Folk börjar få riktigt tråkigt, det vet vi ju, och vi har alla olika sätt att hantera det på. Själv har jag för första gången fått matjord under naglarna och tvingades därför häromdagen att köpa en nagelborste. I sommar kan vi alltså se fram emot egenodlade jordgubbar, hallon, tomater och smultron (fast smultronplantorna är inte vår förtjänst – de är en present från alla glada fåglar vi har i vår trädgård).
Faktum är att jag till och med har snuddat vid tanken på att baka något. Senast jag gjorde det var en jul för många år sedan när jag försökte mig på Lussebullar. Det gick sådär. Efter att ha konsulterat min pappa, som på sedvanligt ingenjörsmässigt sätt lärde mig hur jag skulle gå tillväga, fick jag trots allt till en sats bullar. Jag gjorde aldrig om det. Men tänk om jag skulle prova att baka något kul? Nu när Hela Sverige Bakar på riktigt (har jag läst någonstans).
Det är dock inte alla som ägnar sig åt plantering och bakning när pandemin härjar. Häromveckan fick jag ett sms från en klasskamrat i högstadiet. En person som jag inte har sett, hört om eller tänkt en tanke på under flera decennier. Han berättade att han höll på att samla ihop information om alla i klassen för att se vad det hade blivit av oss i livet och undrade om vi kunde höras på telefon.
Vi bokade ett telefonmöte och innan dess fick han min emailadress. En liten stund senare hade jag vårt klassfoto från nian i min inbox. Ett foto som jag för länge sedan har tappat bort efter alla flyttar hit och dit under åren. Så kul! Men inte nog med detta – infogat i klassfotot hade han på var och en av oss placerat en ny bild, som visar hur vi alla (nästan) ser ut idag!
Vilket gigantiskt jobb han måste ha lagt ned. Otaliga timmars (kanske veckors) letande i register för telefonnummer och mailadresser till alla, bilder hämtade från LinkedIn, Facebook och ja, var han nu hade hittat allt. Jag var helt mållös och tänkte: varför har han gjort detta?
Svaret är förmodligen ”karantän/jobba hemifrån” även i hans fall, men vilken gåva för oss andra. För min egen del innebar det att jag efter en massa år fick kontakt med de två personerna i klassen, som jag faktiskt gillade. Eller, det var väl inte så att jag direkt ogillade de andra, de intresserade mig helt enkelt inte.
En av dem, Pamela, har jag haft lite mailkontakt med nu. Hon bor i Stockholm med sin familj och berättade att ett av hennes små barnbarn har leukemi. Hennes liv är med andra ord tyvärr fullt av oro, sorg och en massa tungt jobb för att kunna avlasta barnets föräldrar. Den andra klasskamraten, Robban, visade sig bo i Helsingborg och är dessutom i samma bransch som jag – så roligt!
Självklart bokade Robban och jag en lunch (utomhus på vederbörligt avstånd från varandra, bara så att det är sagt). Med mig i bagaget hade jag en fråga från mina kära vänner i Kristianstad: Varför hade Robban på en återträff för 30 år sedan hävdat att jag hade mobbat hela vår klass? Redan då hade jag påtalat för honom att det i praktiken är omöjligt – mobbing går ju ut på att det är ett flertal personer mot någon/några få.
Jag har med fascination vid flera tillfällen återberättat detta för mina vänner, som nu ivrigt väntade på förklaringen. – Va? Sa jag det, frågade Robban förvånat. Det har jag inget minne av… Är det inte typiskt? Men jag gav mig inte. – Du måste ju ha menat något med det? Robban tänkte efter en stund. – Du var ju alltid så stark, struntade helt i vad andra tyckte, gjorde som du ville och var helt ointresserad av att umgås med någon i klassen.
Där fick jag. Och det är väl en bra lärdom att ta med sig i livet och försöka ändra på, eller hur? Utan Coronan hade jag kanske aldrig fått något svar…
Åsa Scharin