Det anlände ett handskrivet brev till redaktionen, undertecknat ”Månsson”, som ville veta lite om de pråmkarlar som fanns i Åhus för länge sedan och som fraktade gods på Helge å in till Kristianstad. Bland annat undrar Månsson över hur de tog sig över Hammarsjön, var de lade till inne i Kristianstad, vilka varor som fraktades och om pråmkarlarna själva ägde sina pråmar?
För många är det i dag helt okänt att det fanns en tid då pråmtrafiken på Helgeån var betydande och förekom ännu för hundra år sedan. I Åhus låg pråmarna förtöjda mitt på ån vid de så kallade dykdalberna, som bestod av grova träpålar som slagits ner i åns botten och av vilka en del fortfarande finns kvar. Under 1850-talet fanns det fem pråmar förtöjda vid dykdalberna öster om gamla Äspetbron. Lastpråmarna stakades och drogs fram i ur och skur av pråmkarlar som verkligen fick slita ont. En resa Åhus-Kristianstad kunde ta 14 dagar och många dog på sin post. Den siste pråmkarlen på Helge å blev Nils Andersson.
Men det är lika bra att vi tar allt från början så att Månsson får svar på de frågor som ställdes i det prydligt handskrivna brevet.
Pråmtrafiken föddes på Helgeå efter att Christian IV 1614 beslutat sig för att uppföra en ny stad på Allön som han döpte efter sig själv, Kristianstad. Åhuspastorn Casten Rönnow (känd för att ha räddat Karl XI undan danskarna genom att gömma honom i skorstenen i den byggnad i Åhus som sedermera döptes till Kungsstugan) anger 20-talet ”pråmmend” från Åhus i mantalslängden 1674.
Storhetstiden för pråmtrafiken inföll emellertid knappt två hundra år senare. Den stora hamnutbyggnaden 1847–52 medförde också att vattenvägen Åhus-Kristianstad åter blev seglingsbar. Som en följd där av grundades 1856 Christianstads Pråmbolag för att sköta kanaltrafiken. Pråmtrafiken exploderade liksom övrig sjöfart på Helgeån. Graften i Härnestad passerades 1881 av inte mindre än 914 fartyg och pråmar. Det innebar att brovaktaren i Härnestad fick öppna och stänga den gamla svängbara ”Schackabron” vid flera tillfällen per dag.
Då det skulle till en broöppning svängdes pontonbron kring en stolpe vid kanalens kant med hjälp av ett handspel. Vid stängning tvingades brovaktaren dra tillbaka den med handkraft, samtidigt som han måste foga den samman med de fasta brodelarna bägge sidor om kanalen. År 1891 krävde brovaktaren 4 kronor per pråm för att passera Schackabron. Bron ersattes efter en tid av en ny träbro som i sin tur 1969 ersattes med nuvarande betongbron vid Härnestad. Schackabron låg ett par hundra meter öster om nuvarande betongbro och platsen markeras än i dag av en glänta i trädraden längs med kanalen beroende på att stenbeläggningen mot slänten till gamla Schackabron fortfarande finns kvar.
Den andra bron, den ännu kvarvarande grönmålade stålbron i Härnestad mot Vittskövle och Everöd till, invigdes 1925 och byggdes som svängbro för att möjliggöra fortsatt fartygs- och pråmtrafik från hamnen i Åhus till Lastageplatsen i Kristianstad. Vid en renovering 1952 förändrades södra landfästet i samband med att svängspannet togs bort och möjligheten att svänga bron upphörde, men då hade pråmtrafiken Åhus-Kristianstad upphört. (Denna bro är för övrigt i dag den enda kvarvarande fackverksbron i stål på det allmänna vägnätet i Skåne).
När järnvägen kom till Åhus på 1880-talet blev det en svår konkurrent till den vattenburna trafiken. Christianstads Pråmbolag avvecklade sin vattentrafik på Åhus 1889 och bolaget upplöses året därpå. Men övrig pråmtrafik fortsatte i mindre regi på Helgeå en god bit in på 1900-talet.
Pråmkarlarna, som ofta var profilstarka gestalter, ägde inte själva sina pråmar utan var anställda, inte sällan med usel betalning. Flertalet av dem var bosatta i Åhus, som exempelvis bröderna Nils och Isak Åkasson, Ola Trulsson, Jöns Arvidsson och Jöns Persson Åhman. Inte sällan blev även sönerna pråmkarlar. Exempelvis följde två av Jöns Persson Åhmans söner i faderns fotspår, den tredje sonen valde snickaryrket och blev grundare av Åhmans i Åhus AB.
Pråmarna på Helgeå var byggda av grovt timmer med lastrummet förlagt som mittenparti. I för och akter fanns mindre kajutor för pråmkarlarna. I aktern fanns ett stort roder. Det fanns pråmar som även var utrustade med segel. Seglande pråmar är inte kända någon annanstans, utan tycks ha varit en unikt för Åhus och Kristianstad. Segelpråmarna kunde även ge sig ut på Östersjön och seglade till bland annat Sölvesborg och Karlskrona.
Vid gynnsam väderlek användes segel framför allt för att segla genom Hammarsjön, annars stakades eller drogs pråmarna med selar av pråmkarlar, i undantagsfall hästar. Vanligast var att pråmkarlarna stakade sig fram med långa, tunga stänger utrustade med runda träplattor i översta ändan. Dag ut och dag in, i ur och skur, sommar som vinter, slet de med selar runt sina kroppar eller tryckte träplattorna mot bröstet för att föra pråmarna framåt i de trånga och grunda kanalerna.
Många stupade på sin post, en del dränktes hängande i selarna, andra dog av slit och dåligt väder. De flesta blev inte så gamla, men det fanns undantag som vi ska se längre fram.
I Kristianstad lossades pråmarna vid Lastageplatsen, men då det gällde varor avsedda för packhusen på Fisktorget (vid nuvarande Sommarro), stakades eller drogs pråmarna upp till den intilliggande Fängelsebron. Ända till 1873 kunde pråmarna ta sig in i centrala Kristianstad.
Kristianstadsförfattaren Fredrik Böök har i ”Hågkomster från Helgeån och hembygden” skildrat hur han en gång i sin ungdom fick hjälpa till att staka ombord på en pråm: ”Pråmkarlarna satte oss till att staka, och vi arbetade med de tunga stängerna, som sjönko djupt ner i gyttjan, tills svetten lackade; timme efter timme vandrade vi längs relingen med de runda träknapparna tryckta mot bröstet, medan pråmkarlarna sutto i lastrummet, spelade tolva och drucko öl.”
Den siste pråmkarlen på Helgeå var Nils Andersson, född i Olseröd 1845. Han flyttade till Åhus 1864 och anställdes som pråmkarl 1875. Även om ångbåtarna började ta över var pråmtrafiken fortfarande livlig. Ännu 1875, då Nils Andersson började som pråmkarl, gjorde pråmarna 682 resor mellan Åhus och Kristianstad.
Oavsett väder och vind skulle pråmarna dras eller stakas uppför ån mot strömmen den tre mil långa vattenvägen till Kristianstad. En färd kunde ta upp till två veckor. Många knäcktes av det omänskliga slitet. Nils Andersson uttryckte själv en gång att ”ingen kan göra sig en föreställning om hur vi pråmdragare på Helgeå fick slita”.
Nils Andersson var ett fysiskt urkraftverk med enorm muskelstyrka och en järnhälsa av osedvanligt slag. Han blev 95 år, avled den 30 december 1940. I dödsrunan över honom stod bland annat:
”Han var den siste av pråmdragarna, som i selar eller med 13 alnar långa stakar drev de tungt lastade varupråmarna mot strömmen den 3 mil långa åvägen från Åhus till Kristianstad. /–/ Resan tog aldrig mindre än tre dagar, men ofta ända till 14 dagar och det hände, att de ibland måste ankra för att den medhavda maten tog slut och en av dem måste gå tillbaka till Åhus för att proviantera. En sådan resa inbringade dem 7 kronor hur lång tid den än tog, och i retur fick de föra tomma brännvinsfat…tillbaka till Åhus. Ingenting vankades för frakten tillbaka, ty ’ni skall ju ändå hem igen gubbar’, sade pråmbolaget. Men 50 öre per man fick de, för att de lastade in 12 000 tomfat!”
När Kristianstad anlades på Allön byggdes också Långebro med väg till Åhus, men den kunde som transportled aldrig konkurrera med den vattenburna trafiken på Helge å. Pråmtrafiken fick dock med tiden konkurrens av ångbåtar och pråmdragarnas armstyrka kom alltmer att ersättas av ångkraft. Ljunggrens Verkstad i Kristianstad byggde flertalet av de ångbåtar som sattes i trafik på Helgeå. Ett färgstarkt inslag i denna ångbåtstrafik blev sjökaptenen Nils Jönsson, född 1841. Denne privatredare från Nyehusen i Yngsjö började 1878 att trafikera Helgeån med fiskebåten Neptun.
Efter en tid utökades verksamheten med ytterligare två båtar, de 24 meter långa bogserarna Sirius och Delfin, inköpta från Ljunggrens Verkstad 1881 respektive 1890 (sistnämnda år var samma år som L. O. Smith upprättade egen pråmtrafik på Helgeå för att transportera brännvin från hans spritfabrik i Kristianstad till hamnen i Åhus).
Nils Jönsson, som inte kallades annat än ”Yngsjökaptenen”, använde Delfin till att bogsera pråmar, medan Sirius, som hade svagare maskin, mest användes till passagerartrafik. På Delfin hette styrmannen Nils Nilsson (sedermera lantbrukare i Härnestad) och som maskinist tjänstgjorde Nils Svensson från Yngsjö.
År 1890 hade Yngsjökaptenen, utöver sina båtar, också sju pråmar i sin flotta. Störst var Orion som mätte 15 meter. Genom åren kom Orion att transportera tusentals ton stenkol och majs från Åhus till Kristianstad. På återvägen bestod lasten mestadels av råsprit från traktens brännerier.
Vid 69 års ålder slutade han med sin redarverksamhet. Året var 1910 och järnvägen hade nu konkurrerat ut pråmtrafiken. Två av pråmarna lät han hugga upp. Den tredje sänktes ute i ån vid Yngsjö och dykningar har kunnat slå fast att rester efter pråmen finns på botten i närheten av där Helgeån kröker sig öster om den gamla betongbron, för övrigt uppförd endast två år efter att Yngsjökaptenen lät sänka pråmen.
Vid 90 års ålder berättade Yngsjökaptenen om sitt liv på Helgeån i en intervju i Kristianstadsbladet 1931:
”Jag har varit många nätter på sjön, då stormen gått… Men alltid klarade jag mig, fast jag ibland tyckte att det hängde på ett hår. Och på ån! På nätterna var det så mörkt, att man inte såg en hand framför sig, och likadant då dimman kom. Jag har under mitt liv fraktat laster för 125 miljoner kronor på Helgeån, det har jag räknat ut. Men inte för en enda kronas värde har kommit till skada. Och jag har fört över 100 000 människor på ån, och ingen har fått ens ett finger skadat.”
Liksom sin namne, pråmkarlen Nils Andersson, var Nils Jönsson av segt virke. Yngsjökaptenen avled 1933 i en ålder av 92 år. Vid den tiden hade pråmtrafiken helt upphört på Helge å.
Kenth Olsson