Man kan tala länge om de stora och populära svenska popbanden som till och från förekom på poplistorna under andra halvan av 60-talet. Samt att de allra flesta av dessa band släppte två eller flera LP-skivor. Exempelvis popgrupper som Tages, Hepstars, Ola & The janglers, Jackpots, Mascots, Hounds, Shanes, Mecki Mark Men, Deejays (som ursprungligen var från England), Slam Creepers och Lee Kings. Samt Caretakers, Fabulous Four och Tom & Mick And The Maniacs. De sista tre med endast ett LP-släpp vardera.
Därtill popgängen som låg i den något lägre divisionen, vilka inte var lika frekventa på poplistorna och som inte heller släppte några LP-skivor. Exempelvis Gonks, Troublemakers, Nursery Rhymes och Namelosers. En LP med Namelosers släpptes 1989. Det fanns nämligen tre stora händelser för ett svenskt popband under andra halvan av 60-talet. Den ena var att släppa första LP-skivan och det andra var att få uppträda eller möjligen turnera i England. Samt det tredje, att bli etta med en, eller ännu hellre flera låtar, naturligtvis då efter varandra, på ”Tio i Top”.
Emellertid fanns det andra band/artister som var stora inom vissa sido-genrer till Popen (däribland ovan nämnda Mecki Mark Men). Det var band/artister som gjorde fantastiska plattor men som sällan eller aldrig låg på listorna, eller ens spelades i dåtidens radiokanal. Plattor, som på den tiden blev aningen förbisedda av de allra flesta så kallade popdiggare. Ett exempel på en artist från den tiden som faktiskt fortfarande släpper ny musik då och då, är Per Åke ”Peps” Persson. De flesta känner även till Peps under namn såsom ”Linkin Lousiana Peps”, ”Peps & Blues Quality”, samt ”Peps Blodsband”.
Jag har upplevt Peps Persson i olika minnesvärda konstellationer ett antal gånger under årens lopp. Första gången var på Sommarlust på den tiden då det verkligen begav sig. Närmare bestämt fredagen den 12 september 1969 då Peps uppträdde med det då Örebrobaserade bandet Blues Quality. Fråga mig inte om det var en bra konsert, men med tanke på hur fantastisk deras platta ”Sweet Mary Jane” från just 1969 är…
Ett annat tillfälle som jag kommer ihåg var faktiskt på Rörbäckagården i Horna, strax utanför Kristianstad, under andra halvan av 70-talet. Det var bland andra Anders Welander som vara arrangör (och gitarrist från Kristianstad som var med och startade The Howlers i mitten på 60-talet) vilken även lärt känna ägaren till Rörbäckagården Rolf Noalt som gått med på Welanders idé att göra om bondgårdens ena byggnad till spelställe, vilket blev av en något udda typ.
En annan minnesvärd spelning var då Peps med följe gästade dåvarande diskoteket Grand Hotell i Kristianstad under sent 80-tal. Jag kommer speciellt ihåg Bosse Skoglund som lirade trummor med hela kroppen. Spelstället kan kanske tyckas något udda. Men på den tiden anordnade Grand en del konserter med lite udda artister (Jag har även sett Graham Parker på Grands disko.) Därtill har jag upplevt Peps under en sommarkväll på Malmöfestivalen, jag tror det var under tidigt 00-tal.
Dessutom vet jag att Peps även har lirat på kårhuset på gamla Högskolan vid Södra Kaserngatan mitt i city, samt långt senare även på kårhuset ”Metropol” vid nya Högskolan på Näsby. Därtill har han gjort flera spelningar på ”Magazinet” vid Norretull. Samt i något sammanhang även i Tivoliparken, vilket kan ha varit under någon Jazzfestival, eller möjligen under de så kallade Kristianstadsdagarna. (Någon som har ytterligare fakta att tillföra får gärna höra av sig till KJ.)
LP:n ”Sweet Mary Jane” blev en synnerligen kontroversiell historia, så pass att den, så att säga, även drogs in. Men det var sannolikt inte för musiken på plattan, utan för konvolutets utformning. Bilden på framsidan föreställer nämligen bandet stående i hav av mariana-växter, dessutom har alla medlemmarna små röda pappershjärtan i sina händer. Den tolkning man kunde göra av bildens komposition fick nog anses som synnerligen provocerande på den tiden.
Det framkom då att bilden var plåtad i en botanisk trädgård i Uppsala, samt att växterna var av typen ”prydnadshampa”. Eller som det står på CD-konvolutet: ”Cover photos vere taken in Uppsala central Park by special permission.” Vidare: ”Cover design & photos: Sture Johannesson”, vilken förmodligen är mest känd för hans affisch ”Flickan med haschpipan” som Johannesson gjorde till en utställning i Lund 1969. Producent för plattan var Gunnar Bergström och tekniker var ingen mindre än Michael B. Tretow. Alltså sedermera ABBA:s producent. All text och musik är skriven av Peps.
Som oftast ämnar jag heller inte i detta fall nämna något om de olika spåren på LP:n. Jag vill nämligen framhålla alla, eftersom det inte finns något spår som är sämre än andra. Däremot om själva sättningen som är intressant för en svensk bluesplatta från 1969. Alltså, som vanligt Peps själv på sång, munspel och gitarr. Därtill orgel, piano, elbas, trummor, altsax och trumpet. By the way, min originalvinyl och min CD-utgåva från 1994 innehåller båda sju spår. Men det lär finnas en senare CD-utgåva som innehåller ytterligare fem bonusspår.
Peps första LP ”Blues Connection”, som även den är ett smärre mästerverk, kom ut 1968 och Sweet Mary Jane från 1969 är alltså nummer två i ordningen av, än så länge, 17 album, inräknat de senaste som endast finns på CD. Av detta kan man nästan dra slutsatsen att svensk Popmusik har sedan 1969 mer eller mindre försvunnit helt, emedan Bluesmusiken tydligen har lyckats att hålla sig över vattenytan i snart 50 år. Peps har ju som svensk artist heller inte varit ensam om detta.
Själv har jag endast inhandlat några få LP inom den genre vilken jag benämner som ”svensk Pop” efter 1969, vilket då, naturligtvis i mitt förnumstiga tycke, betyder att det inte har kommit speciellt mycket sedan dess som är värt att lyssna till. Ja, möjligen förutom Mikael Ramel, Peter LeMarc, Dag Vag och Pugh Rogefeldts första platta ”Ja Dä Ä Dä”.
Emellertid är det mest slående med ”Sweet Mary Jane” och även ”Blues Connection”, samt i någon mån även Peps dubbel-LP ”The Week Peps Came To Chicago” är att då jag presenterar dessa vax för någon av mina nutida (noga utvalda) musikvänner är de flesta överens om att dessa utgivningar är mästerverk ur den äldre svenska musikskatten. Vilket sannolikt även understryks av prisutvecklingen på just dessa plattor på begagnat-marknaden och då i första hand på Tradera.
”Sweet Mary Jane” i fint skick, självklart både vad gäller konvolut och det spelbara skicket, får man oftast inte under 1.500 kronor. Rekordet för ”SMJ i mint-skick på Tradera är 2.136 kronor. Gällande ”Blues Connection” så ligger denna på uppåt femhundringen. Och Chicago-plattan något mindre, typ mellan 300 och 400 kronor. Och ju fler musiknördar som inser storheten med ”Sweet Mary Jane” och naturligtvis även de övriga här listade, så kommer priserna att stiga så sakteliga. Emellertid har jag själv dessa sedan många år, så jag tycker ju bara att det är angenämt ju mer de stiger. Hö, hö!
Jag hoppas naturligtvis att jag åter igen ska få höra Linkin Lousiana, Per Åke ”Peps” Persson vid något live-framträdande inom en snar framtid. Även om jag är väl medveten om att Peps, som nu passerat sjuttio bast, är ytterst sparsam med sina framträdanden. Och det skulle faktiskt spela mindre roll om Peps med följe lirade Blues, Ska eller Reggae, eller varför inte en mix sina olika genrer, han är naturligtvis lika briljant oavsett.
En annan intressant aspekt är att Peps i hans olika konstellationer, i stort sett, använt sig av samma mästerliga trummis sedan Blues Quality 1969, nämligen Bosse Skoglund. Jag har tyvärr ingen aning om Bosse fortfarande är aktiv inom musiken eftersom Bosse faktiskt är 81 bast. Men det hoppas jag verkligen, samt att jag åter igen även får uppleva denne gigant ihop med Peps i något sammanhang. Undrar nämligen om Bosse fortfarande spelar med hela kroppen…
Dr. Guro