Det närmar sig ett val, som med stor sannolikhet kommer att skaka om Sverige rejält. Att använda sin röst är viktigare än någonsin! Det är lätt att tänka att det inte spelar någon roll, att man som ”liten människa” ändå inte kan påverka. Inget är mer felaktigt.
Året är 1985 och jag är bosatt i Oslo. Efter några sköna semesterveckor i Sverige kommer jag i augusti tillbaka till jobbet och tänker att det är lika bra att ta reda på hur det ska gå till när jag ska rösta i september. Jag ringer upp svenska ambassaden och ställer frågan. – Åh, säger ambassadsrådet i andra änden, då måste du ansöka om att bli upptagen i särskild röstlängd. Jag undrar hur man gör och får svaret att ansökningstiden gick ut sista april.
Efter några ögonblicks iskall tystnad från min sida frågar jag hur svenska ambassaden har förmedlat denna information till mig, för jag har mig veterligt inte fått något brev ifrån dem. – Nej, vi har inte skickat ut något, svarar det extremt mesiga ambassadsrådet, vi har ju ingen aning om var alla ni svenskar bor någonstans!
Nu någonstans börjar jag ana en otäck komplott – varför vill man inte att vi utlandssvenskar ska rösta? Att det är omöjligt att ta reda på var vi bor är ren och skär lögn – varje år inför första advent skickar nämligen Svenska Kyrkan ut en inbjudan till kyrkkaffe. Så visst finns vi registrerade på en adress.
Jag påpekar detta för det lilla ambassadsrådet, som nu har totaltröttnat på mig och hänvisar mig till Skatteverket. När jag blir arg på riktigt så blir jag arg på riktigt. Ilsket ringer jag därför till Skatteverket och får till sist prata med en handläggare. Denne man bekräftar att man absolut inte kan skicka ut någon information till oss utlandssvenskar eftersom vi per definition är ”skattesmitare”.
Det skulle han inte ha sagt. Mitt nästa samtal går till SVT och Aktuellts redaktion. För dem förklarar jag läget och beordrar dem att ta första bästa flyg till Oslo för att intervjua mig och ett antal andra svenskar, som jag lovar att ”dra ihop”. De kommer. Dagen efter kan man se mig och några andra förbannade svenskar i Aktuellts 21-sändning. Med knutna nävar kräver vi vår ”medborgerliga rättighet”. Det lilla fjantiga ambassadsrådet blir förresten också intervjuad. Han darrar på stämman och flackar med blicken.
Ytterligare någon dag senare publiceras den debattartikel jag skrivit i Svenska Dagbladet och Expressen. Det blir ett j-kla liv i hela Sverige, helt enkelt. Men rösta, det får vi inte göra. Ansökningstiden för upptagande i särskild röstlängd är passerad. Punkt slut.
Skam den som ger sig! Tre år senare är det ju dags för val igen och den här gången är jag förberedd till tänderna. Jag ringer följaktligen upp det extremt töntiga ambassadsrådet redan i januari. – Kan du vara vänlig och skicka över 200 ansökningsblanketter gällande upptagning i särskild röstlängd, säger jag hotfullt. Jag tänker dela ut dem bland alla svenskar jag känner, förklarar jag med mildare stämma.
Ambassadsrådet vet självklart inte vem han pratar med – tre år är ändå en lång tid – och svarar med en suck: – Det behövs inga blanketter, regeln är ändrad sedan förra valet, det blev så mycket bråk kring det där. Nu är det bara att komma hit till ambassaden och rösta som vanligt.
Jag måste erkänna att jag är ganska stolt över att personligen ha åstadkommit detta. Desto argare blev jag när jag för några dagar sedan läste att röstningen har öppnat för alla utlandssvenskar. Man räknar dock inte med att fler än drygt 30 procent kommer att använda sin röst. Hur som helst – för att skryta lite lätt så är jag delvis orsak till att ytterligare 50.000 personer kommer att rösta i riksdagsvalet. Häftigt, va?
Så för det första: Det går att förändra, även om vi alla bara är vanliga små människor. För det andra: Använd din röst! Var stolt vårt land, hjälp till att skapa det Sverige du vill bo i och våga tro på en fantastisk framtid.
Bara gör det, ok? Det är nu eller aldrig…
Åsa Scharin