Fotot från sekelskiftet 1900, då Norreport revs, visar en av de omänskliga fängelsehålor inmurade i Kristianstads norra fästningsport där Ripagänget spärrades in tillsammans med förhärdade mördare i väntan på avrättning.
Politiker från Ripa och Åhus lär vid 1700-talets mitt dömts till döden och stegling. Vad vet du om denna händelse? (Anders).
Sommaren 1751 hölls val till riksdagen för Villands, Gärds och Albo härader. Ingen kunde då tänka sig vilken mardröm det skulle mynna ut i med utdömda straff som innebar avhuggna händer, huvuden och styckade kroppsdelar som fåglar skulle kalasa på.
Flest röster vid detta val, som hölls i Lyngsjö, fick nämndemannen Nils Mårtensson i Juleboda, Maglehem, som rätteligen också valdes till riksdagsman för nämnda härader. Mot detta protesterade bönderna från Villands härad. Särskilt missnöjd var Hans Nilsson, boende i byn Ripa utanför Åhus, som själv varit nära att bli vald. Han hade varit med på riksdagen 1738-1739, men därefter blivit petad då häraderna istället utsett Nils Mårtensson. Och nu hade denna Mårtensson blivit vald igen! Han som av Villandsbönderna betraktades mer av ”halv adelsman” än ”äkta bonde”.
Vid hemresan stannade en del av de missnöjda häradsbönderna över natten hemma hos Hans Nilsson i Ripa för rådslag. Till detta rådslag anslöt sig även Åhusborna Rasmus Svensson och studenten Jöns Ipson. Med bistånd av sistnämndes klokskap kallades häradets valmän till ny valförrättning, som skulle hållas i Sven Svenssons bostad i Fjälkinge. Dit infann sig Bonde Larsson från Härnestad, Anders Arvidsson Åhus, Sven Persson Rinkaby, Sven Larsson Gälltofta, Karl Svensson Åraslöv, Nils Jönsson Balsby, Ola Hansson Fjälkinge, Per Månsson Nymö, Bonde Andersson Jädenryd och Johan Truedsson Oppmanna. Dessa valde enhälligt Hans Nilsson i Ripa till riksdagsman och skrev på en fullmakt för honom, vilket skulle visa sig få förödande konsekvenser för dem som undertecknat fullmakten, vilka i dokument ibland anges som Ripagänget.
Därefter begav sig Ripabon Hans Nilsson, Åhusbon Rasmus Svensson och Hans Hansson från Näsum till landshövding Christian Barnekow i Kristianstad för att överlämna fullmakten. I en äldre uppteckning anges det att vid mötet med landshövdingen ”tog saken en för dem oväntad och obehaglig vändning”, eftersom landshövdingen direkt gav order om att de tre bönderna skulle föras till de ökända fängelsehålorna som fanns inmurade i fästningsvallarna vid Norreport. Denna ”helvetesplats” kan vara värd ett kort omnämnande.
Då Norreport flyttades och byggdes om omkring 1750, i samband med fästningsutbyggnaden, inrättades kasematter på ömse sidor om infartsporten. Som sedan blev till fängelse för förhärdade brottslingar som blivit dömda ”att sitta på fästning”. I fem hel- eller halvmörka fuktiga underjordiska rum i fästningsvallen trängdes de samman, sittande eller liggande på ruttnande träskivor. Några klädesplagg tilldelades inte fångarna, de som inga hade fick gå nakna.
Inne i de underjordiska rummen blandades förhärdade mördare och livstidsfångar med Kristianstads läns rannsakningsfångar, en del av de sistnämnda anklagade för endast enkla brott. Förutom dessa fanns det ”vattendrickarna”, vilka avtjänade kortare straff på exempelvis bara ett antal dagar på vatten och bröd, därutöver ska läggas till de så kallade bekännelsefångarna och de ”bysatta”.
Fångarna slogs i järn, försågs med halsjärn och fotbojor vägande 50 kilo som resulterade i svåra skavsår och infektioner. Det finns skakande ögonvittnesskildringar om hur dessa fångar två och två, slagna i kedjor och under bevakning av soldater med laddade gevär, varje gryning släpande sig till straffarbete på fästningsvallarna. Vid tidpunkten för Ripagängets arrestering fanns det ett 40-tal fångar sammanträngda i de fem valven, av dessa sex kvinnor.
Normalt skulle de häktade i Ripagänget ha åtalats i Fjälkinge, som var Villands härads tingsställe, men i rädsla för en upprepning av det så kallade Dalaupproret 1743 ville de styrande undvika ting på landet med risk för åtföljande oroligheter i bondeståndet. Dalaupproret, i historieböckerna benämnd Stora Daladansen, hade startat som ett bondeuppror i Dalarna 1743 på grund av bland annat missnöje med överheten och det misslyckade kriget mot Ryssland. Budkavlen gick runt med följd att 4 500 man tågade in i Stockholm och där protesterade högljutt. Efter en tid eskalerade det och de protesterade utsattes för beskjutning som krävde åtskilliga dödsoffer. Upproret slutade med att upprorsledaren med sina närmsta män dömdes till döden och avrättades.
Då oroligheterna spridits också till andra håll i landet hade myndigheterna från regeringshåll getts tydliga order om att kväsa liknande uppstudsighet i sin linda, var än inom Svea Rikes gränser. Det var av den anledningen den rättsliga processen mot Ripagänget av säkerhetsskäl förlades till rådhuset i Kristianstad, väl skyddad innanför fästningens vallar. Och det var med Dalaupproret i friskt minne som häradsrätten valde att ta till grövsta artilleriet mot de åtalade, hänvisande till förbudet mot budkavlars utsändande, en förordning tillkommen efter Dalaupproret och deras budkavleförmedlande som skakat makten i sina grundvalar.
Med detta i åminnelse anklagades Ripagänget för brott mot budkavleförbudet från 1743, ett för överheten säkert kort som kungamakt och överhet stod bakom. Resultatet var på förhand givet och häradsrätten dömde till hårdast tänkbara straff: Ripabon Hans Nilsson och Åhusborna Rasmus Svensson och Jöns Ipson dömdes, tillsammans med Hans Hansson, att ”högra hand mista och sedan halshuggas och steglas”. Stegling innebar att kroppen styckades och de olika delarna fästes på flera vagnshjul som sattes horisontellt på pålar, oftast placerade på folkrik plats, invid en större väg eller vid ett torg, med syftet att avskräcka andra – till varnagel – för att begå liknande brott, då de nu kunde beskåda ”hur fåglarna gladde sig åt sitt nya skafferi” som de styckade kroppsdelarna utgjorde enligt en dåtida anteckning. (En i historieböckerna känd person som några decennier senare fick genomlida samma avrättningsprocedur var Gustav III:s mördare, Anckarström, och metoden användes ända in på 1820-talet, avskaffades formellt 1841).
Av dem som undertecknat fullmakten – bland dem Bonde Larsson Härnestad, Anders Arvidsson Åhus, Sven Persson Rinkaby, Sven Larsson Gälltofta och Per Månsson Nymö – skulle enligt domstolen lotten utse en av dem att halshuggas, övriga tilldelas 40 piskrapp och därefter straffarbete i sex år. De som vidarebefordrat budkavlen – bland dem Bror Jönsson i Ripa och Mattis Hansson i Nymö – dömdes också de till 40 piskrapp och sex års straffarbete. Några andra, ”som inte begripit bättre”, undslapp med 20 piskrapp.
Från häradsrätten gick domen vidare till hovrätten. Efter politiska överväganden kom hovrätten att lindra domen betydligt. Ingen skulle plötsligt längre halshuggas, huvudmännen komma undan med endast 20 piskrapp, Jöns Ipson från Åhus, som anges som ”lam”, undslapp med åtta dagars fängelse på vatten och bröd. De som vidarebefordrat budkavlen dömdes till 14 dagars fängelse. Sedan trädde kungen själv in i handlingen. Med hänvisning till ”vår högt älskeliga gemåls, drottningen Lovisa Ulrikas förestående kröning” lät kung Adolf Fredrik benåda samtliga, som därmed gick helt fria i enlighet med hans kungliga brev till Göta hovrätt, daterat den 26 november 1751. Det kräver några ord om nämnda monark.
Adolf Fredrik var en färsk kung, hade tillträtt regeringen den 25 mars 1751 och skulle krönas senare samma år. Han var tyvärr en regent utan såväl insikter, åsikter som avsikter, emellertid foglig och hyggligt, vilket var ytterst passande för rådet och riksdagen som styrde honom efter behag och alltså var de egentliga makthavarna. Den ryska kejsarinnan hade sett till att placera honom på den svenska tronen, vilket Dalaupprorets bönder bestämt motsatt sig. Men efter det för Sverige misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 hade kejsarinnan fått som hon velat, annars hade Sverige riskerat förlora Finland till Ryssland. Som kung gick han underdånigt i den maktlystna hustru Lovisa Ulrikas ledband.
Efter att ha vistas på hälsohem en tid avled den matglade kung Adolf Fredrik av slaganfall – efter magkramp och yrsel – till följd av en oproportionerligt riktig måltid den 12 februari 1771. Enligt traditionen ska han ha ätit ihjäl sig. I en samtida bulletin uppges att ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, böckling och champagnevin. Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan dö en prostdöd”.
Som av en händelse utfärdades nämnda benådandebrev till Göta hovrätt den 26 november 1751, det vill säga samma dag som kröningen av Adolf Fredrik till Sveriges kung och Lovisa Ulrika till drottning med storslagen kröning i Storkyrkan i Stockholm. Att kungen benådade det dömda Ripagänget med drottningens kröning, inte hans egen, som motivering var helt i linje med hans underdåniga hållning till sin gemål. En skrift från 1908, som behandlar denna högst dramatiska men för många personer okända episod i vår lokalhistoria, avslutas med följande ord: ”men vi kan vara öfvertygad, att sällan en drottnings kröning spridit större glädje uppe i Willands härad”.
Varken tidigare eller senare i vår lokalhistoria har en politisk sammankomst rönt så hårda straff som den i Ripa by 1751, då närvarande dömdes mista högerhanden, sedan huvudet samt därefter skulle kroppen styckas och delarna bli fåglars föda. Varken tidigare eller senare har heller politiskt dödsdömda i vår trakt blivit så fullständigt frikända som Ripagänget blev. Detta tack vare den lika underdånige som matglade och hygglige monarken, Adolf Fredrik, som för övrigt fick vara kung i 19 år och 313 dagar. Drottningen hängde kvar på maktens tron i ytterligare 11 dagar.
Kenth Olsson