Lena Kronberg är utstyrd som Skitta-Tand, en gammal gumma draperad i huckle och tjocka kläder, kraftiga strumpor, svartmålade tänder och stripigt hår. Hon berättar med inlevelse för gästerna om drängen som hängde sig på loftet.
Det är söndagskväll på Glimmingehus. Solen håller på att gå ned över fälten i väster och lågan på ljuset i Skitta-Tands lykta flämtar till i det mörka rummet. Besökarna håller nästan andan och stämningen tätnar. Då: Boooom!
En dörr slår igen med en smäll och alla hoppar till med hjärtat på väg upp i halsgropen.
Det är teatergruppen Skräckfabriken som har spökvandringar på Glimmingehus. Den här 1500-talsborgen är precis rätt ställe att berätta spökhistorier på. De flesta som spenderat en del tid på borgen hävdar nämligen bestämt att platsen på allvar är hemsökt.
– Ja, förutom att vi har spökvandringar så driver vi kaféet på Glimmingehus och det är många gånger som jag gått där alldeles ensam, men ändå varit väl medveten om att det varit någon annan i rummet också, berättar Mikael Wilson, som inleder spökvandringarna som borgvaktaren.
Lena Kronberg fyller på
– Vi höll till i ett rum inne i borgen och arbetade, förberedde oss inför en guidning. Vi hade stängt den tunga dörren till trappan. Plötsligt var den bara öppen på vid gavel och det är ingen dörr som man bara knuffar upp.
De har alla hört steg i trappor och loft, när det inte ska finnas någon där. Någon har fått en knuff i trappan upp till skytteloftet. Däruppe sägs en dräng ha hängt sig efter en olycklig kärlekshistoria.
Det är alltså inte bara gästerna som betalat för att gå spökvandring som kan bli skrämda. Även de som själva står för spökerierna kan ibland känna kalla kårar längs ryggen.
Jan Olofsson som är Riksantikvarieämbetets enhetschef på Glimmingehus har hört många berätta om ovanliga upplevelser, men har bara en egen att förmedla:
– Jag satt en höstkväll då det mörknat på andra våningen i Stekarehuset där vi har kontorsutrymmen. Jag visste att jag var helt ensam på Glimmingehus. Efter en stund uppfattade jag att det pågick ett lågmält samtal i samlingsrummet på nedervåningen.
– Jag förstod inte alls vad det var, kunde inte höra vad de pratade om, så efter en stund gick jag ned för att se vem det var, men det fanns ingen där. Sedan hördes inget mer.
Det är ett par år sedan som det inträffade. Jan Olofsson säger att han aldrig själv tidigare, eller senare, har märkt något särskilt och att han inte tror att han är speciellt känslig för spiritistiska budskap.
– Vem det kan ha varit vet jag inte, men är samtidigt säker på att det var folk som pratade som jag hörde och ingenting annat, slår han fast.
Jan Olofsson säger att han hört om fler upplevelser från de andra husen kring borggården än från själva borgen.
– Det är egentligen bara själva källaren i borgen som jag har ett visst motstånd mot att gå ned i. Jag är inte rädd och har aldrig märkt någonting, men det finns något som gör bara tanken olustig, säger Jan Olofsson.
Jens Holgersson Ulfstand var byggherre till Glimmingehus. Han drog igång bygget av borgen redan 1499 och några år senare stod den klar. Det är mer en befästning än ett slott och den är byggd för att stå emot yttre fiender med få och små fönster, metertjocka väggar och djup vallgrav.
Holgersson Ulfstand var en av danske Kristian II:s handgångna män. En minst sagt stark personlighet som satte sig i respekt hos dem han mötte. Han var dansk riksamiral, ståthållare på Gotland och seglade som kapare på Östersjön. I november 1520 skeppade han kung Kristian II till Stockholm för blodbad. På kuppen skaffade kungen sig ett nytt smeknamn. Han blev Kristian Tyrann.
Jens Holgerssons ego var så stort att han ristade in den här inskriptionen på Glimmingehus:
”Jak er en kämpe stark och stoor
fra Gulland jak till Schone for”
Högst upp i ena gavelspetsen på borgen står en staty av en vildman med knölpåk, klubbad hare och en kraftfull erektion. Det lär vara Jens Holgersson Ulfstands syn på sig själv. En karlakarl med andra ord.
Det är inte konstigt att sägnerna och berättelserna kring borgen är så många.
Redan när bygget av borgen var inlett började bönder och småfolk i närheten oroa sig för okända saker som hände. En stor, svart och dreglande hund strök omkring bygget utan att någon visste var den kom ifrån. Dessutom försvann den plötsligt, som om gick den upp i rök.
– Det pratades på bygden om att det var Holgersson Ulfstand själv som förvandlade sig till den här hunden, eller vargen, och strök omkring för att snappa upp vad folk pratade om, berättar Mikael Wilson.
Det finns en annan version kring spökhunden på Glimmingehus. Det är Jonny Ambrius som i boken Sällsamheter i Skåne berättar att det skulle vara en slottsherre som begått alltför många synder och efter döden straffats för detta. Han skriver:
”Oftast visade den sig på borggården där den svepte omkring och såg ytterst skräckinjagande ut, men lika ofta kunde den följa någon person ända bort till gränsen för borgens ägor där den sedan plötsligt försvann i tomma intet. När hunden blott fick vara i fred gjorde den ingen förnär, men blev den retad kunde vad som helst hända.”
Curt Wallin skriver i Sägner kring Glimmingehus att det också fanns en spökhöna med spökkycklingar. Det var en kvinna som gjort något orätt och hon och hennes barn förvandlades som straff till höns.
Stefan Isakssons bok Skånska spöken tar upp ytterligare ett par av de mer kända spökena på Glimmingehus. Han berättar om en gammal officer som med skramlande sabel vandrar omkring i en källare. Han sätts i samband med mord som begåtts på borgen.
Det finns också en spökvagn, en kareta, som vid midnatt kommer rullande i hög fart på uppkörseln, gör en sväng på borggården och därefter försvinner helt. Kusken och passageraren i hög hatt och stort skägg sitter stela och glor rakt fram.
Att det spökar på Glimmingehus har varit ett så vedertaget faktum genom åren att det inte är så konstigt att också Edvard Persson slog mynt av det och spelade in en film här – En natt på Glimmingehus (1954). Manus skrevs av bland annat Stig Dagerman och historikern Åke Ohlmarks.
Edvard Persson spelar Gammel-Nils som är vikarierande vakt och turistguide på borgen. Handlingen går i princip ut på att en konsthistoriker ska knacka fram en hittills okänd överkalkad målning av van Düren. Det uppstår kärlek och det spökas om bland annat en inmurad slottsfru. Bibi Andersson spelar den förälskade unga damen och ett av spökena som härjar spelas av Torsten Lilliecrona, numer känd som Saltkråkans Farbror Melker.
Filmen fick mycket blandat mottagande av kritikerna, men de flesta var överens om att det var en vänlig men blek historia av en valhänt regissör, Torgny Wickman. Stig Dagerman slapp uppleva det svala mottagandet av detta sitt första filmmanus. Han var död före premiären.
Glimmingehus får stort utrymme i Selma Lagerlöfs roman om Nils Holgersson, men hon refererar inte till några spöken. Däremot skriver hon om djurlivet kring borgen på ett sätt som låter oss ana att mystiska saker sker:
”På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde fladdermöss, i spisen i köket bodde en gammal katt och nere i källaren fanns några hundratal av de gamla svartråttorna.”
Per Erik Tell