Vi är i London igen, vår favoritstad i Europa. Det är så skönt att kunna åka dit bara för att ”vara” och inte ha några överhängande turistgrejer man måste göra. Den här gången har vi nosat upp något som låter jättespännande – en lite udda matmarknad i närheten av Tower Bridge som vi bestämmer oss för att besöka.
Det börjar kul. Vi tar taxi från hotellet eftersom vi är osäkra på var det ligger exakt. När vi kommer fram vänder sig taxichauffören mot oss och utbrister: – Jag har kört taxi i London i tjugofem år, men hade ingen aning om att detta existerade. Hit måste jag gå med min fru!
Under gamla järnvägsvalv, i nedslitna fabrikslokaler och brädupplag hittar vi en riktig pärla – lokala matproducenter, ölbryggerier och häftiga pop up-restauranger. Det är bara att kavla upp ärmarna och ge sig i kast med utmaningen. Vilken utmaning, tänker ni kanske? En ”Early Bird” klockan elva på förmiddagen – gjord på lokalt producerad gin, cointreau och grapefruktjuice. Det är den utmaningen jag menar.
Men sedan blir ju livet hur roligt som helst. Vi vimsar oss igenom marknaden och försöker hitta fortsättningen på den, som vi hade läst ska finnas några hundra meter längre bort. Plötsligt får Pojkvännen syn på en Vespa som står utanför en ruffig lokal. Och en till. Och ännu en. Vi går närmare. Det är ett helt garage fyllt av vespor och andra motorcyklar. Vi frågar om vi får gå in.
I lokalen är det knökfullt av motorer, ännu fler vespor och gamla espressomaskiner. Vi tittar lite chockat på killen som står och skruvar på en av vesporna. – Det är chefen, förklarar han. Han älskar allt italienskt som är gammalt. Utom kvinnor. Vill ni ha en kaffe, förresten? Jag kan be chefen fixa en.
Chefen dyker upp i en oljig overall och vegamössa. Han ställer sig bakom en disk och frågar vad vi vill ha. Strax står varsin rykande espresso framför oss och vi ställer den oundvikliga frågan: – vad var det egentligen som hände här?
Craig, som han visar sig heta, rycker på axlarna, tar sats och börjar berätta: – Alltså, jag är ju egentligen trafikpilot. Så fick jag jobb på British Airways, det här är tjugofem år sedan. Problemet var att jag hade glömt berätta att jag är från Nya Zeeland vilket innebar att jag var tvungen att fixa en brittisk licens, annars får man inte flyga utrikes.
– Det hade jag inte pengar till, så jag fick idén att åka till Italien och köpa hem några vespor – de kostade inte ett skit där på den tiden. Jag tog med mig ett trettiotal hem på ett flak och sålde dem. Det gick ganska hyfsat, så nästa gång tog jag med mig en kille och vi köpte ännu fler. På fem år hade jag köpt femtusen vespor. En riktigt bra affär, faktiskt.
– Men så började kunderna höra av sig, de behövde hjälp med reparationer och så. Och ingen i London kunde göra det. Så jag var tvungen att starta en verkstad. Och anställa folk, som jag fick lära upp. När jag ändå hade börjat så tänkte jag att jag lika gärna kunde köpa på mig några kaffemaskiner också – de är så himla snygga, tycker ni inte det? Dessutom älskar jag en bra espresso. Så då startade jag ett kafferosteri, ja, jag rostar lite här bakom er, ser ni, i hörnet, men det är inte det ”riktiga” rosteriet. Det ligger i en annan lokal.
Pojkvännen och jag smuttar lite fundersamt på vår espresso. – Och hur gick det med pilotlicensen, undrar jag. – Alltså, suckar Craig, jag hann liksom aldrig med den. Jag har förstås ett litet flygplan, men jag kan bara flyga inrikes med det.
Vi tackar för oss, tar ett visitkort och ser redan för oss en studieresa till våren, med galna vänner som skulle uppskatta både vesporna, ölbryggerierna och de lokala matproducenterna. Jag sänder en stilla tanke till en artikel i magasinet ”Skriva”, som handlade om hur man bäst lyckas med ett resereportage. Regel 1: ”Åk alltid ensam – annars kommer du aldrig att få uppleva något som är värt att skriva hem om”.
Artikelförfattaren i magasinet ”Skriva” vet inte vad han pratar om.
Åsa Scharin