Bild: Den tusen år gamla runstenen återbördades till sin ”hemort” när den restes vid torget i Åhus 2014. Men vilken är dess historia?
Sedan en tid tillbaka står en ”nyrest” runsten vid Åhus Torg, men informationen bredvid den är ytterst knapphändig. Tacksam om du vill redogöra för dess historia och den plats som gett stenen sitt namn, Elleköpingestenen (Anders B).
Förra våren ”återrestes” en runsten i museibyggnadens trädgård intill torget i Åhus. Förra gången denna mäktiga sten restes var av vikingar för cirka tusen år sedan. Då ute på sandslätten, troligen i närheten av en vikingatida hamn vid Helge å, några kilometer väster om nuvarande Åhus. Runstenen grävdes fram ur Elleköpinges medeltida kyrkoruin 1965, förvarades därefter innanför Regionsmuseets entré innan den i årtionden sedan gömdes undan och i det närmare glömdes bort i ett av museets magasin.
Förmiddagen den 6 maj 2014 anlände en tungt lastad lastbil till torget i Åhus med en sällsynt last. Det var dags att återföra den på flera sätt unika Elleköpingestenen till sin ”hemort”. Bakom det hedervärda projektet stod hembygdsföreningen S:ta Annas Gille och Regionmuseet. Med hjälp av en kran sänktes den nyrestaurerade, närmare tre ton tunga runstenen ner i ett cementrör, därefter trycktes stenar och sand ner i cementröret. Slutligen tillsattes vatten och allt blandades så att runstenen stod bastant vid avtäckningen och invigningen några dagar senare, lördagen den 10 maj kl 11.00.
Vad vet man då om denna runsten?
Runstenens historia sträcker sig ända tillbaka till det förra årtusendets tidigaste födslovåndor. Det var i det karga tidevarv då islänningen Leif Eriksson, son till Erik Röde, seglade västerut på stormiga hav och enligt den isländska medeltidslitteraturen fann Amerika. Ungefär samtidigt som denna djärve viking gör sin viktiga upptäckt, flera hundra år före Columbus, reses en runsten i rödgrå granit i det kalla Norden. Platsen är fyra kilometer väster om Helgeåns mynning i Skåne. Till sin storlek är stenen imponerande; drygt tre meter hög, en meter bred och en halv meter tjock. Stenresaren låter hugga in den korta skriften: ”Billing reste efter Skröte, denna sten”. Eftervärlden får av stenresaren Billing bara veta, att han rest minne över någon bärande namnet Skröte. Vem var Billing? Varför dog Skröte? Och vilken historia bär den plats som gett namn till stenen?
Om man kör Åsumvägen från Kristianstad och någon kilometer innan Åhus svänger av mot höger, in på Hornavägen, så kan man efter några hundra meter, väster om vägen, skymta en gräsbevuxen kulle med en rest sten på. Det var på 1880-talet som två bönder från Ripa reste denna sten på ruinkullens högsta punkt som minnesmärke över ett gåtfullt samhälle, vars historia vi knappt vet någonting om. Här låg en gång det Elleköpinge – som gett namn åt runstenen – och som valde att skriva ut sig ur historien.
Första gången Elleköpinge omnämns i skrift är 1259. Vi vet också, att vid medeltidens slut inkluderar Elleköpinge åtskilliga institutioner och gårdar. Slottet i Åhus, huvudsätet för den ärkebiskopliga förvaltningen i nordöstra Skåne, anger i sina räkenskaper, att de uppbär inkomster från 22 gårdar i Elleköpinge socken. Därutöver måste det ha funnits ytterligare gårdar och hus. Enligt kyrkliga dokument kunde Elleköpinge på 1560-talet fortfarande avlöna både klockare och präst, underhålla en stor stenkyrka med gravplatser och prästgård, administrera hithörande arrendejord, som låg utspridd i trakten. Gamla kartor visar att vid 1700-talets mitt möttes fortfarande tre gamla handels- och färdvägar vid Elleköpinge.
Men platsen har en historia långt bortom befintligt skriftligt källmaterial. Man har vid Elleköpinge funnit rester efter boplatser som sträcker sig ner i förhistorisk tid. Resta bautastenar vid den intilliggande åsryggen, sydväst ner mot Helgeåns vatten, ger nu-tida levande en god vink om var den vikinga- och medeltida samfärdseln sökte sig fram. Åtskilligt pekar på att det tidiga Elleköpinge, strategiskt beläget invid Helge å och den då omfångsrika (men numera försvunna) Ripa sjö, utgjorde ett viktigt nav för om-givande trakt.
Redan på 1100-talet fanns det en stenkyrka i Elleköpinge, uppförd av det mäktiga ärkesätet i Lund. Till denna Guds boning tog sig folk inte bara från Ripa, Horna, Härnestad och Aleboda, utan även så långväga ifrån som Ivö. Och för byborna i exempelvis Yngsjö kom kyrkan i Elleköpinge i flera århundraden att utgöra platsen för deras gudstjänst. Men ödesklockorna ljuder över denna helgedom i februari 1618, då Christian IV befaller att Elleköpinge församling skall anslutas till Åhus. I Elleköpinge vägrar byborna flytta sitt gudstjänstfirande. Protesterna leds av byns präst, Haqinus Benedicti, som varken räds kung eller länsherre, och därför i myndigheternas protokoll stämplas som ”uppstudsig” mot överheten.
Efter att ha förankrat beslutet hos Christian IV beordrar länsherren Jens Sparre, att kyrkan i Elleköpinge skall muras igen. Det är också sista gången kyrkan omnämns i handlingar. Året är 1619 och vi får veta att Sparre anlitat en hantverkare från Åhus, Erik Straah, för att mura igen kyrkans torndörr. (En utgrävning visar emellertid att också andra öppningar murades igen). Innan kyrkan stängs för gott med bruk och tegelstenar, töms den på alla värdefulla inventarier. Kyrkklockan monteras ner och transporteras till Vä. Det rikt guldbelagda altarskåpet från 1400-talet överförs till kyrkan i Åhus, där praktverket ännu kan beskådas.
Intressant är noteringar i Åhus kyrkobok under Karl XII:s långvariga krigsperiod, som visar att Elleköpinges nedlagda kyrkogård, efter närmare 100 år, åter började användas på 1710-talet, bland annat som pestkyrkogård. Trakten var utarmad, dödligheten hög och sannolikt var det svårt att få gravplatserna i Åhus att räcka till. Eller var skräcken för pesten så stor att de styrande valde att begrava dess offer en bra bit utanför Åhus stadsmurar.
Vid denna tid hade Elleköpinge upphört att finnas till. Den igenmurade kyrkan var sedan 1600-talets början obrukbar och nu i starkt förfall. Dess västtorn hade trotsigt, men skamfilat, stått kvar ännu in på 1710-talet, för att slutligen rasa samman vid århundradets mitt. Den öde kyrkan raserades, blev till ett stenbrott där sten hämtades till olika byggen. Dock fanns synliga rester efter kyrkan kvar ännu vid 1800-talets början. Platsen avstyckas 1812 som minnesmärke från forntiden. Men det var ett öde, försvunnet Elleköpinge, utan invånare, hus och kyrka, som 1865 anslöts till Åhus kommun.
Vilken är då kopplingen till den i Åhus ”återresta” runstenen? Vid Elleköpinge fanns på vikingatiden verkligt gynnsamma förutsättningar för en hamnplats. På den tiden var Helgeå fullt segelbar till Torsebro och vattenståndet vid Elleköpinge betydligt högre än idag. Det är inte osannolikt att de två svärd man funnit i Helgeån från denna tid härstammar från främmande vikingaskepp på väg till Elleköpinge.
När kristendomen tog över efter asatron, lät det segervissa ärkesätet i Lund uppföra kyrkor på tidigare hedniska kultplatser. På så sätt kunde man ytterligare befästa sin seger. Kyrkan i Elleköpinge byggdes under 1100-talets andra hälft. Den uppfördes på en höjd, kanske över en kultplats där tidigare Tor och Oden dyrkats, och var för den tiden en ståtlig stenkyrka. Omkring 800 år efter uppförandet grävdes ruinerna av kyrkan fram. Året var 1965 och ett sensationellt fynd gjordes. Inmurad i kyrksockelns södra del fann man en runsten av allt att döma från 1000-talets början. En vid utgräv-ningen närvarande bygdehistoriker uppgav, att det skulle funnits ytterligare en runsten inmurad i sockeln. Ryktet förblev seglivat och föranledde för bara några år sedan en ny undersökning. Utgrävningen begränsades dock till endast valda delar av kyrksockeln och blev resultatlös.
Elleköpingestenen är, tillsammans med Absalonstenen i Åsum kyrka och en tämligen nyfunnen (men oläslig) runsten i Färlöv, de enda kända runstenarna på Kristianstadsslätten. Runstenen i Elleköpinge var i ålder cirka 150-175 år när den murades in av kyrkobyggarna, vilket reser en rad intressanta frågetecken. Fanns runstenen där redan vid tidpunkten för kyrkobygget eller hämtades den till platsen? I en uppteckning från 1600-talets början talas det om en av bautastenar kringlagd ”kämpagrav” i trakterna av Elleköpinge. Hämtades stenen från denna gravplats? Kämpagraven har trots efterforskningar inte återfunnits, men fynd av människoskelett vid en utgrävning 1939 har kunnat slå fast förekomsten av vikingatida begravningar i omkringliggande trakt.
Runorna på stenen är i höjd omkring 20 centimeter (utom kortrunorna som är cirka hälften så höga). De två inristade namnen Billing och Skröte, som omnämns på runstenen, är inte kända, varken från någon annan runskrift eller som skånska mansnamn. Med all sannolikhet kom de inte från denna trakt. Kan de två ha tillhört någon av de främmande vikingahärar som, enligt en anglosaxisk årsbok, skall ha drabbat samman på land i samband med det blodiga trekungaslaget vid Helgeå år 1026? Har slaget på land utspelat sig i närheten av Elleköpinge? Utgjorde den nämnda kämpagraven en av runstenar markerad viloplats för stupade från detta slag?
Namnen Billing och Skröte pekar enligt forskare mot nordväst. Var de två vikingar från Norge? I slaget vid Helgeå avgick den dansk-engelske kungen Knut med segern mot norske kungen Olaf Haraldssons och sveakungen Anund Jakobs vikingaflottor. Var det en av Knuts segervissa krigare i den kompletterande landhären som dräpte Skröte? Var stenresaren Billing en nära vapenbroder?
Onekligen öppnar den återuppresta runstenen vid torget i Åhus ett lika spännande som gåtfullt tolkningsperspektiv tusen år bakåt i historien.