När den lilla broschyren landar i brevlådan är jag full av förväntan. Jag har läst i tidningarna i flera veckor om att den är på väg ut till alla Sveriges hushåll. Med spänning öppnar jag skriften ”Om krisen eller kriget kommer – viktig information till Sveriges invånare”.
Jag får klart för mig att det för första gången på många år faktiskt finns ett beredskapstänkande i Sverige. Att vi inte tar vårt fantastiska land för självklart utan inser att det skulle – Gud förbjude – kunna hända hemska saker även hos oss. Det är väl ingen som riktigt tror att något annat land skulle angripa Sverige. Men vem vet? Jag är säker på att det finns många andra länder i världen där ett angrepp kom utan förvarning.
Det går ju aldrig att vara helt säker. Med finlandssvenska föräldrar, som upplevde andra världskriget på riktigt, har jag fått den insikten bokstavligt talat med modersmjölken. I Finland har man aldrig vågat tulla på försvaret och vi ska vara glada att vi har våra vänner i öst, som självklart skulle hjälpa oss på samma sätt som Sverige har hjälpt dem vid flera tillfällen. Om det någon dag skulle behövas.
Med detta sagt har jag en förfärlig bekännelse att göra. Jag, som alltid har pratat mig varm om Sveriges försvar, har ett synnerligen skamfullt lik i garderoben. Det började en helt vanlig dag på 90-talet. Jag kom hem från jobbet och såg ett kuvert på hallgolvet, adresserat till mig från Hemvärnet.
Förvånad öppnar jag kuvertet och blir ännu mer förvånad när en dödsbricka med mitt namn och personnummer ingraverat ramlar ner på golvet. Dessutom finns där ett brev där jag får reda på att jag blivit kallad (inte ombedd…) att gå in i Hemvärnet och att jag ska inställa mig ett visst datum på angivet klockslag. Jag blev fullkomligt livrädd.
För min inre syn såg jag för mig att jag skulle tvingas gräva skyttegravar, lära mig skjuta och – det värsta – behöva ta order samt träna upp min kondition. Goda råd var med andra ord dyra och jag började desperat fundera ut en plan på hur jag skulle kunna komma undan Försvarets Slukande Käftar. Det är självklart att jag skäms, nu efteråt…
Efter ett par dagar var min diaboliska plan färdig. Jag satte mig vid skrivmaskinen (!) och började:
”Kära Hemvärnet! Om Ni bara visste hur lycklig jag blev när jag emottog Ert brev. Detta är definitivt mitt kall och jag längtar efter att få visa er min stora kompetens när det gäller krigsföring på hemmaplan. Vårt vackra land är väl värt att försvara!
Med tanke på mina långa, rosalackerade naglar måste jag dock insistera på en högre chefspost. Där kommer jag dessutom att komma mycket bättre till min rätt och jag är övertygad om att Hemvärnet snabbt kommer att inse mitt värde för nationen. Jag vill tillägga att jag hanterar vilken typ av vapen som helst.
Med den allra största högaktning, bla bla bla
P.S. Tack för dödsbrickan – den är det coolaste smycke jag någonsin har haft.
P.P.S Finns det stridsvagnar i Hemvärnet?”
Vissa saker i livet önskar man verkligen att man kunde göra ogjorda. Jag undrar om Hemvärnet är beredda att förlåta mig…?
Åsa Scharin