Jag har alltid varit övertygad om att det finns en plats för oss alla i arbetslivet. Det gäller bara att vara på rätt plats. Emellanåt slås man dock av hur fel vissa personer har hamnat.
För ett tag sedan gick jag in i en butik i stan som säljer klockor och pennor. Där fanns bara en kund förutom jag och han blev expedierad av en ung tjej. Jag var lite stressad men tänkte att det väl inte kunde dröja så länge innan han var klar. Nu tog det ändå ganska lång tid eftersom mannen hade flera djupgående frågor om den klocka han tänkte köpa.
Det började krypa längs ryggraden på mig men jag höll ut. Snart måste han väl vara klar? Precis när han har betalat och jag gör mig beredd att slänga upp det jag ska köpa på disken hör jag hur dörren öppnas bakom mig och en äldre man kommer in. Jag ser hur han tar en nummerlapp. Det nästa som händer är att tjejen trycker fram ett nytt nummer och ropar ut: ”Nummer arton”.
”Det har jag”, skriker mannen och skyfflar mig åt sidan. Och där står jag. Fullkomligt mållös (ja, jag vet att vissa inte tror mig). Det kan bara inte vara sant! Till slut har jag samlat ihop mig tillräckligt för att säga: ”OK, det här är helt sanslöst – du ser mig stå och vänta och så är du så jäkla fyrkantig att du expedierar honom bara för att han tog en nummerlapp”. Tjejen fnyser och säger: ”Sådana är reglerna”. Jag gick givetvis ut ur butiken för att aldrig mera komma tillbaka.
Ännu värre var det faktiskt den gången för rätt många år sedan, medan man fortfarande fick handla över disk på Systembolaget. Jag rusade in för att köpa en flaska champagne till min frisör som fyllde år. Jag var den enda kunden och gick snabbt fram till disken och beställde. ”Du måste ta nummerlapp”, sa tanten bakom disken. Jag tittade mig förvirrat omkring. ”Men det är ju bara jag här”. ”Det hjälps inte, på Systembolaget gäller nummerlapp”, sa tanten benhårt. Innan jag hade hunnit gå tillbaka och hämta en nummerlapp hade de så klart kommit in en ny kund, som tog nummerlapp, och chansen för mig att hinna köpa med mig champagne till min frisör var borta.
Medan tjafset om våra uteserveringar pågick för några veckor sedan kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på de här båda episoderna. Hur är man funtad om man får för sig att kräva att alla ska ha samma färg på markiserna? Om detta fullkomligt idiotiska förslag hade gått igenom, vad skulle nästa steg ha blivit? Att alla gäster måste vara färgkoordinerade också för att inte störa gatubilden?
Snacka om att ha personer på fel plats i en organisation. När de dessutom jobbar inom kommunen och ska serva oss som bor här, är det ju katastrofalt. Trots allt kan jag välja att inte handla i butiken som säljer klockor och pennor, men jag kan inte välja bort våra kommunala tjänstemän och verksamheter.
Som tur var visade det sig att det finns tillräckligt mycket bra folk inom kommunen som kunde styra undan de där dumheterna. Det ska vi alla verkligen vara mycket tacksamma för.
Åsa Scharin