det finns inte fler att låna pengar av.
Boken är rik på illustrationer med bilder, tidningsurklipp och personliga brev. Läsaren får en inblick i familjelivet, det som tänks, sägs och antyds bakom jalousierna, men också 1880-talets Kristianstad levandegörs. Militärstaden där det görs skillnad på folk och folk.
Kathinka Lindhe har gjort ett grannlaga arbete inte minst med att spåra och publicera Sixten Sparres poesi. Det är uppenbart att hans verklighet förskjuts från familjeliv alltmer in i en diktares och dömd romantikers drömvärld.
När han ser Elvira Madigans uppenbarelse på cirkushästen och den slaka linan i tältet på Fisktorget i Kristianstad, truligt ung och oskuldsfull men samtidigt utmanande i hudfärgade trikåer och det gyllengula håret svallande, slår det helt enkelt över. Fars franska tavlor från en annan och bättre värld får liv.
Berättelsen har kommit till en kritisk punkt. Löjtnanten Sixten Sparre har bränt sina broar enligt mönster från far, lever på lånad fot där skulderna växer allt snabbare och någon möjlighet att betala har han inte. Utvägen är den unga cirkusartisten Elvira. Han blir häftigt förälskad och stalkar energiskt cirkusen tills Elvira rymmer med honom.
Omskrivna skandalen Mayerlingdramat i Österrike med kronprinsen som tar livet av sin älskarinna och sig själv i början av året är tydligt Sixten Sparres feberrusiga kärleksdröm, men frågan är vad Elvira vet och vill.
När Sparre endast packat några extra kalsonger och sin revolver är Elviras kappsäck full. För hennes del är det inget som tyder på ett snabbt slut.
När paret hittas efter mordet och självmordet på Taasinge ligger det ett avbrutet paraply bredvid dem. Kathinka Lindhe skriver det inte rakt ut men läsaren undrar om Elvira gjorde motstånd när hon förstod vad som var på väg att hända?
Vi vet ingenting om Elviras egna känslor för Sixten Sparre. Ung, sannolikt oskuld, snärjes hon av löjtnantens poesi och vackra ord, kanske ges det hopp om en annan framtid, samtidigt som han bakom ryggen laddar sin revolver och iscensätter sin sorti lika storvulet och pekoralistiskt som dikterna han skrivit. Cirkusprinsessan var bara en statist i föreställningen om Sixten Sparre.
I dag hade Sparres eftermäle obönhörligen hamnat i me too-rullorna. Ett av sommarens flickmord. Det är på något vis märkligt och skrämmande att hans uppsättning av ”Århundradets kärlekssaga” kunnat blända så många i 130 år innan Lindhe slutligen nu sticker hål på myten.
Per Erik Tell