Bild: Något väster om den moderna landsvägen ligger den välbevarade radbyn Rinkaby i nord-sydlig riktning med gårdarna tätt inpå bygatan. Radbyn skiftades på 1830-talet, markerna lades samman i större enheter, men endast ett fåtal av gårdarna behövde flyttas ut. När järnvägen Kristianstad-Åhus öppnade 1886 uppfördes öster om den gamla radbyn Rinkaby en järnvägsstation som medförde att det här växte fram ett helt nytt samhälle.
Vad vet man om Rinkabys historia? Har inte kunnat finna något om denna byns förflutna (Anders S).
Det lilla samhället Rinkaby utanför Kristianstad ruvar på en gåtfull historia. Fynd och fornlämningar talar om en väl etablerad bygd redan under yngre stenåldern. Intressanta gravfynd från 800-talet, bland annat en dekorerad miniatyryxa i brons, pekar på handelsförbindelser österut med vikingatida ryska områden.
Det första Rinkaby präglades av allt att döma av en mycket blod och strid, som så många andra platser vid denna tid. Forntidsordet ”rink”, som utgör förledet i bynamnet, tyder ”krigare”. Ordet återfinns exempelvis i en tysk dikt redan på 800-talet om Jesu lärjungar, i betydelsen Jesu stridsmän. Det råder enighet om att Rinkaby betyder stridsmännens by. ”Rink” måste ha varit en förnämlig stridsman av hög social ställning. Men vem han och hans krigare var, som en gång härskade i det vikingatida Rinkaby – och gav orten dess namn – vet vi ingenting om.
Intressant i sammanhanget är också den minnessten, kallad Tobiasstenen eller Tobisstenen, som okända en gång lät resa på höjderna nordost om dagens Rinkaby. Enligt traditionen minner den om en tapper krigare, Tobias, som skall ha stupat här i spetsen för sitt krigarfolk. På åsens krön fick han sin grav, men när i historien slaget har utspelat sig eller om han var vän eller fiende, är okänt. Att stenen berättar om en blodig strid, i vilken många stupat, visar den mängd människoben som grävts fram på höjderna runt omkring.
Rinkaby omtalas inte i den första serien av de danska medeltidsbreven som sträcker sig fram till år 1450, men väl vid två tillfällen redan på 1300-talet i Lunds kapitels dödsbok.
Så gott som hela Rinkaby brann ner 1651. Då Danmark och Sverige några år senare drabbade samman i det krig som skulle göra skåningarna till svenskar, hade byn ännu inte återhämtat sig efter den stora branden. Vid ett tillfälle under kriget uppenbarade sig enligt traditionen en dansk soldatstyrka i Rinkaby och begärde logi hos bonden Rasmus Fegersån och hans hustru Kersti Månsdotter.
Deras gård var för övrigt en av de få som klarat sig något sånär helskinnat undan elden. Rasmus, som en kort tid dessförinnan svurit trohetseden till den svenske kungen, fann snabbt på råd: han tog väl emot danskarna, gav dem inkvartering och utspisade dem på bästa sätt.
Ölet flödade och när danskarna mätta, druckna och belåtna lade sig för natten, smög sig Rasmus och Kersti över till närmsta gård och slog larm. Men danskarna upptäckte vad som var i görningen och tvingade med Rasmus och hans hustru till Köpenhamn. Efter ett års fångenskap hade de turen att bli utväxlade och kunde återvända till sin gård i Rinkaby.
Som tack för visad trofasthet mot Sveriges konung fick de löfte om att vid sin död bli begravda framför altaret i Rinkaby kyrka. Så skedde också. Gravstenen har sedan flyttats till kyrkans vapenhus, där den nu finns.
Efter den förödande branden byggdes Rinkaby upp igen och 1767 uppges byn omfatta bland annat 23 gatehus.
I 1800-talets Rinkaby var rädslan för varg stor. Den sågs som ett ondskans väsen och var vanligt förekommande i trakten. På 1840-talet sköts vargar i Svensköp och 1862 fälldes flera vargar på Linderödsåsen. I Rinkaby och trakterna däromkring anställdes gamla gummor för att gå omkring i skogarna och skrämma vargar genom att avge höga tjut. Likaså hände det att byfolket samlades på valborgsmässoafton och gick vrålande ut i skogarna för att jaga iväg ”gråben”.
Vargen hade varit försvunnen från trakten i många år när Kristianstads-lektorn Abraham Ahlén – som lett utgrävningarna av Åhus slott – den 18 juni 1894 befann sig på Rinkaby kyrkas vind efter tips om att där förvarades ett pelarhuvud från slottet i Åhus. Något sådant fann han inte, men väl cirka 30 grova tyger, bemålade med ohyggligt grinande djurhuvuden med alla det gemensamt att ”de spärrade upp gapen och visade fruktansvärda tänder och betar”, rapporterade Kristianstadsbladet två dagar efter de besynnerliga fynden.
Tidningen kunde också upplysa om att de hemska tygerna skulle ställas ut på Fornstugan i Tivoliparken för att därefter återbördas till Rinkaby kyrka. Likaså fick läsaren veta att tygerna kallades varglappar och hade använts att skrämma vargar med förr i tiden. Dessa lappar hängdes upp på linor som hölls av personer som bildade kedjor på ömse sidor om ett uppspänt vargnät. Med skallgång drevs vargen mot tyglapparna med de påmålade hemska vidundren med sina dreglade käftar och synliga tänder. När folket viftade med lapparna skrämdes vargen in i nätet och sköts. Vid en reparation på Rinkaby kyrkvind 1987 återfanns rester efter både varglappar och vargnät, men allt försvann vid en efterföljande vindsröjning. Oklart vart.
Av industrier kan kort nämnas att tegelbruket Hercules startade 1899 och redan året efter tillverkades här tre miljoner murtegel. Ungefär samtidigt Sydsvenska Cigarrfabriken i Rinkaby både cigarrer, cigarrcigaretter och i mindre omfattning även cigaretter. Ett känt märke var Rinkaby Spott Ut.
Det var Wendes nye regementschef Fredrik Leth som var skaparen av Rinkaby skjutfält som invigdes den 26 juni år 1900. Då avlossades också – som en del i invigningen – det första kanonskottet på fältet. Då stallutrymmena inte räckte till inne i Kristianstad dröjde det inte länge förrän den ridande divisionen vid regementsövningar tvingades förlägga både manskap och hästar till Rinkabyfältet. På 1920-talet byggdes ett litet flygfält och när svenska flygvapnet bildades 1926 förlades basen till Rinkaby flygfält som under de första krigsåren (1939-40) uppgraderades med hårdgjorda start- och landningsbanor.
Under andra världskriget nödlandade eller havererade sammanlagt 18 främmande flygplan i Rinkaby – 14 amerikanska, 3 tyska och 1 brittisk.
Den 9 och 11 april 1944 blev dramatiska dygn på Rinkaby. Den 9 april sändes 500 amerikanska bombplan mot mål i Tyskland. Efter anfallet saknades 32 plan, 10 nödlandade i Sverige, inte mindre än 3 på Rinkaby med sammanlagt 30 besättningsmedlemmar. Den 11 april kom över 900 amerikanska plan att bomba Tyskland. Efter radien saknades över 60 plan, 9 hamnade i Sverige, av dem 2 på Rinkaby.
Det var också i detta världskrigs efterdyningar som de så kallade baltlägren i Rinkaby och Gälltofta stormades. Dramat hade sin bakgrund i de tusentals personer ur den tyska krigsmakten, som under andra världskrigets sista veckor i maj 1945 flydde över havet i båtar till det neutrala Sverige i hopp om att slippa undan sovjetisk fångenskap.
Att eftervärlden döpte hela utlämningsdramat till Baltutlämningen berodde på den svenska pressens och allmänna opinionens kraftiga fokusering på de i sammanhanget fåtaliga balternas öde. En del av balterna var minderåriga och hade antingen anslutit sig frivilligt eller tvingats till värvning i den tyska armén.
Det slutade med att den svenska samlingsregeringen utlämnade samtliga 2 518 före detta tyska soldater av olika nationaliteter till sovjetisk krigsfångenskap. Bland dem 146 balter från Estland, Lettland och Litauen.
En tid före utlämningen hade sammanlagt 153 balter (och 380 andra före detta tysksoldater) samlats i två läger i Rinkaby och Gälltofta. Lägren bevakades av polis; fönster spikades för och dörrarna togs bort. Knivar och rakblad förbjöds, likaså radio, tidningar samt besök och gudstjänster.
Morgonen den 23 januari 1946 stormade 225 poliser Rinkabylägret. Två dagar senare stormades även lägret i Gälltofta. Blodiga scener utspelades. En lettisk löjtnant körde en dolk i underlivet på sig själv, fördes svårt skadad till sjukhus och lyckades på så sätt undkomma utlämning. En annan baltisk flykting svalde en kniv och försökte därefter ta sitt liv med gift. Självmords-försöket misslyckades och han utlämnades.
Åtskilliga stympade sig. Glas användes att sarga sig med, yxor och stora stenar kom till användning för att krossa armar och ben. En behjälplig balt lyckades exempelvis krossa kroppslemmar på nio kamrater innan vaktmanskapet hann ingripa. Någon valde att sticka en penna genom ögat.
Flyktingarna fördes i mörklagda bussar från Rinkaby och Gälltofta till hamnen i Trelleborg, där ett sovjetiskt fångfartyg väntade. På vägen dit förekom pulsåderöppningar som fältmässigt syddes ihop av medföljande läkare. En lettisk löjtnant lyckades få fram en dold kniv och stack den i halsen på sig själv. Han dog på kajen i Trelleborg inför ett stort uppbåd pressmän och fotografer. En annan balt kastade sig handlöst mot bussens bakruta och skar sig blodig. Men det hjälpte föga. Han bars ombord bandagerad, skrikande och under vilt motstånd.
Den 25 januari 1946 lämnade det sovjetiska fångfartyget Bjeloostrov hamnen i Trelleborg med 380 interner ombord, bland dem de 146 balterna.
De balter i Rinkaby och Gälltofta som begick självmord, eller avled av andra orsaker, begravdes på kyrkogården i Rinkaby. På 1960-talet togs beslut om att de skulle flyttas till ett krigsgravsområde i Trelleborg. Baltgravarna i Rinkaby grävdes upp och kvarlevorna forslades till Norra Kyrkogården i Trelleborg.
Kenth Olsson